Tänker, fullt medvetet (och förmodligen p.g.a. hjärnsläpp) sticka ut skallen.
Jag har funderat på det ett tag, att ge luft åt dessa mina åsikter även här på bloggen.
(Har undvikit det för att det dels är så många andra som tycker så förtvivlat mycket, dels för att slippa påhopp och givetvis, av lathet!)
Men men, det som verkligen satte igång mig var Mias (Basin City Blues) inlägg med listan ”Good Housewife Guide” , denna urvidriga lista jag hade lyckats förtränga.
Visst, jag mår illa när jag läser den!Visst, jag är glad och tacksam för de kvinnosakskvinnor som(om vi går tillbaka till suffragettrörelsen) kämpade som besatta för att ändra på kvinnors situation och verklighet!
Nej, jag önskar inte på något sätt den gamla ofriheten eller lagstiftningen tillbaka.
Jag föredrar alla gånger den frihet jag har och jag anser fortfarande, att män inte har i den offentliga abortdiskussionen att göra, de har, en gång för alla, en möjlighet att välja hur mycket ett barn ska få påverka deras liv, ett val mödrarna inte har, när barnet väl är fött.
Men ändå, jag har (faktiskt under flera år) tyckt att ”feministdebatten” har blivit snedvriden!
Förutom att ”näbbstövle-eran” glorifieras med alla möjliga medel, har jag länge haft känslan av att dagens feminister, ägnar sin tid åt att sparka in sedan länge öppnade dörrar.
Kvinnosakskampen, då, var absolut nödvändig, men den har varit, det är (mer eller mindre) gjort!
Vad som, tyvärr, återstår att fullgöra från den är, fortfarande, ”lika lön för lika arbete”låt den, i övrigt vila i frid!
För det är här glorifieringen och de redan öppnade dörrarna kommer in.
Denna benhårt tjurskalliga uppdelning i så är kvinnor/så är män feminism/chauvinism, gör bara att oförståelsen och ickekommunikationen mellan könen ökar, istället för att minska.
Visst finns det skillnader men varför, ständigt, belysa dem ur negativast tänkbara vinkel?
Varför detta överdrivna debatterande om (in absurdum) uppförstorade bagateller?
Ja, jag gillar att ha min personliga frihet, jag är fri att vara precis hur självständig, oberoende, ekonomiskt självförsörjande jag vill, eller har valt att bli, jag har min fulla frihet att leva som singel (med en teddybj…flåt en eller flera älskare eller kk´s) som gift, sambo eller särbo.
Jag är fri att helt välja bort män eller reducera deras betydelse i mitt liv till ”boytoy”och ändå klara mig, om jag inte vill leva i ett förhållande.
Väljer jag att leva i ett förhållande, börjar däremot min frihet naggas i kanten…inte (hör och häpna!) av min man, eller av det betungande hushållsarbetet…utan av dagens kvinnorörelse som, fortfarande (?!) talar om för mig att jag är en förtryckt varelse om jag och min man inte delar på a l l a de betungande hushållsgöromålen.
Och att jag är en ”bakåtsträvare” om jag (när jag har skaffat barn med min teddybj…flåt man) i n t e kastar mig tillbaka till mitt arbete, även om ekonomin faktiskt är bra nog (med en del pusslande och prioriterande)för att jag skulle kunna stanna hemma, åtminstone delvis?!
Nej…ut och jobba ska jag, så snart som möjligt, annars är jag förtryckt och har ”glömt bort att jag har rätt att förverkliga mig”.
(Det är inte bara min rätt, utan min förbannade plikt!)
(Men, om jag nu s j ä l v vill bestämma h u r jag ska förverkliga mig då?!)
Det är bara att lämna sin avkomma på dagis (skitsamma att det blir andra som får uppfostra mitt barn och att ungen kommer att ha personalens värderingar istället för sina föräldrars, här ska förverkligas!) där det förmodas klara av att vara ett större antal timmar om dagen än vad jag, vuxna människa, förmodas klara vara på mitt arbete.
Ja, jag vet att jag trampar på en mycket öm tå här!
Nej, jag vill verkligen inte att kvinnor ska kommenderas tillbaka till ”kinder, kirche, küche” men jag anser, en gång för alla, att om man har satt barn till världen, så ska de prioriteras under de år som prioritering är livsviktig.
Jag bryr mig inte om ifall det är mamma eller pappa som står för prioriteringen i fråga, bara det är någon av dem!
Så att ens barn inte blir uppfostrat till ”flockdjur”, så att jag som förälder (ett antal år framåt) inte sitter och beklagar mig för att ”jag inte förstår hur mitt barn tänker” ”för att jag inte känner mitt barn” eller för att det tycks fungera mycket bättre i gäng (flock!) än på egen hand…så att jag, åtminstone, känner igen och kan identifiera de värderingar mitt barn (i tonåren, ska och bör) göra sig fri ifrån!
Var var vi, rättning i leden, just det…frihet var det, ja…
Var inte en av poängerna med denna frihet, att ett par (för debattens skull man/ kvinna) ska få inrätta sitt gemensamma liv som det passar dem?
Som två vuxna, självständigt tänkande, i n d i v i d e r?!
Utan att utsättas för diverse pekpinnar, gliringar och bli idiotförklarade i en eller annan debatt?
Om min man hatar att diska, ska jag då (eller han själv tvinga sig) tjata honom till det?
För att slippa höra att jag är förtryckt och för att han ska slippa bli utpekad som mansgris?
Då tycker jag att det är fan så mycket enklare att köpa en diskmaskin, en diskussion mindre!
Som jag ser det, är det den som är mest hemma, som gör det mesta av hushållsarbetet, oavsett om det är kvinnan eller mannen och att man, helt enkelt, får göra upp listan på göromål efter”vilket avskyr du minst att göra” istället för efter någon millimeter-rättvisemall.
Det fungerar ändå inte, när individuellt orealistiska listor görs upp, hålls de aldrig utan blir istället en alldeles utmärkt grogrund för frustration och gräl.
Jodå, jag vet att det fortfarande är kvinnor som gör mest i hemmen och att utbrändhet, tyvärr, blir ett allt större problem…men handen på hjärtat, är det verkligen våra män som ställer alla de där kraven och har (orealistiska) förväntningar på oss och vår tid, eller är det vi själva i kombination med att ”dagens kvinna ska hinna med allt, kunna allt”.
Att inte ifrågasätta vad som ”förväntas” av oss i vår ”nya” fria kvinnoroll, tror jag är ett stort misstag.
Låt mig ge ett par exempel : En relativt nybliven mamma, planerar att gå tillbaka till ett arbete som var nära att knäcka henne psykiskt, varför?
På grund av ekonomin?
Alls icke, hennes man (som hon mer eller mindre försörjde under hans utbildningstid) är färdigutbildad, nybliven delägare och tjänar mer än nog för dem alla tre.
För att hon älskar sitt arbete?Erm…nej, se ovan.
För att hennes man vill det?
Icke på tiden!Tvärtom stöttar han henne i att bli hemma och koncentrera sig på sitt skrivande (hon skriver mycket bra!) och lobbar för att hon åtminstone inte ska återvända till sin gamla arbetsplats, där hon mår så dåligt att hon inte skriver alls.
Varför har hon då dessa planer?
För att hon har fått lära sig att ”man ska arbeta och ha ett eget liv även om man har fått barn” ”för att hon inte ska bli beroende” (tanken på att hennes man inte ser det så och att han, dessutom, var beroende av hennes lön i flera år, har tydligen inte gått upp för henne!) för att hon tror att det är hennes arbete, utanför hemmet, som ger henne hennes människovärde.
Sorgligt.
Exempel numro två, ett par, vänner till mig, båda välutbildade med mycket bra jobb (båda är ”i chefsposition” inom sina respektive yrken) kvinnan har två (nu tonårs-)döttrar från ett tidigare äktenskap, båda jobbar de ohyggligt mycket och hjälps åt hemma, så då borde väl allt vara frid och fröjd, eller hur?
Föreställ er följande scen : jag är på besök hos paret, vi är ute och handlar och har, tillfälligt, delat på oss, det inhandlade är ganska tungt och mannen i förhållandet kommer tillbaka när inköpet precis blivit klart.
Rutinmässigt, eftersom både jag och min väninna har svårt att bära, räcker jag honom det inhandlade, han tar det, men med en min som en fågelholk.
Min väninna, som även hon ser ut som en fågelholk och hennes man talar i mun på varandra ”skulle inte du, sade du?” ”jovisst, hon har nog bara missuppfattat”, det inhandlade överlämnas, raskt, till min väninna…fågelholken var nu på min sida av situationen.
För mig, var det naturligt, att överlämna släpandet till den av oss tre som inte hade problem med att bära (obs! icke könsbundet!) men så var, tydligen, inte fallet.
Min väninna ansåg sig böra ”förklara” för mig, jag fick höra kommentaren ” i v å r jämlika familj gör vi inte så”…?!
Sedan n ä r är vem som bär vad en jämlikhetsfråga?!
Hur, fasen, b l e v det en jämlikhetsfråga, är folk inte kloka?!
H u r har två av de mest intelligenta människor jag känner lyckats ta sig fram till ett s å remarkabelt felslut?
Var, i hela helvete, har de gjort av sitt sunda förnuft?!
Det var nära att mitt besök blev ytterst kortvarigt, när jag (med grov ironi, det medges) fällde kommentaren ”jaså, tänka sig, jag som trodde att det var det man hade män och söner till, att bära och att skicka i enklare ärenden, fan också, fel igen!” de såg båda två, direkt mordiska, ut…men valde att inte svara.
Ett annat problem är vilken syn min väninna för vidare till sina döttrar (förutom att de är jämlika och har förverkligat sig själva genom att släpa sig fördärvade!) nämligen hennes, orubbliga, tro på ”glastaket” och på att hon är, ständigt, missgynnad och förbigången i sitt arbete, på grund av att hon är kvinna.
Tyvärr är hon, långtifrån, ensam om den åsikten.
Jodå, jag vet mycket väl att det är (milt sagt) övervägande män i ”de ledande positionerna” här i landet och jag vet att kvinnor får ”arbeta hårdare och för lägre lön” för att komma ens i närheten av dessa positioner.
Men jag vet också, att när jag, som kvinna, förväntar mig att det är så det ska vara, förutsätter att jag ska förbigås, att jag ska jobba halvt ihjäl mig (för mycket sämre lön) och kanske ändå bli ”fälld på målsnöret”, så är det, exakt, dessa omständigheter jag skapar, det är precis det jag drar till mig!
Om nu ”glastaket” hade varit så hundraprocentigt tätt, så totalt ogenomträngligt, hade vi inte haft några kvinnor alls i vare sig vice, vd, politiker eller chefspositioner…och det har vi, inte så många (tyvärr) men vi har det…så ytterst märkligt…
Vad jag menar är, om vi väljer att se ”manssamhället” som ett allmängiltigt (och orubbligt) faktum, har vi, oavsett vi är medvetna om det eller ej, försatt oss i en offerroll.
Startar vi vår karriär med inställningen att vi är i underläge, laddar vi oddsen mot oss själva och har, i praktiken, själva gett oss själva tillstånd att ge upp och dessutom göra det med hätska uttalanden om detta, evinnerliga, manssamhälle!
Om jag betraktar mig som ett offer, för min man, mina föräldrar, mitt barn, rasism, min chef, manssamhället, mina släktingar, ”omständigheter”, vänner, arbetskolleger eller varför inte, klyscha nummer ett, samhället, så är det, återigen exakt, det jag blir!
Fast, det är klart…offerrollen har ju sina (obs! ironi!) fördelar också, som offer, har jag ju inget personligt ansvar, faktum är ju att jag inte har något ansvar alls för hur mitt yrkesliv ser ut, eller snarare, inte ser ut…jag är ju ett offer för manssamhället och glastaket, det är ju inget att göra något åt…annat än att beklaga mig så mycket som möjligt, vara bitter och skrika om lagändring…
Alla manliga chefer är inte maktfullkomliga svin, alla manliga kolleger ligger inte vakna på nätterna och funderar ut nya sätt att sätta krokben för sina kvinnliga arbetskamrater.
Men, alla m ä n n i s k o r, är måna om ”att bevara vad de har uppnått”, är måna om ”sitt revir”, tycker sig ”inte behöva jobba så förbannat mer”, när de ”har nått sitt mål” och steppar därmed inte av glädje när de ser vaken och ”hungrig” konkurrens (eller konkurrens i vardande) runt sina fötter!
Om vi som, kvinnlig, konkurrens ser detta som ett glastak, istället för som en (eller flera) i n d i v i d e r (s) bekvämlighets och revirbehov, har vi kastat bort möjligheten att komma vidare uppåt stegen, med båda händerna.
”Individers” för att jodå, det finns även kvinnliga chefer (oavsett nivå) som alls inte jublar i systerlig solidaritet när en annan kvinna kommer ”för nära” deras revir, som de anser sig ”ha slitit så för att nå dit de har kommit”, med den följd att de ”inte släpper en jäkel över bron…”
Sedan tror jag också att de (få) som klättrat högst på chefsstegarna, är människor som är villiga att offra hela sitt (personliga) liv för att ha så total kontroll och makt som möjligt, jag tror också att dessa människor är i grunden mycket olyckliga eftersom ett överdrivet makt och kontrollbehov, alltid tyder på personliga problem och att det, dessutom, alltid blir destruktivt, både för den som har det och för de som blir utsatta för det…
Däremot kan jag, villigt, erkänna att det är snudd på omöjligt att ”konkurera” med sådana människor…fast det är ju, egentligen, en helt annan diskussion.
För att (äntligen!) avrunda detta seppukuinlägg, vill jag framföra dessa önskningar och åsikter.
Sluta, för Guds skull, upp med att placera er i offerroller!
Börja se även män, som människor och individer och därmed såsom ingående i mänskligheten, istället för som ett negativt och hindrande manssamhälle (att vara offer för)
Låt inte en ”debatt” bestämma vilket värde ni har eller vilket som är ”rätta sättet” att förverkliga sig, tänk och välj s j ä l v a!
Ingen lag eller debatt i världen, får mig att känna mig jämlik, lika värd eller jämställd, om jag inte själv k ä n n e r mig som en jämställd människa!
Det har inte ett sabla dugg att göra med vem som diskar mest eller vem som tvättar oftast, det har a l l t att göra med hur jag uppfattar mig, vilket värde jag sätter på mig som person!
Förändringen, i synsätt hos oss alla, b å d a könen, måste som a l l t i d göras inifrån, det som skulle göras utifrån är (förutom lönen) redan gjort, det som återstår går inte att ”debattera” eller lagstifta fram!
Den människa som av, okunskap, egoism, revirtänkande, offerroll, maktbehov eller av”ren bekvämlighet” är totalt ovillig att ändra synsätt, låter sig inte påverkas av vare sig lagar eller debatter, även om en sådan person skulle ”böja sig” för en lag (efter ett frenetiskt kryphålsletande) skulle personen ifråga inte, i grunden, ha ändrat sin inställning ett skvatt.
Vad har då uppnåtts?
Annat än en till utbränd människa eller ett nytt ”mobbingmål” för media att frossa i (och debattera om)
Nej, viljan måste finnas och jag, personligen, tror i n t e att en sådan vilja växer och frodas i en debatt som vill omänskliggöra ena halvan av mänskligheten (och få andra halvan att sitta fast i en offerroll) samt att dessutom få män att skämmas över att de är män.
Read Full Post »
Ninas futtiga funderingar 