Hittade det här om ”Brunchrapportens special” hos Mymlan och uppmaningen att skriva om när man själv var en av dem som var utanför.
Och det här : ”Brunchrapporten special – Om dom andra, sex timmar radio om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning, i P3 Sveriges Radio, måndag 18 maj kl 10.02-16.00.”
(Nu skulle jag ju inte döpa mitt inlägg efter programmet, men jag kom inte på något annat. 😉 )
Länk till programmet.
Ok, då kör vi.
Jag föddes (otroligt oplanerat) in i en högborgerlig familj och i en högborgerlig miljö, en som min mor själv var inadopterad i.
Utanförskap numro ett, mamma var själv långtifrån accepterad av samtliga släktingar, hon var ”gökungen” och jag blev därmed ”gökungens avkomma”, inte kul…att uppleva hur vissa släktingar vars sällskap man påtvingades, såg på en.
Sedan fortsatte dessa utanförskap, moderskapet skilde sig, efter högtidligt tillstånd från föräldrarna och jag var i några år den enda ungen med skilda föräldrar, där vi bodde.
Något som väckte både skandallysten sensation och skvaller, både om mamma och om mig.
Vad som än gjordes eller inte gjordes av mig, skylldes på min hållningslösa mor och jag avfärdades med kommentaren ”ja, hur ska hon annars bli…med en sådan mor.
Faderskapets släkt, gillade ingalunda att han hade blandat sig med ”snobbarna”, de förstod sig inte på min mor och de förstod sig inte på mig…jag kände mig lika lite hemma med dem, som jag gjorde med ”de påtvingade släktingarna”.
Mina morföräldrar, som i praktiken var de som hade föräldrarollen när det gällde mig, var underbara människor, men hörde båda två – bokstavligt talat – artonhundratalet till, deras värderingar och den uppfostran de gav mig, var inte tidsenliga, nej.
Något som många gånger genom åren lett till ett utanförskap av det krångligare slaget.
Eftersom de var – milt uttryckt – till åren komna när jag föddes, var jag inte gammal när de dog och de ”påtvingade släktingarna” mer eller mindre som en man lämnade mig och mamma åt vårt öde.
Moderskapet fick panik, hon stod för första gången helt själv i livet, raskt upphöjde hon en semesterflirt till sitt livs stora kärlek, fnattade iväg till Rumänien och gifte sig innan någon hann blinka en gång och stannade kvar där.
Mig lämpade hon över till faderskapet och hans nya fru samt en släkt som det fortfarande inte fanns några broar till, eller från heller…för den delen.
Faderskapet med fru, bodde i Malmö, inte så många mil från var jag växt upp, men en hel värld emellan, mot vad jag var van vid.
I skolan där jag växt upp (tyvärr ”fel” skola, ”skolgränsen” gick precis vid vår tomt…de få andra barn som var ”året runt boende” hamnade på ena orten och jag på den andra) hade jag så smått vant mig vid att vara ”skilsmässobarnet från snobbstället”.
Skolan i Malmö hade även de sina snobbvärderingar och dessutom ”lät” jag inte rätt och hade ”ett konstigt ordförråd”.
I den skolan, fick jag en ”bästis” på halsen (jag hade försvarat henne när en av killarna i klassen retade henne för hennes Stockholmsdialekt och hennes kläder) hon var ju iofs trevlig, men mer till hinders än till glädje.
I ett par år, ”pendlade” jag mellan Sverige och Rumänien, tillslut flyttade jag dit, gick i rumänsk skola och var…en kuriositet.
Visserligen på ett positivt sätt, till skillnad mot i Sverige men lika lite bäddande för gemenskap där som här.
När klimatet började hårdna i Rumänien (och mamma – äntligen – lyckats muta sig till ett riktigt pass till min styvfar, så att han slapp hoppa av) flyttade vi hem igen, till den högborgerliga miljön.
Då hade hon lyckats göra sig av med hela sitt (och mitt) arv, sånär som på huset och jag var nu den ökända dottern till hon som inte bara hade skilt sig, utan dessutom importerat en kommunist och – viktigast av allt – bränt sina pengar.
Det var många gamla vänner som antingen inte fick eller inte ville umgås med oss längre.
Jag blev p.g.a. min styvfars övergrepp och min mammas oförmåga att vare sig tro på mig eller rättare sagt tro på att hon kunde klara sig ensam, placerad i fosterhem vid fjorton års ålder.
Fosterhemmet ifråga, var inte bra.
Så här i efterhand vet jag att det värsta var att inte bli trodd, att det hela tiden fanns ett frågetecken kring om jag – verkligen – hade blivit utsatt för övergrepp eller inte.
Den allmänna inställningen hos både fosterföräldrar och barnavårdsmyndigheter (kurator eller annan hjälp, fanns – tydligen – inte att tillgå på den tiden) var att om min mor kunde låta mig bli utplacerad, för att kunna behålla sin man, måste det ju vara något fel på ”min historia”, för så gör ju inte en mamma.
Vad som var svårt, förutom att inte bli trodd, var den ständiga påpassningen dels från fosterföräldrarnas sida…inte heller de förstod sig på mig, artighet och självbehärskning, var inte egenskaper som stod högt i kurs och de spejade ständigt efter tecken på att jag skulle ha problem med alkohol, knark eller åtminstone hålla på med snatteri.
Men framförallt var det påpassningen från andra i området (bondhålan) boende…de var säkra på att jag både söp och knarkade och var kriminell, ”för det vet man ju, att annars placeras de minsann inte i några fosterhem, inte”.
Om jag gick en annorlunda rutt med hunden på kvällsrundan, hade mina fosterföräldrar fått detta intressanta faktum inrapporterat innan jag hade hunnit tillbaka igen, och frågorna om varför jag hade gått där jag gick, tog aldrig slut.
Det var många klasskamrater som inte fick umgås med mig, för att jag var fosterbarn ”och det vet man ju hur de är”.
I skolan passade jag – som vanligt – inte in…inte för att jag var placerad, ungar i den åldern bryr sig inte om sådant och för en gångs skull inte för att jag kom ”från snobbstället”, de hade föga begrepp om var det var eller vad det innebar, utan för att jag – som vanligt – inte lät som dem och inte uppförde mig som dem.
Dessuom åkte jag ju så mystiskt iväg (hem!) så många helger och lov jag bara fick och kunde och det var ju suspekt i mina klasskamraters ögon, det var illa nog att jag var ”utombys”, att jag dessutom försvann med jämna mellanrum, var inte bra.
När jag och klassen hade uppnått ett modus operandi : jag talade inte om vad jag hade haft för mig när jag var borta och de frågade inte, gick det ganska bra och jag smälte om inte precis in, men blev ändå mer accepterad för den jag var.
Jag minns att jag många gånger under uppväxten var ledsen över att ”mina föräldrar inte var som alla andras” och över släktingarnas (på båda hållen) attityd.
Reaktionerna på hur jag lät och var jag kom ifrån, lärde jag mig efter första chocken att handskas med…vill folk ha fördomar och förutfattade meningar över en sådan sak, så låt dem.
Åren i Rumänien ångrade jag aldrig, de var på många sätt så fantastiska och jag minns så väl känslan av att ha en helt ny släkt som verkligen både tyckte om en och som brydde sig.
Jag vet att mamma kände på samma sätt, trots att äktenskapet (tillslut!) tog slut och att hennes pengar gjorde detsamma.
Åren i fosterhem, har jag bearbetat och lämnat bakom mig, så även vad min styvfar gjorde mot mig, det tog tid men det gick.
Mammas svek, tog ännu längre tid, även när jag kunde förstå varför hon hade gjort som hon gjorde, var det svårt att förlåta.
Om jag ska summera min uppväxt, kan jag ändå långt ifrån påstå att jag var ett överlag olyckligt barn, det svåraste var morföräldrarnas död.
De andra företeelserna var inte roliga, men i jämförelse med vad jag förlorade när de dog, inte så allvarliga heller.
Jag läste mycket, lärde mig läsa när jag var fem och slutade aldrig läsa, jag lyssnade mycket på musik, jag klättrade i träd, jag var mycket nere vid havet, jag älskade vårt hus…kanske för att det var det enda som inte dog ifrån mig, flyttade eller försvann på mystiska vägar.
I stan, hos faderskapet, hatade jag att bo och läste ännu mer…två närbelägna parker, räddade mig när stadsmiljön blev mig för mycket.
Åren i fosterhem, läste jag kopiösa mängder och började så smått ”skriva av mig”, när det blev för tungt.
Om man tittar på enbart fakta, borde jag idag vara en socialt handikappad person, utan närmre band med någon och i det närmaste isolerad från omvärlden.
Istället har jag mina mycket nära och kära vänner och mina ”extrabarn” som son har hittat och som har adopterat mig.
Visserligen är jag en människa med ett mycket stort ensamhetsbehov men jag får i det närmaste slåss för att få det ens tillnärmelsevis uppfyllt.
Jag var mycket ensam och utanför som barn, ja…men jag upplevde inte ensamheten som ett problem, varken då eller nu..utan som mer tid att göra det jag ville…utanförskapet var det som plågade mig till och från, i synnerhet under fosterhemsåren.
Men jag undrar om det hade varit lika plågsamt, om jag inte varit så spionerad på och om inte alla förbud den förde med sig hade funnits.
Jag tror inte det.
Sedan många år har jag själv – fullt medvetet – ställt mig utanför, genom att bli healer och lifecoach…åtminstone healing, är ju fortfarande inte precis sett som något av de konventionellare yrkena…inte precis som ”högstatus” heller.
Det minimala släktumgänge jag har kvar (en kusin i den högborgerliga miljön) och de han har omkring sig, förstår sig mycket riktigt heller inte på mig…men de accepterar mig för att jag ändå – trots mina märkliga val i livet – ”hör dit”.
Fast jag tror att min kusin ändå blev ganska lättad när han kunde börja svara ”hon skriver” på frågor om vad jag sysslade med att skriva, är ju kulturellt och därmed om än inte förståeligt så åtminstone acceptabelt.
Även folk utanför den miljön reagerar starkt när de får höra vad jag gör, antingen genom att bli rädda eller genom att kasta sig över mig med oupphörliga frågor.
Det är i det läget jag måste påminna mig om att rädsla ofta leder till ett defensivt ibland aggresivt beteende eller till total förnekelse ”det går inte att bevisa logiskt / vetenskapligt, alltså finns det inte” och att okunskap eller ”bara” allmän kunskap om ett ämne oundvikligen leder till frågor.
Märkligast är reaktionen från de som blir rädda för att de tror att jag ”ser alla deras döda och allt de själva har gjort eller inte gjort här i livet” eller som har någon sorts frikyrkobild i skallen, där det talas i tungor och höns slaktas så att både fjädrar och blod ryker omkring.
De ryggar – bokstavligt talat – ifrån mig när de fått höra vad jag sysslar med, ibland never to be seen again, ibland förekommer ett försiktigt återtassande till min sida, varvid de oupphörliga frågorna tar vid.
Jag trodde själv att det skulle bli mindre kraftiga reaktioner om jag presenterade mig enbart som författare, bara för att se hur folk ändå ryggade och musslade till sig med blixtens hastighet ”eftersom de inte ville hamna i en bok”.
I vilket fall som, kan jag ju inte påstå att mina yrkesval bäddar för någon större gemenskap, utanför den närmre kresten.
Drivkraft Nina. Drivkraft. Och den finns fanimej där från det man föds. TackgodeGudfördet.
Jag vet.
[…] andra, tredje. Bloggat: Göran, Fredric, Smulan, Nina, J.N, Hemliga morsan, MK, Elsymaskinen, Mymlan, Julia Skott, Åsiktstorped och Trollhare. På […]
Mona.
Ja, den gör ju det, tack och lov.
Men som sagt, är utanförskap – verkligen – en börda, när man inte upplever det som det?
Jag tror inte det, även om det – framförallt som barn och tonåring – periodvis kan kännas tungt att ”betala priset” för att stå utanför.
Så var ju ivarjefall jag en av dom som vägrade göra om mig för att ”passa in”, någonstans måste jag ha känt att det priset skulle bli mycket högre och svårare att ”betala”.
Och jag vet ju sedan länge att jag valde rätt, som inte anpassade mig, det hade varit detsamma som att förstöra det som var jag.
Jag håller med. Men det intressanta här är ändå valet man gör så tidigt. Att man har den inre styrkan att våga välja en annan väg. Och jag förundras alltid över att man, som mycket ung, har förmågan att göra det. Eller styrkan. Kan inte bestämma mig.
Jag är ett så kallat ”Jordbrobarn”. Min skolklass filmades under hela min uppväxt och jag fick under många, många år sitta och titta på någon, som redan i mycket unga år, valde att spela en annan roll. För min egen överlevnads skull. Och just därför har jag idag, som vuxen, extremt svårt att titta på dessa filmer. För jag vet ju vad som skedde på insidan i mitt huvud. Men jag spelade rollen övertygande. Och jag valde också rätt. Satan vad jag svamlar, sorry.
Mona.
Inte svamlar du!
Ja, visst är det intressant att man gör valet så tidigt, vare sig det är förmåga eller styrka det handlar om, eller både och?
Fy fasen, jag tyckte alltid att det var grymt, det där filmprojektet!
Att spela roller, för överlevnads eller självbevarelsedriftens skull, är trots allt en ”nyttig” förmåga att ha…åtminstone i vissa lägen.
Men, ju tidigare man hittar den förmågan, ju tyngre är det…den är ju inte rolig att behöva skaffa sig.
”Och jag vet ju sedan länge att jag valde rätt, som inte anpassade mig, det hade varit detsamma som att förstöra det som var jag.”
Det är den här inneboende styrkan som är så beundransvärd… hos dig… och hos andra …som ”överlever” tuffa barndomar och uppväxter… Den här envisheten…att bevara det som är du… trots allt… genom allt.
Själv har jag alltid ”flaxat”…. många år… I skolan var jag ”pajas” för att få vara med… Var alltid femte hjulet… så att säga… men… jag anpassade mig…
Jag skall läsa din berättelse noggrant en gång till…
Du är fantastisk Nina … 🙂 Kramar!
Skatan.
Tack!
🙂
Men, att vara ”pajas” och anpassa sig, kräver ju också styrka…kanske till och med mer styrka, både för att göra och sedan för att ta sig ur.
För man kan ju också säga att vägran att anpassa sig, är överhövan envist, osmidigt och ett tecken på social inkompetens…
Åtminstone vet jag att sådana tongångar har förekommit, i dagissammanhang.
Föräldrar har fått höra att det är bekymmersamt att deras barn ”ibland föredrar att leka för sig själv istället för med de andra barnen” och att detta ”var ett tecken på asocialt beteende”?!
Alltså, det skulle vara asocialt att de vill vara individer istället för flockdjur?!
Sådana resonemang gör mig mörkrädd!
Fast, det är ju en helt annan diskussion…
Kram!
Det gör mig också mörkrädd… Jag har ett litet barnbarn (3 år), Karl Axel, som jag kallar Kaxe… som är en mycket egensinnig liten herre. Han har redan fått höra från dagis-håll att han inte ”smälter in” som han ”ska”. Som tur är har han kloka föräldrar…
För att inte tala om mitt äldsta barnbarn Ida… Hon har riktiga konfrontationer med skolan… för att få vara den hon är… Nu har jag bett henne gå till kuratorn (som ju har tystnadsplikt) och berätta hur det går till… och hur hon blir behandlad av lärare och t o m rektorn… för att få lite stöd förhoppningsvis… Hon är duktig i skolan men… egensinnig och säger … utan omskrivningar… rakt ut… vad hon tycker och tänker om sakernas tillstånd… Som tur är har hon … också… kloka föräldrar…
Man blir, som sagt, mörkrädd…
Kramar!
Skatan.
Ja, starka och kloka förädrar behövs i de lägena, som kan uppmuntra sina barn att tänka själva och våga vara de de är!
Det är när föräldrarna själva blir osäkra (skola eller dagis är ju ”utbildade” så de måste ju ha rätt!) eller av rädsla för att deras barn ska bli mobbat försöker få det att ändra på sig och ”smälta in”, som det blir farligt.
Kram!