Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Kanske inte fullt så vardagligt’ Category

Jag har varit frestad att avsluta både några inlägg och kommentarstrådar med den här…men det vore ju ganska omoget…

😉

Annonser

Read Full Post »

Uppdatering.

Gå med i FBgruppen, inte ”bara” för att stödja, åtminstone ett bra tips om vad man kan göra rent praktiskt, för att iranierna ska kunna fortsätta meddela sig på Twitter, skickas ut till medlemmarnas inbox.

group.php?gid=87953698106

Heder åt Twitter, som flyttade sin planerade uppdatering, för att de tvittrande studenterna inte skulle stängas av från sina möjligheter att nå varandra (och oss) för att samordna, varna och rapportera!

Läs om det i DN artikeln här

Det skapas historia just nu, den rapporteras, just nu.

Skakande bilder och videos här.

Scaber Nestor gör ett fantastiskt jobb på sin sida här är detta ”Twitterrevolutionen” om inte, är det ivarjefall ett strålande exempel på internets makt och möjligheter!

Nordic Dervish rapporterar på sin sida också.

Läs och stöd!

Petition som protesterar mot det riggade valet här

Nya foton här och nyss kom en tveet som berättade att all electricitet är avstängs i Tehran.

Read Full Post »

Så det kan bli när man inte är uppmärksam.

Radiointervjun jag skrev om här har redan sänts, i morse rentav.

Konflikt i p1 och det var tack vare Emma \”Opassandes\” som också är med, länk jag fick kläm på det hela.

Ett mycket bra och intressant program blev det.

Dock konstaterade jag att det – åtminstone när det gällde ”mitt hörn” att det (som jag trodde) har klippts och klistrats en hel del.

Missuppfatta mig inte, jag vill absolut inte verka gnällig, men jag fann det intressant att det var åtminstone tre olika meningar om tre helt olika frågeställningar, som klippts ihop till en fjärde.

(Vilket får mig att minnas varför en del artister jag har jobbat med, krävt att få godkänna innan någon som helst intervju eller teveprogram fått sändas, om det nu inte var direktsänt.)

Det viktigaste är och förblir att det var bra och vettiga synpunkter som kom fram i programmet!

🙂

Read Full Post »

Nej, jag menar vare sig de som gör idiotiska försök att klumpa ihop PP och SD, eller som gör lika idiotiska försök att tiga ihjäl dem.

Jag menar inte ens det här rätt så idiotiska och onödigt enögda inlägget.

Faktum är att jag inte ens menar något som har något som helst med personlig/andlig utveckling att göra.

Detta handlar om något betydligt trivialare men ändock rätt så irriterande ”fenomen”.

Jag bor i en ”genomgående” lägenhet, något jag – hittills – varit mer än nöjd med, inte läget absolut inte, men själva lägenheten, samt det faktum att det finns fönster på båda håll i den…tills nu.

Inom loppet av några dagar, har jag blivit begåvad med nya grannar först ut mot gården och nu mot gatan.

Irritationsmoment numro 1, de nyvordna gårdsgrannarna, har smällt upp en takbelysning i sitt vardagsrum vars  styrka trotsar all beskrivning.

Men låt mig trots allt göra ett försök…om jag säger så här, jag väntar mig – vilken sekund som helst – att få se ett flygplan krascha i en mycket misslyckad landning här på gården.

(Den må vara hyfsat stor, men stor att den härbärgera landande plan är den inte!)

Ett plan vars piloter gjort det fullt begripliga misstaget att ta miste på mobbingbelysningen som väller ut ur de nyinflyttades vardagsrum och Sturup, eller Kastrup…vilket som.

Alternativet är att se ett skepp modell vilset och större komma krälande in på samma gård, i en förtvivlad jakt på den fyr som har lurat upp det på landbacken.

Detta illasinnade och ondskefulla monster till lampjävel, lyser rätt in i mitt sovrum!

För de som inte känner mig och mina konstifika vanor kan jag tala om att jag lever i mitt sovrum, jag har laptopen här, teven (som jag iofs nästan aldrig har igång) står här, jag läser, skriver, lyssnar på musik härinne och möjligen i köket.

För jag trivs inte i vardagsrummet och kunde egentligen lika gärna hyra ut det som fågelreservat eller något liknande…om det inte vore så att jag behöver det som härbärge för en hel del av mina böcker och möbler som jag inte vill göra mig av med.

Tills nu, jag har lite svårt att se bekvämligheten i att framleva mitt sovrumsliv med ett täcke över skallen, för att undfly den elakartade ljusfloden, och ja…jag har gardiner för fönstren, dessutom står det två fullvuxna träd fulla med blad mellan mitt sovrum och pseudoflygplatsen!

Hur det ska bli när de står bladlösa i vinter, vågar jag inte ens tänka på!

I desperation bestämde jag mig för en stund sedan att fly mitt nu invaderade sovrum och sätta mig i köket ett tag.

Sade jag att jag har blivit med ny granne på den sidan också?

Detta nytillskott på gatuhållet, uppges vara elektriker, nu vet jag inte om det är med sanningen överensstämmande…men är det det, kan jag rapportera att det där, det är en man som älskar sitt arbete högt och rent det.

Ja faktiskt till den milda grad att han tar det med sig hem?!

Där sätter jag mig alltså, intet ont anande, vid köksbordet med min bok när plötsligt en ny ljusflod modell operationssal väller över mig, blinkande och snudd på totalt bländad, gjorde jag förtvivlade försök att lokalisera källan till otyget.

Ett förvirrat ögonblick, trodde jag att det var gårdsgrannarnas psycholampa som hade uppmärksammat min flykt och gett sig ut på jakt efter mig, men ack nej.

Medelst skuggning av hand och en famlande jakt på de svärtade glas som hör sommaren till, lyckades jag så småningom urskilja roten till det onda, det härstammade från den nyinflyttade elektrikern.

Exakt vad det är han ämnar utföra i sitt vardagsrum som kräver detta operationslyse, vet jag inte och frågan är om jag ens vill veta det?!

Men i styrka placerade det sig raskt på delad förstaplats med terroristlampan från gårdshållet…har jag någongång här på bloggen talat om hur smal gatan jag bor på är?

Om jag säger som så, att när grannar i huset över gatan står i sitt kök och diskar, hörs klirrandet in i mitt kök, smal är den!

Där finns alldeles definitivt ingen plats för vare sig de flygplan eller skepp som nu lär vara på ingång även från det hållet, det finns ju för fasen knappt plats för de boendes bilar, som får kräla baklänges när det blir möte!

Så ser alltså mitt boende numera ut, jag får väl slå läger i badrummet istället.

Fast jag tror ju inte att laptopen skulle må så bra av luftfuktigheten…och det blir lite svårt att knö in teven där…och dvderna, lär jag ju få tejpa upp i taket…

För övrigt hittade jag ett brev från SR när jag kom hem från uddvistelsen…något förbryllad öppnade jag det.

”Gratulerar, du har blivit utvald att ingå i Svensktoppens jury”.

Endast de som känner mig och de som läst det här inlägget kan förstå vilken dödlig förolämpning det där var.

Read Full Post »

Övertecknad har precis varit med om sitt livs första radiointervju?!

Dessutom totalt oförberett!

En mycket trevlig man vid namn Robin Olin, dök upp i kommentarsfältet under ”about, han hade sett min kommentar i Christians fantastiska ” jag älskar internet ” inlägg på Disruptive.

Jag mailade honom en kortare sammanfattnaning (nåja, ”kortare” för att vara jag) om var jag stod i dessa frågor, lämnade mobilnummer och blev uppringd minuten efter mailet gått iväg?!

Det blev ett sammelsurium, över att själv välja hur transparent man vill vara på internet, vilken fantastisk uppfinning det är…vad övervakningslagarna öppnar dörren för, betyder i förlängningen, kan utvecklas till…åren i Rumänien och hur stor betydelse de har för min inställning till de lagarna…hur viktigt det är att inte ännu mer av vår integritet blir avskaffad på nätet…ja milda tid, jag översvämmade nog den arme mannen totalt.

Han lär få klippa och klistra.

Det blev en del om PP också, varför det är så många från olika politiska läger som strömmat dit, traditionell medias syn på hela debatten och på PP, lyckades även klämma in hur fruktansvärt fult och lågt detta är som blossat upp nu, försöken att sammanställa PP och SD, varför jag själv gick med i PP och varför jag röstade på dem, varför jag har propagerat så mycket för dem och för dessa frågorna både privat och på bloggen.

Jag fick även frågan om hur kreatörerna ska få betaalt (förlåt, kunde inte låta bli!) om allt skulle vara gratis…med påföljd att jag kastade mig in i diskussionen om att hitta nya lösningar, låta bli att förstöra befintlig teknik, komma ur låsta positioner och använde Drougges bok på TPB som bara ett exempel på att lösningar står att finna.

Fick även med exemplen på att nedladdning långt ifrån är lika med utebliven försäljning utan tvärtom kan stimulera den.

Jag försökte mig på en rekommendation av några andra bloggare (hade främst Josh och Deeped i tankarna) men det gick tyvärr inte riktigt hem.

Synd!

Det är ju så många som har varit så oerhört mer aktiva (och mycket mycket längre än jag!) i debatten.

Fick även frågan om varför just dessa frågor blivit så stora och talade om att jag snarare var förvånad över att de inte blivit ännu större, med tanke på hur många som har jobbat som tusan för att väcka folk, och på kommentaren om att ”det finns ju så många andra viktiga frågor” både inom och utomlands, så varför…var mitt svar att yttrandefriheten trots allt är en av demokratins grundstenar och detta är den första allvarligt menade attacken mot den på mycket mycket lång tid.

På min fråga om var vi stod, vad vi kan åstadkomma både nationellt och internationellt med en begränsad (eller obefintlig) yttrandefrihet, fanns det inte riktigt något svar.

Något som räknades som ett plus, var både ålder och kön…jag stämmer ju inte precis in på den officiella statistiken för ”trägna internetanvändare”, men jag tycker nog att med tanke på hur många det är, som inte stämmer in på den, vore en hyfsning av den på sin plats.

Allt som allt, var det en rätt så omtumlande upplevelse och det ska bli mycket spännande att få höra resultatet…inväntar på besked om när det ska sändas.

Uppdatering. Josh har blivit intervjuad i LT igen,så roligt!

Read Full Post »

Är verkligen mycket glad för att PP säkrat åtminstone 1 mandat i Eu och oavsett mindre intelligenta kommentarer på Svts valvaka och Bergströms katastrofala intervju med Falkvinge, så är det min förhoppning att PPs siffror tjänar som en väckarklocka för de traditionella partierna, att integritetsfrågorna inte går att nonchalera, att detta är något som måste prioriteras!

Det tycktes vara många i den beramade Svtvakan som fortfarande inte förstår vilka möjligheter internet innebär och som envisas med att fortsätta se PPs framgångar som ”en fildelningsfråga” ledd ”av unga män”.

När man inte försöker tiga ihjäl att PP överhuvudtaget finns och fick sitt mandat, som till exempel Bodström gjort i sin valanalys…

DNs opinionssida, har heller inte förstått det…det enda positiva som sades, var att PPs framgångar åtminstone hade fördelen av att SDs möjligheter till mandat minskat?!

Jag måste säga att jag tycker väldigt illa om de försök att dra paralleller mellan PP och SD som just nu pågår, inte minst genom påhopp på Facebook och mycket märkligt formulerade frågor, även Deepedition fick någon märklig fråga åt det hållet…och nu DNs kommentar.

Är detta ett nytt sätt att försöka misskreditera PP, genom att försöka sammanställa eller sammansmälta dem i folks medvetande med SD, eller handlar det ”bara” om dåliga förlorare, som låtit sin bitterhet ta överhanden?

Mycket märkligt.

För övrigt, har Herr Guillou behagat yttra sig igen, denna gången om Lars Gustafssons briljanta artikel (som jag inte hittar just nu, men bör ha länkat till den tidigare) för ett par veckor sedan…Herr Guillou väntade enda till själva valdagen med sitt tyckande.

Vad tyckande gick ut på?

Att Gustafsson är avundsjuk på Guillou, för att han inte kommer upp i de försäljningssiffror som Guillou ligger inne med.

Suck.

Läs Anna Trobergs Newsmill artikel om de som ”vågar lägga ut och de som står kvar på stranden”.

Kan för övrigt tala om att uddvistelsen komplicerades av 3s totala oförmåga att – trots dagliga påstötningar –  se till att mina lurar hade någon som helst täckning eller att det mobila bredbandet (som jag – mot bättre vetande – tog med, det är machatare det där modemet!) fungerade mer än fem minuter i taget?!

Slutligen kröp det fram, när jag väl var tillbaka i stan igen, att de har sagt upp något slags samarbete med Telenor och att det snarare var det som var förklaringen och inte något ”mastfel”.

Det otydliga mummel om ”tittar på, måste gå igenom alla aspekter, och övervägningsfråga” som nådde mitt öra, sade mig – klart och tydligt – att de inte har den minsta lust att ”åtgärda situationen”, om det innebär kostnader och besvär för dem.

Alltså är risken stor att jag kommer att stå utan vettiga kommunikationsmöjligheter där uppe i fortsättningen också…nåja, den som lever får se.

Och eftersom såväl fortsatt levnad som fortsatta uddvistelser ingår i min planeringen, lär 3 få veta att de lever, varje gång jag kommer dit upp och står utan fungerande mobiler.

I övrigt råder det fortfarande kaos på diverse fronter här hemma och därför säger jag endast att jag återkommer så snart jag kan.

Read Full Post »

Hittade det här  om ”Brunchrapportens special” hos Mymlan och uppmaningen att skriva om när man själv var en av dem som var utanför.

Och det här : ”Brunchrapporten special – Om dom andra, sex timmar radio om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning, i P3 Sveriges Radio, måndag 18 maj kl 10.02-16.00.”

(Nu skulle jag ju inte döpa mitt inlägg efter programmet, men jag kom inte på något annat. 😉 )

Länk till programmet.

Ok, då kör vi.

Jag föddes (otroligt oplanerat) in i en högborgerlig familj och i en högborgerlig miljö, en som min mor själv var inadopterad i.

Utanförskap numro ett, mamma var själv långtifrån accepterad av samtliga släktingar, hon var ”gökungen” och jag blev därmed ”gökungens avkomma”, inte kul…att uppleva hur vissa släktingar vars sällskap man påtvingades, såg på en.

Sedan fortsatte dessa utanförskap, moderskapet skilde sig, efter högtidligt tillstånd från föräldrarna och jag var i några år den enda ungen med skilda föräldrar, där vi bodde.

Något som väckte både skandallysten sensation och skvaller, både om mamma och om mig.

Vad som än gjordes eller inte gjordes av mig, skylldes på min hållningslösa mor och jag avfärdades med kommentaren ”ja, hur ska hon annars bli…med en sådan mor.

Faderskapets släkt, gillade ingalunda att han hade blandat sig med ”snobbarna”, de förstod sig inte på min mor och de förstod sig inte på mig…jag kände mig lika lite hemma med dem, som jag gjorde med ”de påtvingade släktingarna”.

Mina morföräldrar, som i praktiken var de som hade föräldrarollen när det gällde mig, var underbara människor, men hörde båda två – bokstavligt talat – artonhundratalet till, deras värderingar och den uppfostran de gav mig, var inte tidsenliga, nej.

Något som många gånger genom åren lett till ett utanförskap av det krångligare slaget.

Eftersom de var – milt uttryckt – till åren komna när jag föddes, var jag inte gammal när de dog och de ”påtvingade släktingarna” mer eller mindre som en man lämnade mig och mamma åt vårt öde.

Moderskapet fick panik, hon stod för första gången helt själv i livet, raskt upphöjde hon en semesterflirt till sitt livs stora kärlek, fnattade iväg till Rumänien och gifte sig innan någon hann blinka en gång och stannade kvar där.

Mig lämpade hon över till faderskapet och hans nya fru samt en släkt som det fortfarande inte fanns några broar till, eller från heller…för den delen.

Faderskapet med fru, bodde i Malmö, inte så många mil från var jag växt upp, men en hel värld emellan, mot vad jag var van vid.

I skolan där jag växt upp (tyvärr ”fel” skola, ”skolgränsen” gick precis vid vår tomt…de få andra barn som var ”året runt boende” hamnade på ena orten och jag på den andra) hade jag så smått vant mig vid att vara ”skilsmässobarnet från snobbstället”.

Skolan i Malmö hade även de sina snobbvärderingar och dessutom ”lät” jag inte rätt och hade ”ett konstigt ordförråd”.

I den skolan, fick jag en ”bästis” på halsen (jag hade försvarat henne när en av killarna i klassen retade henne för hennes Stockholmsdialekt och hennes kläder) hon var ju iofs trevlig, men mer till hinders än till glädje.

I ett par år, ”pendlade” jag mellan Sverige och Rumänien, tillslut flyttade jag dit, gick i rumänsk skola och var…en kuriositet.

Visserligen på ett positivt sätt, till skillnad mot i Sverige men lika lite bäddande för gemenskap där som här.

När klimatet började hårdna i Rumänien (och mamma – äntligen – lyckats muta sig till ett riktigt pass till min styvfar, så att han slapp hoppa av) flyttade vi hem igen, till den högborgerliga miljön.

Då hade hon lyckats göra sig av med hela sitt (och mitt) arv, sånär som på huset och jag var nu den ökända dottern till hon som inte bara hade skilt sig, utan dessutom importerat en kommunist och – viktigast av allt – bränt sina pengar.

Det var många gamla vänner som antingen inte fick eller inte ville umgås med oss längre.

Jag blev p.g.a. min styvfars övergrepp och min mammas oförmåga att vare sig tro på mig eller rättare sagt tro på att hon kunde klara sig ensam, placerad i fosterhem vid fjorton års ålder.

Fosterhemmet ifråga, var inte bra.

Så här i efterhand vet jag att det värsta var att inte bli trodd, att det hela tiden fanns ett frågetecken kring om jag – verkligen – hade blivit utsatt för övergrepp eller inte.

Den allmänna inställningen hos både fosterföräldrar och barnavårdsmyndigheter (kurator eller annan hjälp, fanns – tydligen – inte att tillgå på den tiden) var att om min mor kunde låta mig bli utplacerad, för att kunna behålla sin man, måste det ju vara något fel på ”min historia”, för så gör ju inte en mamma.

Vad som var svårt, förutom att inte bli trodd, var den ständiga påpassningen dels från fosterföräldrarnas sida…inte heller de förstod sig på mig, artighet och självbehärskning, var inte egenskaper som stod högt i kurs och de spejade ständigt efter tecken på att jag skulle ha problem med alkohol, knark eller åtminstone hålla på med snatteri.

Men framförallt var det påpassningen från andra i området (bondhålan) boende…de var säkra på att jag både söp och knarkade och var kriminell, ”för det vet man ju, att annars placeras de minsann inte i några fosterhem, inte”.

Om jag gick en annorlunda rutt med hunden på kvällsrundan, hade mina fosterföräldrar fått detta intressanta faktum inrapporterat innan jag hade hunnit tillbaka igen, och frågorna om varför jag hade gått där jag gick, tog aldrig slut.

Det var många klasskamrater som inte fick umgås med mig, för att jag var fosterbarn ”och det vet man ju hur de är”.

I skolan passade jag – som vanligt – inte in…inte för att jag var placerad, ungar i den åldern bryr sig inte om sådant och för en gångs skull inte för att jag kom ”från snobbstället”, de hade föga begrepp om var det var eller vad det innebar, utan för att jag – som vanligt – inte lät som dem och inte uppförde mig som dem.

Dessuom åkte jag ju så mystiskt iväg (hem!) så många helger och lov jag bara fick och kunde och det var ju suspekt i mina klasskamraters ögon, det var illa nog att jag var ”utombys”, att jag dessutom försvann med jämna mellanrum, var inte bra.

När jag och klassen hade uppnått ett modus operandi : jag talade inte om vad jag hade haft för mig när jag var borta och de frågade inte, gick det ganska bra och jag smälte om inte precis in, men blev ändå mer accepterad för den jag var.

Jag minns att jag många gånger under uppväxten var ledsen över att ”mina föräldrar inte var som alla andras” och över släktingarnas (på båda hållen) attityd.

Reaktionerna på hur jag lät och var jag kom ifrån, lärde jag mig efter första chocken att handskas med…vill folk ha fördomar och förutfattade meningar över en sådan sak, så låt dem.

Åren i Rumänien ångrade jag aldrig, de var på många sätt så fantastiska och jag minns så väl känslan av att ha en helt ny släkt som verkligen både tyckte om en och som brydde sig.

Jag vet att mamma kände på samma sätt, trots att äktenskapet (tillslut!) tog slut och att hennes pengar gjorde detsamma.

Åren i fosterhem, har jag bearbetat och lämnat bakom mig, så även vad min styvfar gjorde mot mig, det tog tid men det gick.

Mammas svek, tog ännu längre tid, även när jag kunde förstå varför hon hade gjort som hon gjorde, var det svårt att förlåta.

Om jag ska summera min uppväxt, kan jag ändå långt ifrån påstå att jag var ett överlag olyckligt barn, det svåraste var morföräldrarnas död.

De andra företeelserna var inte roliga, men i jämförelse med vad jag förlorade när de dog, inte så allvarliga heller.

Jag läste mycket, lärde mig läsa när jag var fem och slutade aldrig läsa, jag lyssnade mycket på musik, jag klättrade i träd, jag var mycket nere vid havet, jag älskade vårt hus…kanske för att det var det enda som inte dog ifrån mig, flyttade eller försvann på mystiska vägar.

I stan, hos faderskapet, hatade jag att bo och läste ännu mer…två närbelägna parker, räddade mig när stadsmiljön blev mig för mycket.

Åren i fosterhem, läste jag kopiösa mängder och började så smått ”skriva av mig”, när det blev för tungt.

Om man tittar på enbart fakta, borde jag idag vara en socialt handikappad person, utan närmre band med någon och i det närmaste isolerad från omvärlden.

Istället har jag mina mycket nära och kära vänner och mina ”extrabarn” som son har hittat och som har adopterat mig.

Visserligen är jag en människa med ett mycket stort ensamhetsbehov men jag får i det närmaste slåss för att få det ens tillnärmelsevis uppfyllt.

Jag var mycket ensam och utanför som barn, ja…men jag upplevde inte ensamheten som ett problem, varken då eller nu..utan som mer tid att göra det jag ville…utanförskapet var det som plågade mig till och från, i synnerhet under fosterhemsåren.

Men jag undrar om det hade varit lika plågsamt, om jag inte varit så spionerad på och om inte alla förbud den förde med sig hade funnits.

Jag tror inte det.

Sedan många år har jag själv – fullt medvetet – ställt mig utanför, genom att bli healer och lifecoach…åtminstone healing, är ju fortfarande inte precis sett som något av de konventionellare yrkena…inte precis som ”högstatus” heller.

Det minimala släktumgänge jag har kvar (en kusin i den högborgerliga miljön) och de han har omkring sig, förstår sig mycket riktigt heller inte på mig…men de accepterar mig för att jag ändå – trots mina märkliga val i livet – ”hör dit”.

Fast jag tror att min kusin ändå blev ganska lättad när han kunde börja svara ”hon skriver” på frågor om vad jag sysslade med att skriva, är ju kulturellt och därmed om än inte förståeligt så åtminstone acceptabelt.

Även folk utanför den miljön reagerar starkt när de får höra vad jag gör, antingen genom att bli rädda eller genom att kasta sig över mig med oupphörliga frågor.

Det är i det läget jag måste påminna mig om att rädsla ofta leder till ett defensivt ibland aggresivt beteende eller till total förnekelse ”det går inte att bevisa logiskt / vetenskapligt, alltså finns det inte” och att okunskap eller ”bara” allmän kunskap om ett ämne oundvikligen leder till frågor.

Märkligast är reaktionen från de som blir rädda för att de tror att jag ”ser alla deras döda och allt de själva har gjort eller inte gjort här i livet” eller som har någon sorts frikyrkobild i skallen, där det talas i tungor och höns slaktas så att både fjädrar och blod ryker omkring.

De ryggar – bokstavligt talat – ifrån mig när de fått höra vad jag sysslar med, ibland never to be seen again, ibland förekommer ett försiktigt återtassande till min sida, varvid de oupphörliga frågorna tar vid.

Jag trodde själv att det skulle bli mindre kraftiga reaktioner om jag presenterade mig enbart som författare, bara för att se hur folk ändå ryggade och musslade till sig med blixtens hastighet ”eftersom de inte ville hamna i en bok”.

I vilket fall som, kan jag  ju inte påstå att mina yrkesval bäddar  för någon större gemenskap, utanför den närmre kresten.

artikel.aspx?programid=3182&artikel=2838449

Read Full Post »

Older Posts »