Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Det är oerhört tråkigt att PP´s framgångar i epvalet har lett till en sällsynt låg och vidrig smutskastningskampanj, väntat ja…men inte desto mindre förbaskat tråkigt.

Jag trodde att det absoluta bottennappet var detta där vi var många som inte trodde våra ögon…att jämställa unga (piratpartistiska) män med våldtäktsmän, var ju så horribelt att man nästan önskade att det hade varit värmebölja då också, så hade Qarlsson åtminstone kunnat skylla på solsting.

Nu har även Johan Westerholm(S) hoppat ner i samma smörja till lågvattensdemagogi i sitt inlägg \”ett nej är ett nej\” där han beskriver hur en väns våldtäkt fått honom att vända sig emot PP med motivationen att PP förespråkar att ”allt ska vara fritt”, vilket Westerholm i förlängningen jämställer med att det är fritt fram för våldtäkt och spridning av nakenfoto på nätet, mot den avfotograferades vilja?!

Trots min totala avsmak för hans inlägg, vill jag ändå göra ett försök att vara rättvis, det absolut troligaste är att Westerholm har skrivet inlägget i affekt över vad hans väninna har råkat ut för, det är en reaktion som kan hända vem som helst av oss, i stunder av chock och djup upprördhet är det alltför lätt att yttra sig oöverlagt.

Men att gå därifrån till att som redaktionen gjort i sina kommentarsvar till påståendet att Westerholm ”problematiserar integritetsfrågan” och ”breddar diskussionen”, är så fruktansvärt lågt och vidrigt att jag inte finner ord för det!

Nu är jag inte så förjust i Scabor Nestors inlägg heller, jag tycker att det håller rätt så låg nivå det också, kanske även han skrev i affekt?

Kopplingen mellan ”ett fritt internet” och ”fritt fram för våldäkt”, är genomvidrig i sitt försök att smutskasta piratpartister och PP och är dessutom oerhört arrogant och nedvärderande mot våldtäktsoffer.

Det är att förminska och bagatellisera deras trauman genom att jämställa det våld och den kränkning de har utsatts för med fildelning.

Att blanda ihop diskussionen om ett fritt internet och rätten att slippa få sin integritet kränkt av stat och diverse företag  med brott som våldtäkt, är så uppåt väggarna galet att jag nu citerar Deeped för hans exempel är så mycket tydligare än något jag kan komma på ”det är inte ens att   jämföra äpplen med päron, det är att jämföra äpplen med bildäck”.

Våldtäkt är ett vidrigt brott, det är en fruktansvärd sak att bli utsatt för…oavsett omständigheterna, det är ”bara” gradskillnader i våld och kränkning, som skiljer den ena våldtäkten från den andra.

Våldtäkter har förekommit så långt bakåt människan kan minnas (och har dokumenterat) de förekommer fortfarande, överallt på hela detta klot.

De försigkom långt innan internet var ens en idé, innan integritetsfrågan överhuvudtaget var påtänkt, låångt innan någon som helst piratpartist var född.

Att blanda ihop integritetsfrågan och PP med våldtäkt, är inte bara att smutskasta piratpartister utan dessutom oerhört ointelligent och historielöst!

Nu ska jag komma med en rejäl nyhet, ett riktigt scoop  lika stort som att våldtäkter faktiskt förekommit långt innan integritetsfrågan var väckt, så håll i er nu : nakenfotografier som publicerades mot den avfotograferades vilja har spritts i flera decennier innan internet fanns!

Det ni…överlevde ni chocken?

De spreds i diverse tidningar, almanackor och ”samlingar” och var länge ett bekymmer för  myndigheter och nu kommer här ett scoop till : det finns redan lagar mot både mot detta och mot våldtäkt, de har också funnits långt innan internet fanns!

Kan man tänka sig…de kanske inte är så väldigt välfungerande, att fildelning t.e.x. bedöms strängare än våldtäkt, är ju både pinsamt och skandalöst…men finns gör de.

Nu tänker jag – återigen – komma med ett revolutionerande förslag…hur skulle det vara om man tog itu med våldäktsmän och spridare av olagligt tagna foton med hjälp av de lagar som redan finns och har funnits i en herrans massa år?!

Istället för att ropa på kränkning av samtliga internetanvändares integritet?!

Fila gärna på de lagar som finns, för att effektivisera dem…men sluta upp med dessa ”särlagar” (ipred, fra…äsch, ni kan listan vid det här laget) för internet.

Att instifta integritetskränkande lagar dom drabbar många för att få tag i ett fåtal kriminella, när lagrum för dessa redan finns, är en overkill av rang.

Detta med fotografierna är som sagt ett gammalt problem, den enda skillnaden mellan pre och post internet, är att det idag har kommit upp till ytan och blivit synligt på ett annat sätt, snabbare och i större omfattning ja, men det är också den enda skillnaden…de som har intresse för foton av det slaget, letar nu upp dem på nätet, istället för att gå iväg och handla i sin lokala porrbutik.

Mitt andra förslag är att diverse politiker slutar upp med att finna nya lågvattensmärken i sina försök att smutskasta PP´s integritetspolitik.

Och istället för att sitta och gräma sig över att PP kom in i ep, faktiskt börjar använda vad sunt förnuft och omdöme de nu än besitter, motar undan sin motvilja mot internet och faktiskt se inkonsekvensen i dessa särskilda lagstiftningar och det budskap de ger sina väljare genom att försvara dessa lagar.

Politikerbloggens utfall mot Hax är ett mycket bra exempel…Hax ska dömas för tidigare handlingar punkt och slut, inga förmildrande omständigheter, som att han valde att avslöja Serrung har någon som helst betydelse.

Det är märkligt att de vapen mot PP´s representanter som föredras från traditionella politikers och traditionell medias håll, är just sex…

Detta år 2009, används alltså främst porr och sex i försöken att smutskasta PP så mycket som möjligt, det är så att man undrar om Queen Victoria ändå inte lever och har hälsan?

Så, då är väl ett av hennes citat på sin plats som avrundning och hälsning till såväl traditionella politiker som traditionell media : ”we are not amused”, skärp er!

Ps. Jag tror att jag tar tillbaka det där med skrivet i affekt ” integritetsdebatten är skadligt grabbig ” det är lite väl lik argumentering det där…

Och Mona Sahlins ogenomtänkta uttalalanden är ett annat ”bra” exempel…när hon nu har så bra ögon, borde hon använda dem till att läsa på och ta reda på fakta innan hon uttalar sig.

We are still not amused.

Tråkigt nog, i den här värmen, vore det skönt att vara på kära udden…

Kan meddela att jag trots stendöda mobiler och ett lika dött s.k. ”mobilt bredband” (om man håller sig inom stan, ja…) lyckades behärska mig från diverse våldshandlingar (det var för varmt och jag get inte) och höll mig till mindre artiga telefonsamtal med den operatör som påstår sig tillhandahålla täckning och nät.

Väl tillbaka till stadens hank och stör, bestämde sig min externa hårddisk för att begå seppuku…uppenbarligen av det enda skälet att den kunde…därav fortsatt frånvaro härinne, det är ett sabla meck att leta reda på/återskapa det som låg på den.

Jag är fortfarande inte klar, men börjar så smått se slutet.

För övrigt är det en hel del på ingång, man får väl se när och om det kommer på plats

Men det är underbart väder och man blir glad bara genom att titta ut på himlen, solen och grönskan!

Mot udden.

Uppdatering.

Mycket riktigt, när jag väl var framme, kunde jag till min stora glädje konstatera att varken mobiler eller det mobila bredbandet fungerade – nu heller – …

Perfekt om man vill känna sig som på en öde ö.

Eftersom det beryder en återgång till hundslagsmålet  mellan mig och ägaren till den lånade lina jag nu brukar (ingen router här😦 )   så lär min närvaro vara ytterst begränsad.

Har talat (läs : ”bråkat med”) 3 igen, denna gång lyckades jag – faktiskt- få kontakt med ”radioplanerarna”  som nu sade sig ha rätt koordinater för att lokalisera exakt vilken mastjävel det är som sviker mig så…däremot inte ett knyst om vare sig om eller isåfall när, problemet är löst.

Den nättid jag lyckas sno åt mig, kommer företrädelsevis att läggas på Twitter.

Åker tillbaka till kära udden om typ 1 timme, alltså packar jag med ena handen och skriver detta med den andra, tur att man har simultankapacitet, när man nu inte har vett att vare sig packa eller skriva i god tid!

Förutsättningarna för närvaro här eller nåbarahet via lurarna, ligger om inte i gudarnas knä så i 3´s, på förfrågningar om huruvida ”problemet” är löst eller ej, har jag fått ett till intet förpliktigande mummel till svar.

Alltså, har jag inte den blekaste förrän jag är på plats.

Suck.

Skulle kuriösa löpsedlar av arten ”galen kärring attackerar mobiloperatörs huvudkontor” eller ”mobiloperatör bombhotad av missnöjd kund”, ska ni inte alls tänka på mig…ånä…inte jag inte!

Så för säkerhets skull, önskar jag er allihop en mycket trevlig midsommar, med allt ni önskar att den ska innehålla!

🙂

Jag har varit frestad att avsluta både några inlägg och kommentarstrådar med den här…men det vore ju ganska omoget…

😉

Hittade, via Deepeds tveet dels fram till hans alldeles alldeles lysande inlägg och sedan till detta.

Måste ju säga att jag inte trodde mina ögon.

Jag har – kan jag ärligen erkänna – aldrig följt Alex Schulmans skriverier, inte ens när vågorna gått som högst…men en del har jag ju snappat upp på vägen, tillräckligt för att inse att det inte var ”my cup of tea”.

Undantaget var föregående inlägg men det var ju inte precis Schulman som var ”huvudpersonen” i det.

Sculman startar med att ironisera över Rick Falkvinges utseende, beteende och namn på ett så oerhört diskret och subtilt sätt, att man alldelles osökt associerar till den berömda ledarelefanten i porslinsbutiken.

En inlindningens mästare, den där Schulman.

Han beskriver de 7% som har röstat på PP på det här viset :
”Men de här som brinner för fildelning, de är ju inte kloka i huvudet. De står på barrikaderna med sin jävla fråga, som om demokratin stod på spel. De spänner blicken i oss och trycker sina pannor mot våra och stirrar på oss och väser: ”Ja. Jag fildelar. Har du något problem med det, eller?” De står i vallokalen bakom skynket med röstlapparna i hand och funderar över hur de vill att Sverige ska påverka de stora besluten i EU och så bestämmer de sig: ”Nej, jag skiter i det där om miljön och jag skiter i det där om ekonomisk kris och jag skiter i det där om framtida fred i Europa – jag vill att vi skickar svenskar ner till Bryssel som löser den här fildelningsskiten så att vi kan fortsätta att ta hem våra grejer gratis.”

Ett precis lika subtilt sätt att påminna oss om att piratpartister är de där svettiga undernärda joltdrickande typerna, som aldrig ser dagens ljus, eftersom de sitter klistrade vid sina skärmar alla dygnets vakna timmar…som hans beskrivning av Falkvinge var.

I sina försök att en gång för alla slå fast att piratpartiet det handlar enbart om ”gratis är gott det”, tar han i ända från tårna.

Han fnyser åt människors – fullt legitima – oro över var demokratin tar vägen, med alla dessa integritetskränkande lagar med orden :”struntprat struntprat struntprat”.

Påstår sig gärna diskutera men att ”det inte finns något utrymme för det” (?!) och säger sig vidare verkligen har lyssnat ”på argumentationen” men ”att det är omöjligt för att det är så nyanslös och platt”.

Ur djupet av sin visdom, meddelar han oss att  piratpartiets närvaro i Eu minsann endast och allenast handlar om fildelning och inget annat, detta vet Schulman, för han han har minsann satt sig in i (den platta och nyanslösa) ”argumentationen”.

Jag kan inte låta bli att undra vilka det är han har lyssnat på?

Vem är det som har steppat fram till honom och inte bara spänt blicken i honom utan dessutom tryckt sin panna mot hans och inlett en väsningskampanj?

Jag kan mycket väl förstå att han har upplevt ett sådant beteende som obehagligt – det skulle jag också ha gjort – och kan endast säga att jag beklagar samt försäkra att det var inte jag.

Vidare moraliseras det över det omoraliska i att ladda ner filmer…det är viktigt att påpeka hur omoraliskt detta är, kryddat med ”bekännelsen” att även Schulman själv gjort sig skyldig till nedladdning, men att han – givetvis – varje gång haft en inre moralsik väckarklocka som påmint honom om hur fel detta är.

Allt för att återigen med en ångvälts diskreta charm påminna oss om att PP och piratpartister är omoraliska tjuvaktiga typer, vars sedefördärvande böjelser nu har sett till att rötan har spritt sig ända till Eu.

Vidare får vi den numera rätt så utslitna referensen till alla de artister ”som inte vågar göra sig hörda av rädsla dessa människors vrede”, Schulman själv ”har blivit varnad för att ta striden” och talar om att när han – trots de välmenta varningarna – ändå skrivit om detta, blivit ”bombarderad med hotfulla mail”.

Det är riktigt tråkigt det där, att inte kunna eller våga uttala sig utan att bli utsatta för en massa hotfulla mail och människors vrede.

Men, om nu Schulman och alla de artister som inte vågar göra sig hörda, skulle ta och fundera ett varv till över de saknade nyanserna.

Så skulle de kanske inse att det för det första alltid har förekommit reaktioner på andra människors åsikter och uttalanden, och att det för det andra, kanske ändå kan vara  värt att trotsa dessa reaktioner och tillföra debatten det man vill ha sagt.

Är det inte så man åstadkommer nyansering, eller är jag fel på det?

Inte för mitt liv, kan jag låta bli att undra om denna rädsla inte beror på ovanan och oviljan vid att vänja sig vid att bli snabbt – och offentligt – ifrågasatt och vid att det är så sabla svårt att få ”sista ordet” nuförtiden.

Pre bloggar, twitter o.s.v. var det prasselmedias recensenter och journalister som anklagades för mobbing när de publicerade en eller annan drapa om andras verk, eller åsikter.

Vad ”gemene man” hade för åsikter, kunde lätt ignoreras antingen dessa publicerades längst in i tidningarna, i ett insändarhörn och låångt efter att ämnet gått hädan i själva tidningen, eller framfördes via obehagliga brev eller telefonsamtal.

Det senare var ju ännu lättare att ignorera, eftersom det är och förblir små och andefattigt trångsynta människor som ägnar sig åt anonyma och hotfulla påhopp på andra.

Nu, när såväl bloggar som Twitter, Friendfeed och alla de andra möjligheterna till socialt nätverkande finns, har prasselmedia och artisterna gjort gemensam sak och slutit leden.

Det finns gott mycket gott om inlägg och kommentarer över hela internet att tillgå, som är rejält nyanserade.

Som klart och tydligt förklarar att detta inte handlar om fildelning eller att ingen ska få betalt för sitt arbete, skrivna av människor av båda kön och i oerhört blandade åldrar, öppet namngivet, klart och tydligt och helt utan väsningskampanjer.

Att inga av dessa har nått Schulmans ögon eller öron, är mycket beklagligt.

(Eller är det så att han i likhet med många andra endast ser det han vill se?)

Men, beklagligt eller ej, det ändrar inte fakta – ens för en sekund – de finns där.

Slutligen oroar sig Schulman över ”vad det är som pågår i landet”.

Det gör jag med, jag är djupt oroad över att Schulman gör detta – förvisso misslyckade men dock – försök att etablera sig som politisk skribent.

Detta får mig att oroa mig ännu mer över prasselmedias framtid och över den ytterst vinklade rapportering vi kan se framemot, ifall han ämnar fortsätta på den inslagna banan.

Alltså blir både min önskan och mitt råd till Schulman : please don´t quit your dayjob utan stanna vid din läst och lämna politiken ifred, för vi är många som önskar oss mer nyansering i debatten.

Och som ett exempel på nyansering och ett vidare perspektiv, kan jag ge – inte en blogg denna gången – utan Linders krönika i SvD.

Uppdatering.

Gå med i FBgruppen, inte ”bara” för att stödja, åtminstone ett bra tips om vad man kan göra rent praktiskt, för att iranierna ska kunna fortsätta meddela sig på Twitter, skickas ut till medlemmarnas inbox.

group.php?gid=87953698106

Heder åt Twitter, som flyttade sin planerade uppdatering, för att de tvittrande studenterna inte skulle stängas av från sina möjligheter att nå varandra (och oss) för att samordna, varna och rapportera!

Läs om det i DN artikeln här

Det skapas historia just nu, den rapporteras, just nu.

Skakande bilder och videos här.

Scaber Nestor gör ett fantastiskt jobb på sin sida här är detta ”Twitterrevolutionen” om inte, är det ivarjefall ett strålande exempel på internets makt och möjligheter!

Nordic Dervish rapporterar på sin sida också.

Läs och stöd!

Petition som protesterar mot det riggade valet här

Nya foton här och nyss kom en tveet som berättade att all electricitet är avstängs i Tehran.

Hoppla.

Så det kan bli när man inte är uppmärksam.

Radiointervjun jag skrev om här har redan sänts, i morse rentav.

Konflikt i p1 och det var tack vare Emma \”Opassandes\” som också är med, länk jag fick kläm på det hela.

Ett mycket bra och intressant program blev det.

Dock konstaterade jag att det – åtminstone när det gällde ”mitt hörn” att det (som jag trodde) har klippts och klistrats en hel del.

Missuppfatta mig inte, jag vill absolut inte verka gnällig, men jag fann det intressant att det var åtminstone tre olika meningar om tre helt olika frågeställningar, som klippts ihop till en fjärde.

(Vilket får mig att minnas varför en del artister jag har jobbat med, krävt att få godkänna innan någon som helst intervju eller teveprogram fått sändas, om det nu inte var direktsänt.)

Det viktigaste är och förblir att det var bra och vettiga synpunkter som kom fram i programmet!

🙂

Men, det här börjar bli lite väl tråkigt.

Jag väntade som sagt mig inte bättre av Guillou än vad han kom med då på valdagen, och Gardells artikel gjorde mig (som ni som har följt mig redan vet) både ledsen och besviken.

Nu blåser det upp igen, eller rättare sagt, har blåst i någon dag, denna gång är det Marcus Birro det handlar om.

Birro har återigen stängt ner sin blogg vilket har gjort att ny bloggdöd har utlysts men inte nog med att detta annonserades på hans blogg, han går även ut i prasselmedia (tack Josh för det fantastiska uttrycket) och beklagar sig om igen, över mobbing och anonymt näthat.

Missförstå mig inte, jag tycker att det är vidrigt, att människor blir utsatta för anonymt näthat, oavsett de heter Birro eller något annat, anonyma hatbrev, vare sig de kommer via snailmail eller nätet, är alltid lika förkastligt!

Men vad som främst tycks ha utlyst nedstängningen av den Birroska bloggen denna gången, är Alex Schulmans inlägg, där A.S. påpekar Birros tidigare motvilja mot Allsång på Skansen och ifrågasätter varför Birro nu helt plötsligt har svalt tidigare avsmak och ska uppträda i programmet, alltså inte ”mobbing” denna gång, utan klart och koncist.

Säkerligen ingående i det ständiga krig som tycks pågå mellan dem det där, men inte för mitt liv kan jag begripa varför Birro hela tiden låter A.S. komma åt honom?!

Han är en känslig själ, Birro…detta vet vi, inte minst för att han själv påpekat det, den ena gången efter den andra.

Nu har jag alls inget emot känsliga själar, långt ifrån…men, när en människa nu skriver så bra och möts av så mycket kärlek och uppskattning för sina texter, undrar jag varför det negativa som också kommer in, tillmäts så mycket större vikt och betydelse?

Detta undrar även Linda på Innan Du Fanns.

Second Opinion ger ett alldeles utmärkt exempel på hur man istället kan se på att bli påhoppad.

Vad jag undrar, är hur många gånger man ska låta påhoppare, anonyma eller ej, komma åt en innan man börjar fråga sig om andra människor – negativt inställda människor – verkligen ska få ha så mycket makt över ens liv och välmående?!

Gudarna ska veta att människor som av en eller annan anledning har gjort sig kända, är påpassade och utsatta i en grad som gör mig både mörkrädd och arg, sådant är det mediaklimat vi har, det har vi haft alltför länge och enda skillnaden mot nu och pre internet, är att det nu inte endast traditionell  media som har åsikter och publicerar dessa sina åsikter både här och där.

Men vad som gör mig irriterad när det gäller Birro, är att han trots sin känsliga själ, själv inte avhåller sig från att sparka en hel grupp av människor, kräks han på…”han har aldrig sett några transpersoner”, ett uttalande som säger mig att han endast ser och hör det han själv vill och anser sig ha rätt att kräkas på en hel grupp människor, vars existens han inte behagat uppmärksamma.

Det sätt han beskriver Katolska Kyrkan på, styrker min uppfattning om att mannen lever i sin egen värld och verklighet.

Men det som gör mig riktigt arg och inte ”bara” irriterad, är inte hans – ytterst långsökta – parallell mellan ”anonymt näthat och någon som kommer in i din trädgård, välter omkull trädgårdsmöblerna, kissar på vinbärsbuskarna och skriker vidrigheter om dig genom fönstren”.

Det är en riktigt dum, ogenomtänkt och totalt felaktig parallell, det där, vars enda syfte är att riktigt rejält spika fast offerrollen i folks medvetande.

Nej, anledningen till att jag – trots allt – skriver om detta är slutklämmen i hans artikel :”Samtidigt prisas mobbaren. Den anonyma mobbaren har till och med ett eget parti i Europa. Kommer piraterna slåss för oss också, för oss som sablas ner på forum och bloggar, eller är vår tystnad en del av deras demokratiska pris?
Det borde vara ett större demokratiskt problem att röster tystas.”

Nej herr Birro, ”den anonyma mobbaren” har inte ”ett eget parti i Europa”!

Piratpartiet har aldrig vare sig förespråkat, försvarat eller påstått sig skola skydda anonyma mobbare!

Det är mycket tråkigt att du är ute och sparkar igen inte på transpersoner denna gången, utan på Piratpartiet och dessutom – återigen – utan att se till att ha på fötterna!

Lika tråkigt är det, eftersom du denna gången valt prasselmedia och istället för nätet för ditt sparkande, att du inte innan du lämnade iväg din artikel till publicering, stannade upp och drog dig till minnes att anonyma vidrigheter har förekommit väldigt länge, faktiskt låångt innan vare sig internet eller Piratpartiet fanns till och att de alltid främst har drabbat  kända och offentliga människor!

Förbaskat tråkigt är det att vare sig du eller Gardell  fortfarande inte tycks begripa att er avsky för anonymiteten på nätet, öppnar dörren för ett censurtänkande värdigt brevväxlingen under andra världskriget.

Vill ni verkligen, på fullt allvar, ha den typ av övervakningssamhälle ni försöker klaga er till?

Vad blir nästa steg, om ni får er vilja igenom och all möjlighet till anonymitet på internet är försvunnen och de som ”roar sig” med att sprida sina anonyma vidrigheter går tillbaka till forna medel, brev skrivna med handskar på, utan vare sig fingeravtryck eller dna, telefonsamtal som inte går att spåra, vad ska då göras tycker ni?

Ska det bli som Josh undrar att alla brevlådor dras in och oförseglade brev lämnas till utsedd myndighetsperson för genomläsning och godkännande, innan det skickas vidare.

Som sagt censur á la andra världskriget.

Ska ni – i prasselmedia – börja uttala ert stöd för att anonyma kontantkort ska förbjudas?

Har tanken – överhuvudtaget – slagit er att det finns människor i det här landet – som vare sig hänger sig åt anonyma vidrigheter eller är kriminella – faktiskt har goda skäl till att behöva den anonymitet som ett oövervakat internet och ett oregistrerat kontantkort ger.

Kvinnor med skyddad identitet till exempel, för dem är det livsviktigt att deras anonymitet bevaras, ska de behöva avstå från såväl internet som telefoni, för att inte riskera att bli uppspårade av den som hotar dem?

(Att begära hemligt nummer, oavsett man har abbonemang eller kontantkort, har ju tyvärr visat sig inte fungera så bra alltid, helt plötsligt dyker numret upp ändå, där det inte ska.)

Har de inte redan förlorat nog som det är?

Hur mycket begränsning av andras liv och vardag tycker ni er ha rätt att begära, egentligen?!

Sluta upp med att använda ordet demokrati, som förklädnad för era egna privata klagomål och önskemål!

Det ni begär, i demokratins namn, jämställer er ju med de anonyma mobbare ni klagar på, eftersom ni begär begränsningar som påverkar alla medborgare här i landet, som använder sig av internet eller för den delen oregistrerade kontantkort.

Mig veterligt ska demokrati omfatta samtliga människor i demokratin ifråga…vilket – tyvärr – även innefattar de anonyma mobbarna, men att p.g.a. deras existens förespråka kollektiv begränsning och censur, är och förblir förkastligt!

Det är även förkastligt att endast vara känslig för sin egen känslighet, samtidigt som man sparkar och kräks på  grupper och klistrar åsikter på partier som de faktiskt inte har.

Läs även Opassandes helt underbara lektion i ”netikett”.

Borde skriva långt och innehållsrikt om detta, men ett av extrabarnen med allvarliga bekymmer är på ingång, delad vårdnad om  min tid igen alltså.

Först var det ren glädjeyra, fransk lagstiftning skrotade delar av Hadopi sedan kom smolket i bägaren ”ska inte kunna stängas av från internet utan en domares inblandning”.

Suck.

Läs Sugbloggens inlägg om ”flexibla mänskliga rättigheter.

Och nu börjar England i form av Brendan Barber föra liv och kräva ”hårdare tag mot fildelare” i ytterst välkända (att inte säga utslitna) tongångar.

Det var illa nog att Frankrike, som i inte mindre än två världskrig varit ockuperade och dessutom (ännu en bit bakåt) stod för en revolution när det gällde jämlikhet och frihet som har återklang i så många länder än idag, nu försöker återgå till en (0)frihetssyn som snarare står med båda fötterna i förrevolutionär tid.

Nu börjar även England som i mina ögon, varit det mest frihetsälskande folket på detta klot (åtminstone om man ser till deras eget frihetsbehov och förbigår såväl imperie, Skottland, Wales för att inte tala om Irland med taktfull tystnad) alltså efterlysa ”hårdare tag”.

Är det baksmälla över det förlorade  (och högt begråtna) imperiet detta handlar om?

Behovet av att – åtminstone – ha total kontroll över alla internetanvändare, när man nu inte har sina ”lydriken” kvar och juvelen i kronan inte bara är long gone, utan dessutom helt har förlorat sin forna lyster?

Jag har varit inne på detta förr – i andra sammanhang – vilka komplikationer det blir när man är uppfostrad att ta över ett imperie men står där  – totalsnuvad – med endast en  gräsplätt att regera över.

Och även om jag kan sympatisera med svårigheterna att anpassa sig till detta bistra faktum, sträcker sig min medkänsla absolut inte sig långt nog till att acceptera att stympning av den personliga integriteten på internet ska få tjäna som substitut!

Detta är trist, mycket trist…i synnerhet som vi sitter i samma Eubåt som både Frankrike och England!

Man får väl fortsätta sätta sin lit till piratflaggan och konstatera att Christian har ett hårt jobb framför sig.

Apropå Eu, så ser jag i idg att Telekompaketet kan komma att läggas på is, vet ej om detta är något att jubla över.

Visst är det positivt att det är tillägget som numera är omdöpt från 138 till 46 (?) som sätter käppar i hjulet oavsett Henrik Hansson kallar det ”bara” eller ej.

Skälet till att jag håller inne med jubel över eventuellt kommande istid, är de sista raderna i hans kommentar : ”Vi kommer att lyssna på vad kollegorna har att säga. Vi vill sy ihop det här så snabbt som möjligt. Det är viktigt att telekombranschen får nya och reformerade regler på plats, säger Henrik Hansson.”

Jasså minsann, är det det…i vems favör är denna hast och ihoptråckling så viktig, tro…?

Nu ska jag gå och baka scones inför kommande extrabarns invasion.

Nej, jag menar vare sig de som gör idiotiska försök att klumpa ihop PP och SD, eller som gör lika idiotiska försök att tiga ihjäl dem.

Jag menar inte ens det här rätt så idiotiska och onödigt enögda inlägget.

Faktum är att jag inte ens menar något som har något som helst med personlig/andlig utveckling att göra.

Detta handlar om något betydligt trivialare men ändock rätt så irriterande ”fenomen”.

Jag bor i en ”genomgående” lägenhet, något jag – hittills – varit mer än nöjd med, inte läget absolut inte, men själva lägenheten, samt det faktum att det finns fönster på båda håll i den…tills nu.

Inom loppet av några dagar, har jag blivit begåvad med nya grannar först ut mot gården och nu mot gatan.

Irritationsmoment numro 1, de nyvordna gårdsgrannarna, har smällt upp en takbelysning i sitt vardagsrum vars  styrka trotsar all beskrivning.

Men låt mig trots allt göra ett försök…om jag säger så här, jag väntar mig – vilken sekund som helst – att få se ett flygplan krascha i en mycket misslyckad landning här på gården.

(Den må vara hyfsat stor, men stor att den härbärgera landande plan är den inte!)

Ett plan vars piloter gjort det fullt begripliga misstaget att ta miste på mobbingbelysningen som väller ut ur de nyinflyttades vardagsrum och Sturup, eller Kastrup…vilket som.

Alternativet är att se ett skepp modell vilset och större komma krälande in på samma gård, i en förtvivlad jakt på den fyr som har lurat upp det på landbacken.

Detta illasinnade och ondskefulla monster till lampjävel, lyser rätt in i mitt sovrum!

För de som inte känner mig och mina konstifika vanor kan jag tala om att jag lever i mitt sovrum, jag har laptopen här, teven (som jag iofs nästan aldrig har igång) står här, jag läser, skriver, lyssnar på musik härinne och möjligen i köket.

För jag trivs inte i vardagsrummet och kunde egentligen lika gärna hyra ut det som fågelreservat eller något liknande…om det inte vore så att jag behöver det som härbärge för en hel del av mina böcker och möbler som jag inte vill göra mig av med.

Tills nu, jag har lite svårt att se bekvämligheten i att framleva mitt sovrumsliv med ett täcke över skallen, för att undfly den elakartade ljusfloden, och ja…jag har gardiner för fönstren, dessutom står det två fullvuxna träd fulla med blad mellan mitt sovrum och pseudoflygplatsen!

Hur det ska bli när de står bladlösa i vinter, vågar jag inte ens tänka på!

I desperation bestämde jag mig för en stund sedan att fly mitt nu invaderade sovrum och sätta mig i köket ett tag.

Sade jag att jag har blivit med ny granne på den sidan också?

Detta nytillskott på gatuhållet, uppges vara elektriker, nu vet jag inte om det är med sanningen överensstämmande…men är det det, kan jag rapportera att det där, det är en man som älskar sitt arbete högt och rent det.

Ja faktiskt till den milda grad att han tar det med sig hem?!

Där sätter jag mig alltså, intet ont anande, vid köksbordet med min bok när plötsligt en ny ljusflod modell operationssal väller över mig, blinkande och snudd på totalt bländad, gjorde jag förtvivlade försök att lokalisera källan till otyget.

Ett förvirrat ögonblick, trodde jag att det var gårdsgrannarnas psycholampa som hade uppmärksammat min flykt och gett sig ut på jakt efter mig, men ack nej.

Medelst skuggning av hand och en famlande jakt på de svärtade glas som hör sommaren till, lyckades jag så småningom urskilja roten till det onda, det härstammade från den nyinflyttade elektrikern.

Exakt vad det är han ämnar utföra i sitt vardagsrum som kräver detta operationslyse, vet jag inte och frågan är om jag ens vill veta det?!

Men i styrka placerade det sig raskt på delad förstaplats med terroristlampan från gårdshållet…har jag någongång här på bloggen talat om hur smal gatan jag bor på är?

Om jag säger som så, att när grannar i huset över gatan står i sitt kök och diskar, hörs klirrandet in i mitt kök, smal är den!

Där finns alldeles definitivt ingen plats för vare sig de flygplan eller skepp som nu lär vara på ingång även från det hållet, det finns ju för fasen knappt plats för de boendes bilar, som får kräla baklänges när det blir möte!

Så ser alltså mitt boende numera ut, jag får väl slå läger i badrummet istället.

Fast jag tror ju inte att laptopen skulle må så bra av luftfuktigheten…och det blir lite svårt att knö in teven där…och dvderna, lär jag ju få tejpa upp i taket…

För övrigt hittade jag ett brev från SR när jag kom hem från uddvistelsen…något förbryllad öppnade jag det.

”Gratulerar, du har blivit utvald att ingå i Svensktoppens jury”.

Endast de som känner mig och de som läst det här inlägget kan förstå vilken dödlig förolämpning det där var.

Oväntad vändning.

Övertecknad har precis varit med om sitt livs första radiointervju?!

Dessutom totalt oförberett!

En mycket trevlig man vid namn Robin Olin, dök upp i kommentarsfältet under ”about, han hade sett min kommentar i Christians fantastiska ” jag älskar internet ” inlägg på Disruptive.

Jag mailade honom en kortare sammanfattnaning (nåja, ”kortare” för att vara jag) om var jag stod i dessa frågor, lämnade mobilnummer och blev uppringd minuten efter mailet gått iväg?!

Det blev ett sammelsurium, över att själv välja hur transparent man vill vara på internet, vilken fantastisk uppfinning det är…vad övervakningslagarna öppnar dörren för, betyder i förlängningen, kan utvecklas till…åren i Rumänien och hur stor betydelse de har för min inställning till de lagarna…hur viktigt det är att inte ännu mer av vår integritet blir avskaffad på nätet…ja milda tid, jag översvämmade nog den arme mannen totalt.

Han lär få klippa och klistra.

Det blev en del om PP också, varför det är så många från olika politiska läger som strömmat dit, traditionell medias syn på hela debatten och på PP, lyckades även klämma in hur fruktansvärt fult och lågt detta är som blossat upp nu, försöken att sammanställa PP och SD, varför jag själv gick med i PP och varför jag röstade på dem, varför jag har propagerat så mycket för dem och för dessa frågorna både privat och på bloggen.

Jag fick även frågan om hur kreatörerna ska få betaalt (förlåt, kunde inte låta bli!) om allt skulle vara gratis…med påföljd att jag kastade mig in i diskussionen om att hitta nya lösningar, låta bli att förstöra befintlig teknik, komma ur låsta positioner och använde Drougges bok på TPB som bara ett exempel på att lösningar står att finna.

Fick även med exemplen på att nedladdning långt ifrån är lika med utebliven försäljning utan tvärtom kan stimulera den.

Jag försökte mig på en rekommendation av några andra bloggare (hade främst Josh och Deeped i tankarna) men det gick tyvärr inte riktigt hem.

Synd!

Det är ju så många som har varit så oerhört mer aktiva (och mycket mycket längre än jag!) i debatten.

Fick även frågan om varför just dessa frågor blivit så stora och talade om att jag snarare var förvånad över att de inte blivit ännu större, med tanke på hur många som har jobbat som tusan för att väcka folk, och på kommentaren om att ”det finns ju så många andra viktiga frågor” både inom och utomlands, så varför…var mitt svar att yttrandefriheten trots allt är en av demokratins grundstenar och detta är den första allvarligt menade attacken mot den på mycket mycket lång tid.

På min fråga om var vi stod, vad vi kan åstadkomma både nationellt och internationellt med en begränsad (eller obefintlig) yttrandefrihet, fanns det inte riktigt något svar.

Något som räknades som ett plus, var både ålder och kön…jag stämmer ju inte precis in på den officiella statistiken för ”trägna internetanvändare”, men jag tycker nog att med tanke på hur många det är, som inte stämmer in på den, vore en hyfsning av den på sin plats.

Allt som allt, var det en rätt så omtumlande upplevelse och det ska bli mycket spännande att få höra resultatet…inväntar på besked om när det ska sändas.

Uppdatering. Josh har blivit intervjuad i LT igen,så roligt!

Hurra för PP!

Är verkligen mycket glad för att PP säkrat åtminstone 1 mandat i Eu och oavsett mindre intelligenta kommentarer på Svts valvaka och Bergströms katastrofala intervju med Falkvinge, så är det min förhoppning att PPs siffror tjänar som en väckarklocka för de traditionella partierna, att integritetsfrågorna inte går att nonchalera, att detta är något som måste prioriteras!

Det tycktes vara många i den beramade Svtvakan som fortfarande inte förstår vilka möjligheter internet innebär och som envisas med att fortsätta se PPs framgångar som ”en fildelningsfråga” ledd ”av unga män”.

När man inte försöker tiga ihjäl att PP överhuvudtaget finns och fick sitt mandat, som till exempel Bodström gjort i sin valanalys…

DNs opinionssida, har heller inte förstått det…det enda positiva som sades, var att PPs framgångar åtminstone hade fördelen av att SDs möjligheter till mandat minskat?!

Jag måste säga att jag tycker väldigt illa om de försök att dra paralleller mellan PP och SD som just nu pågår, inte minst genom påhopp på Facebook och mycket märkligt formulerade frågor, även Deepedition fick någon märklig fråga åt det hållet…och nu DNs kommentar.

Är detta ett nytt sätt att försöka misskreditera PP, genom att försöka sammanställa eller sammansmälta dem i folks medvetande med SD, eller handlar det ”bara” om dåliga förlorare, som låtit sin bitterhet ta överhanden?

Mycket märkligt.

För övrigt, har Herr Guillou behagat yttra sig igen, denna gången om Lars Gustafssons briljanta artikel (som jag inte hittar just nu, men bör ha länkat till den tidigare) för ett par veckor sedan…Herr Guillou väntade enda till själva valdagen med sitt tyckande.

Vad tyckande gick ut på?

Att Gustafsson är avundsjuk på Guillou, för att han inte kommer upp i de försäljningssiffror som Guillou ligger inne med.

Suck.

Läs Anna Trobergs Newsmill artikel om de som ”vågar lägga ut och de som står kvar på stranden”.

Kan för övrigt tala om att uddvistelsen komplicerades av 3s totala oförmåga att – trots dagliga påstötningar –  se till att mina lurar hade någon som helst täckning eller att det mobila bredbandet (som jag – mot bättre vetande – tog med, det är machatare det där modemet!) fungerade mer än fem minuter i taget?!

Slutligen kröp det fram, när jag väl var tillbaka i stan igen, att de har sagt upp något slags samarbete med Telenor och att det snarare var det som var förklaringen och inte något ”mastfel”.

Det otydliga mummel om ”tittar på, måste gå igenom alla aspekter, och övervägningsfråga” som nådde mitt öra, sade mig – klart och tydligt – att de inte har den minsta lust att ”åtgärda situationen”, om det innebär kostnader och besvär för dem.

Alltså är risken stor att jag kommer att stå utan vettiga kommunikationsmöjligheter där uppe i fortsättningen också…nåja, den som lever får se.

Och eftersom såväl fortsatt levnad som fortsatta uddvistelser ingår i min planeringen, lär 3 få veta att de lever, varje gång jag kommer dit upp och står utan fungerande mobiler.

I övrigt råder det fortfarande kaos på diverse fronter här hemma och därför säger jag endast att jag återkommer så snart jag kan.

Ok, förlåt allihop!

Det har varit och är ganska mycket kaos här just nu, med son…med ett par av extrabarnen, med min granne och hennes familj.

Bland annat har det – mer eller mindre i sista minuten – blivit problem med ackrediteringen för skolan son ska (hoppas vi) gå på och det är inte löst än.

Alltså har det varken funnits koncentration eller tid nog att blogga och det finns det inte nu heller.

Men, om några timmar ”rymmer” jag upp till udden och återvänder inte till de stenar där barn jag stekt..erm…jag menar såklart ”lekt” förrän på torsdag nästa vecka…det ska bli helt underbart att få komma bort, vara i lugn och ro, nära havet och med en trädgård att vara i!

Jag ämnar – förutom att vila skallen – sätta tänderna i mitt manus igen så att jag förhoppningsvis blir klar med det under sommaren som det är tänkt.

Vågar däremot inte lova hur det blir med bloggen under min uddvistelse, dels för att manuset kommer först, dels för att det är ett spartanskt hushåll som icke är med router försett, alltså är det huggsexa om kabeln.

😉

Me, jag ska göra så gott jag kan, har ett inlägg om relationer och destruktiva mönster snurrande i skallen och Karl Gerhard och”den förbannade välviljan”, klampar fortfarande runt.

Ska förresten ta med mig hans memoarböcker upp och hoppas på tillräckligt bra väder för att kunna placera mig under äppelträdet och läsa.

Slutligen, har ni inte redan knatat er iväg och Euröstat, så se till att få ändan ur landån  och rösta på PP, de enda just nu som verkligen prioriterar den personliga integriteten!

Och bli inte ledsna för att jag inte har varit inne hos någon av er och läst (förutom awardinlägget hos Skatan) jag lovar att jag ska läsa ikapp så fort jag bara kan (och kan sno åt mig sladden!).

På återseende!

🙂

Men tiden, orken och alla jag ska räcka till för dessa närmaste dagar, tryter mig.

Deepedition skrev ett inlägg om kyrkor, som jag fortfarande går och grunnar på.

Och ett annat på sin site digitalpr.se som borde vara en möjlig idé…men som jag undrar om företag verkligen skulle våga använda sig av.

Bahnhof uttalar sig om att Ipred blir verkningslös med den nya lagringslagen, man får verkligen hoppas att det stämmer.

En lag mindre att bekämpa och kanske just den öppning som behövs för att nya lösningar ska hittas, men jag är fortfarande ingen vän av att det ska lagras!

Ett bra svar till Gardell, som jag önskar att jag hade skrivit själv, istället för att reagera så starkt på hans artikel.

Ja, jag blev ledsen och besviken över den kortsynthet han gav prov på i artikeln.

Men ja, jag tycker fortfarande att han är en briljant författare och artist som verkligen behövs här och jag tycker fortfarande att det är för jäkligt att han blir mordhotad och hotad överhuvudtaget!

Jag återkommer så snart som möjligt, d.v.s. så snart det finns rum och koncentration över för bloggande.

Tills dess, ha en trevlig långhelg nu, alla ni som har det och om inte, ha en trevlig helg!

Blev nyss riktigt besviken.

Jonas Gardell är en författare och artist jag länge tyckt mycket om.

Jag gillar hans böcker, jag gillar hans shower varav av jag tyvärr endast har lyckats se  en ”live”, Väckelsemöte.

Jag har alltid tyckt att han är en mycket intelligent man, jag har beundrat hans snabba och skickliga kast mellan allvar, ironi och vansinnigt roligt i hans shower, jag har slukat de flesta av hans böcker från pärm till pärm och ofta gråtit.

Därför blev jag oerhört ledsen och besviken när jag läste den här artikeln i Sydsvenskan.

Det är både vidrigt och oförsvarbart att Gardell blir utsatt för mordhot och jag begriper inte hur de människor är funtade som håller med sådant!

Men, jag tycker att Gardell har blandat ihop ärtorna med morötterna, i sin artikel.

Kanske p.g.a. hoten, som ju givetvis måste vara både obehagliga och skrämmande att bli utsatt för!

Men att klumpa ihop en (eller flera?) mordhotande människor, med fildelare och TPB samt obduktionsbilderna och TPB´s olycksaliga mailsvar (vilket det gång efter annan har lämnats en förklaring till) och kalla allihop för ”ansiktslös pöbel”, är ovärdigt en man med Gardells intelligens.

Att dessutom dra på sig historikerfracken, för att ge legitimitet åt ett argument som haltar p.g.a. okunskap, är ännu sämre.

Tydligen har han varken förstått eller brytt sig om att ta reda på hur en site som TPB fungerar, att det inte är de som lägger upp material. (Angående obduktionsbilderna, samt att ”bilderna” ifråga endast var de offentliga handlingarna.)

Nu tycker jag själv att den som lade upp bilderna ifråga, handlade hänsynslöst och ogenomtänkt oavsett det ”bara” var de offentliga handlingarna eller ej, men det var den personens handling och ansvar inte killarnas bakom siten.

Jag vill verkligen inte behöva – mentalt – placera Gardell i samma fack som Guillou, att han – av alla – inte vare sig förstår eller ser att dessa lagar och inskränkningar handlar om så mycket värre saker än fildelning, är riktigt tråkigt och sorgligt.

Jag trodde och hoppades verkligen att han – vid detta laget – hade öppnat ögonen och sett längre än vad näsan räcker.

Nu sitter jag här och tittar på en hög (köpta!) böcker och dvds av och med Gardell och inser att risken är stor att det högen inte kommer att bli större.

Möjligheten att jag kommer att lägga mina slantar på fler av hans uppträdanden på konserthuset här i stan, eller lägga min tid på fruktlös jakt efter biljett, har också minskat rejält.

Jag har nog ingen större lust att ta del av de funderingar som en människa som förespråkar en utförsäljning av vår demokrati och som välkomnar ett övervakningssamhälle, kan tänkas ha och hysa.

Ej heller känner jag min motivation att bidra till sådana åsikter ekonomiskt stå på topp.

Faktum är att jag – hur löjligt och småaktigt det än kan verka – kommer att ta bort hans blogg ur min bloggroll, så fort detta inlägget är publicerat.

Det kommer att ta tid att repa sig från denna besvikelsen, som det alltid gör när det handlar om en människa vars arbete, åsikter och mod, man alltid har beundrat och värderat högt.

Hittade det här  om ”Brunchrapportens special” hos Mymlan och uppmaningen att skriva om när man själv var en av dem som var utanför.

Och det här : ”Brunchrapporten special – Om dom andra, sex timmar radio om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning, i P3 Sveriges Radio, måndag 18 maj kl 10.02-16.00.”

(Nu skulle jag ju inte döpa mitt inlägg efter programmet, men jag kom inte på något annat.😉 )

Länk till programmet.

Ok, då kör vi.

Jag föddes (otroligt oplanerat) in i en högborgerlig familj och i en högborgerlig miljö, en som min mor själv var inadopterad i.

Utanförskap numro ett, mamma var själv långtifrån accepterad av samtliga släktingar, hon var ”gökungen” och jag blev därmed ”gökungens avkomma”, inte kul…att uppleva hur vissa släktingar vars sällskap man påtvingades, såg på en.

Sedan fortsatte dessa utanförskap, moderskapet skilde sig, efter högtidligt tillstånd från föräldrarna och jag var i några år den enda ungen med skilda föräldrar, där vi bodde.

Något som väckte både skandallysten sensation och skvaller, både om mamma och om mig.

Vad som än gjordes eller inte gjordes av mig, skylldes på min hållningslösa mor och jag avfärdades med kommentaren ”ja, hur ska hon annars bli…med en sådan mor.

Faderskapets släkt, gillade ingalunda att han hade blandat sig med ”snobbarna”, de förstod sig inte på min mor och de förstod sig inte på mig…jag kände mig lika lite hemma med dem, som jag gjorde med ”de påtvingade släktingarna”.

Mina morföräldrar, som i praktiken var de som hade föräldrarollen när det gällde mig, var underbara människor, men hörde båda två – bokstavligt talat – artonhundratalet till, deras värderingar och den uppfostran de gav mig, var inte tidsenliga, nej.

Något som många gånger genom åren lett till ett utanförskap av det krångligare slaget.

Eftersom de var – milt uttryckt – till åren komna när jag föddes, var jag inte gammal när de dog och de ”påtvingade släktingarna” mer eller mindre som en man lämnade mig och mamma åt vårt öde.

Moderskapet fick panik, hon stod för första gången helt själv i livet, raskt upphöjde hon en semesterflirt till sitt livs stora kärlek, fnattade iväg till Rumänien och gifte sig innan någon hann blinka en gång och stannade kvar där.

Mig lämpade hon över till faderskapet och hans nya fru samt en släkt som det fortfarande inte fanns några broar till, eller från heller…för den delen.

Faderskapet med fru, bodde i Malmö, inte så många mil från var jag växt upp, men en hel värld emellan, mot vad jag var van vid.

I skolan där jag växt upp (tyvärr ”fel” skola, ”skolgränsen” gick precis vid vår tomt…de få andra barn som var ”året runt boende” hamnade på ena orten och jag på den andra) hade jag så smått vant mig vid att vara ”skilsmässobarnet från snobbstället”.

Skolan i Malmö hade även de sina snobbvärderingar och dessutom ”lät” jag inte rätt och hade ”ett konstigt ordförråd”.

I den skolan, fick jag en ”bästis” på halsen (jag hade försvarat henne när en av killarna i klassen retade henne för hennes Stockholmsdialekt och hennes kläder) hon var ju iofs trevlig, men mer till hinders än till glädje.

I ett par år, ”pendlade” jag mellan Sverige och Rumänien, tillslut flyttade jag dit, gick i rumänsk skola och var…en kuriositet.

Visserligen på ett positivt sätt, till skillnad mot i Sverige men lika lite bäddande för gemenskap där som här.

När klimatet började hårdna i Rumänien (och mamma – äntligen – lyckats muta sig till ett riktigt pass till min styvfar, så att han slapp hoppa av) flyttade vi hem igen, till den högborgerliga miljön.

Då hade hon lyckats göra sig av med hela sitt (och mitt) arv, sånär som på huset och jag var nu den ökända dottern till hon som inte bara hade skilt sig, utan dessutom importerat en kommunist och – viktigast av allt – bränt sina pengar.

Det var många gamla vänner som antingen inte fick eller inte ville umgås med oss längre.

Jag blev p.g.a. min styvfars övergrepp och min mammas oförmåga att vare sig tro på mig eller rättare sagt tro på att hon kunde klara sig ensam, placerad i fosterhem vid fjorton års ålder.

Fosterhemmet ifråga, var inte bra.

Så här i efterhand vet jag att det värsta var att inte bli trodd, att det hela tiden fanns ett frågetecken kring om jag – verkligen – hade blivit utsatt för övergrepp eller inte.

Den allmänna inställningen hos både fosterföräldrar och barnavårdsmyndigheter (kurator eller annan hjälp, fanns – tydligen – inte att tillgå på den tiden) var att om min mor kunde låta mig bli utplacerad, för att kunna behålla sin man, måste det ju vara något fel på ”min historia”, för så gör ju inte en mamma.

Vad som var svårt, förutom att inte bli trodd, var den ständiga påpassningen dels från fosterföräldrarnas sida…inte heller de förstod sig på mig, artighet och självbehärskning, var inte egenskaper som stod högt i kurs och de spejade ständigt efter tecken på att jag skulle ha problem med alkohol, knark eller åtminstone hålla på med snatteri.

Men framförallt var det påpassningen från andra i området (bondhålan) boende…de var säkra på att jag både söp och knarkade och var kriminell, ”för det vet man ju, att annars placeras de minsann inte i några fosterhem, inte”.

Om jag gick en annorlunda rutt med hunden på kvällsrundan, hade mina fosterföräldrar fått detta intressanta faktum inrapporterat innan jag hade hunnit tillbaka igen, och frågorna om varför jag hade gått där jag gick, tog aldrig slut.

Det var många klasskamrater som inte fick umgås med mig, för att jag var fosterbarn ”och det vet man ju hur de är”.

I skolan passade jag – som vanligt – inte in…inte för att jag var placerad, ungar i den åldern bryr sig inte om sådant och för en gångs skull inte för att jag kom ”från snobbstället”, de hade föga begrepp om var det var eller vad det innebar, utan för att jag – som vanligt – inte lät som dem och inte uppförde mig som dem.

Dessuom åkte jag ju så mystiskt iväg (hem!) så många helger och lov jag bara fick och kunde och det var ju suspekt i mina klasskamraters ögon, det var illa nog att jag var ”utombys”, att jag dessutom försvann med jämna mellanrum, var inte bra.

När jag och klassen hade uppnått ett modus operandi : jag talade inte om vad jag hade haft för mig när jag var borta och de frågade inte, gick det ganska bra och jag smälte om inte precis in, men blev ändå mer accepterad för den jag var.

Jag minns att jag många gånger under uppväxten var ledsen över att ”mina föräldrar inte var som alla andras” och över släktingarnas (på båda hållen) attityd.

Reaktionerna på hur jag lät och var jag kom ifrån, lärde jag mig efter första chocken att handskas med…vill folk ha fördomar och förutfattade meningar över en sådan sak, så låt dem.

Åren i Rumänien ångrade jag aldrig, de var på många sätt så fantastiska och jag minns så väl känslan av att ha en helt ny släkt som verkligen både tyckte om en och som brydde sig.

Jag vet att mamma kände på samma sätt, trots att äktenskapet (tillslut!) tog slut och att hennes pengar gjorde detsamma.

Åren i fosterhem, har jag bearbetat och lämnat bakom mig, så även vad min styvfar gjorde mot mig, det tog tid men det gick.

Mammas svek, tog ännu längre tid, även när jag kunde förstå varför hon hade gjort som hon gjorde, var det svårt att förlåta.

Om jag ska summera min uppväxt, kan jag ändå långt ifrån påstå att jag var ett överlag olyckligt barn, det svåraste var morföräldrarnas död.

De andra företeelserna var inte roliga, men i jämförelse med vad jag förlorade när de dog, inte så allvarliga heller.

Jag läste mycket, lärde mig läsa när jag var fem och slutade aldrig läsa, jag lyssnade mycket på musik, jag klättrade i träd, jag var mycket nere vid havet, jag älskade vårt hus…kanske för att det var det enda som inte dog ifrån mig, flyttade eller försvann på mystiska vägar.

I stan, hos faderskapet, hatade jag att bo och läste ännu mer…två närbelägna parker, räddade mig när stadsmiljön blev mig för mycket.

Åren i fosterhem, läste jag kopiösa mängder och började så smått ”skriva av mig”, när det blev för tungt.

Om man tittar på enbart fakta, borde jag idag vara en socialt handikappad person, utan närmre band med någon och i det närmaste isolerad från omvärlden.

Istället har jag mina mycket nära och kära vänner och mina ”extrabarn” som son har hittat och som har adopterat mig.

Visserligen är jag en människa med ett mycket stort ensamhetsbehov men jag får i det närmaste slåss för att få det ens tillnärmelsevis uppfyllt.

Jag var mycket ensam och utanför som barn, ja…men jag upplevde inte ensamheten som ett problem, varken då eller nu..utan som mer tid att göra det jag ville…utanförskapet var det som plågade mig till och från, i synnerhet under fosterhemsåren.

Men jag undrar om det hade varit lika plågsamt, om jag inte varit så spionerad på och om inte alla förbud den förde med sig hade funnits.

Jag tror inte det.

Sedan många år har jag själv – fullt medvetet – ställt mig utanför, genom att bli healer och lifecoach…åtminstone healing, är ju fortfarande inte precis sett som något av de konventionellare yrkena…inte precis som ”högstatus” heller.

Det minimala släktumgänge jag har kvar (en kusin i den högborgerliga miljön) och de han har omkring sig, förstår sig mycket riktigt heller inte på mig…men de accepterar mig för att jag ändå – trots mina märkliga val i livet – ”hör dit”.

Fast jag tror att min kusin ändå blev ganska lättad när han kunde börja svara ”hon skriver” på frågor om vad jag sysslade med att skriva, är ju kulturellt och därmed om än inte förståeligt så åtminstone acceptabelt.

Även folk utanför den miljön reagerar starkt när de får höra vad jag gör, antingen genom att bli rädda eller genom att kasta sig över mig med oupphörliga frågor.

Det är i det läget jag måste påminna mig om att rädsla ofta leder till ett defensivt ibland aggresivt beteende eller till total förnekelse ”det går inte att bevisa logiskt / vetenskapligt, alltså finns det inte” och att okunskap eller ”bara” allmän kunskap om ett ämne oundvikligen leder till frågor.

Märkligast är reaktionen från de som blir rädda för att de tror att jag ”ser alla deras döda och allt de själva har gjort eller inte gjort här i livet” eller som har någon sorts frikyrkobild i skallen, där det talas i tungor och höns slaktas så att både fjädrar och blod ryker omkring.

De ryggar – bokstavligt talat – ifrån mig när de fått höra vad jag sysslar med, ibland never to be seen again, ibland förekommer ett försiktigt återtassande till min sida, varvid de oupphörliga frågorna tar vid.

Jag trodde själv att det skulle bli mindre kraftiga reaktioner om jag presenterade mig enbart som författare, bara för att se hur folk ändå ryggade och musslade till sig med blixtens hastighet ”eftersom de inte ville hamna i en bok”.

I vilket fall som, kan jag  ju inte påstå att mina yrkesval bäddar  för någon större gemenskap, utanför den närmre kresten.

artikel.aspx?programid=3182&artikel=2838449

Nef, pingade mitt ”en kommentar om ett statusmeddelenade” och jag gick in och läste.

Det var två historier, den ena om hur och en kompis som tonåringar hjälpte en man till sjukhuset och hur de förbipasserande tittade bort och gick i allt vidare bågar omkring dem, vilket ju är illa nog.

Den andra var betydligt värre, hennes far hade fallit huvudstupa nerför en trappa till en tunnelbanestation och låg medvetslös precis innanför dörrarna, ingen hjälpte någon larmade en spärrvakt som inte gjorde något, i mer än sju timmar låg han där, innan ambulans kom.

Han dog, inte p.g.a. skadorna från fallet, utan p.g.a. nedkylning, det var mitt i vintern.

Som nef skriver, ”låt vara att han luktade sprit, att han var alkoholiserad, men han var ren och proper och skulle aldrig ge sig hemifrån om han inte hade skallen med sig”.

Men även om han hade varit som den förste mannen nef skrev om, han som också var alkoholiserad vilket inte var uppenbart, men hemlös och därför inte var speciellt välvårdad, vilket var uppenbart för det hör ju till det svårare att hålla sig välvårdad som hemlös, det är ju ändå en människa det handlar om, en människa som behöver hjälp!

(Rättelse av den hemlöse mannen, efter kommentar från nef.Förlåt nef, jag ska göra mitt bästa för att inte uttrycka mig så slarvigt hädanefter.)

Jag blir så rasande på detta, denna ”det är bäst att inte blanda sig” mentaliteten.

Det är många gånger jag har stannat och bestämt mig för att hjälpa, ofta till de förbipasserandes stora irritation, för det är ju så mycket lättare om alla bara gör som de själva, går förbi.

Och de senaste åren har jag märkt hur en annan ”trend” stadigt förökat sig, nämligen att det -åtminstone i den här stan – spelar stor roll var du befinner dig om du behöver hjälp.

Det området jag bor i, är inte trevligt, nej.

Följdaktligen händer här en hel del, som inte borde hända, någonstans…men borde och verklighet, går ju sällan hand i hand.

När något händer någon som inte har hela sin släkt här eller är som inte är med i ett gäng, förblir människan liggande, ringer man då efter hjälp, vidtar operation övertalning av stora mått innan larmcentralen överhuvudtaget går med på att skicka ut en ambulans.

Sedan inträder operation vänta och vänta och vänta…ofta får man ringa upp en gång till och tjata några extra varv, har man tur kommer det tillslut en ambulans töffande.

Skulle jag t.e.x. befinna mig i Slottstaden och se att någon behöver hjälp och ringa, hinner jag knappt till sista stavelsen i adressen, förrän jag får ett ”vi är på väg” ”eller jag skickar ut ambulans nu” och sedan ett klick och jag står och talar in i en död lur.

Och si, där kommer ambulansen – i full karriär – efter bara någon minut.

Sensmoral, du måste – nogsamt – planera var du ämnar låta dig bli rånad, nedslagen eller ”bara” halka, om du ska kunna räkna på någon som helst hjälp, av vare sig förbipasserande eller den personal vars arbete det faktiskt är att erbjuda hjälpen ifråga!

Nu kanske någon undrar varför jag springer omkring och larmar hela tiden, är jag ute efter att ge andra dåligt samvete eller efter någon slags gloria?

Absolut inte, långt därifrån det är snarare så att jag – grundligt och effektivt – i spädare år fick lära mig hur viktigt det yttre skenet var i dessa sammanhang och att människor inte räknades som människor, om de inte såg ”rätt” ut.

Från cirka mitten av tonåren och fram till runt tjugofem, hade jag extremt lågt blodtryck…så lågt att varje gång det skulle mätas, trodde sköterskorna att det var fel på deras utrustning, vilket ledde till att de tog om och tog om, innan de lyssnade på mig när jag talade om att det är faktiskt så här lågt. (Och sluta massakrera min arm, för fan, jag behöver den!)

Det låga trycket förde händelser av det intressantare slaget med sig.

Jag kunde dimpa i backen var som helst, i synnerhet på bussar och i varuhus, där luften som bekant inte är den bästa.

Mycket snabbt lärde jag mig att om jag såg det minsta ”slarvig” ut, alltså var klädd i jeans och tshirt samt var omålad, fick jag ingen som helst hjälp.

Tvärtom, kommentarerna som haglade när jag kom till sans igen, var inte nådiga.

”De där tonåringarna som dricker sig fulla mitt på ljusa dagen” ”men hon luktar ju inte sprit, det måste vara knark” ”äh, det är en av de där dumskallarna som hetsbantar” och så vidare, ofta hade jag även blåmärken och ont på diverse ställen för att folk hade klivit över mig (och misslyckats) eller föst undan mig, med foten.

Kan ni tänka er en arton eller nittonåring som sprang runt i högklackat, dräkt, full make och uppsatt hår?!

Det var jag det.

Jag var dödstrött på att inte få någon hjälp, på kommentarerna och attityderna, på att bli mörbultad av främlingar som ansåg att jag inte var värd något.

När jag däremot var ”rätt klädd”, stod hjälpen och sympatin som spön i backen, det var ingen hejd på välviljan och omtanken…

Nu rättade till all lycka mitt usla tryck till sig med tiden, inte till bra men till bättre…och jag kunde börja se ut och klä mig som jag själv kände för och inte utifrån andras fördomar.

Som avslutning måste jag berätta om när hela det där ”dimpa i backen” scenariot gjorde en comeback i mitt liv.

Jag var trettioett och mamma låg döende i cancer, jag och den av hennes väninnor hon tillät vara där, hade just fått beskedet att hon kunde komma att leva några månader till, med ständigt ökande smärtor…och att det inte fanns mycket att göra för att hjälpa henne.

Att hon skulle dö, visste vi…att det skulle dra ut ytterliggare, i månader och med ökade smärtor, var outhärdligt, vi var förtvivlade.

Vi bestämde oss framåt kvällen för att gå på lokal, titta på friska människor och tala om allt möjligt, utom sjukdom, tid, smärtor och död.

Sagt och gjort, det åts det tittades, samtalsämnena flödade inte direkt men det var ok…precis när vi skulle bestämma oss för om vi skulle ha kaffe på maten, kände jag den alltför välbekanta yrseln och såg hur rummet mörknade och började bölja runt.

Jag väste till väninnan att jag måste ut härifrån, snabbt som fan och eftersom hon hade känt mig hela mitt liv, visste hon vad klockan var slagen, och betalade snabbt som blixten, jag kämpade för att hålla mig kvar på stolen.

Hon ledde mig mot dörren, som jag inte kunde öppna, och ut på trottoaren…jag kom nog hela tre steg, sedan lade jag mig själv ner, för att inte dimpa och slå mig.

Vänninan satte sig fridsamt bredvid mig, höll mig i handen och sade åt mig att ta den tid jag behövde och inte resa mig igen innan jag verkligen kände att jag klarade av det.

Visserligen bodde hon inte längre bort än man kunde se huset, men just då kunde det lika gärna ha varit tio mil…jag låg kvar och kämpade mot yrseln, nu utspelade inte detta sig på någon av de mindre gatorna i stan… och man kan för att uttrycka det milt, säga att vi väckte uppmärksamhet.

Väninnan var en imposant dam, runt de femtio, en som lade märke till p.g.a. hennes resning, synen av henne sittande på en trottoar, hållande någon i handen, måste ha varit märklig.

Två damer stannade med bekymrade miner, givetvis vände de sig till väninnan och inte till liket på trottoaren, de erbjöd sig att skaffa hjälp, undrade oroligt om det var ambulans som behövde tillkallas eller om det räckte med en taxi?

Innan väninnan hann öppna munnen lyfte liket – i en reminiscens av forna dagar – två centimeter på huvudet och svarade ”o nej, det går så bra så, det går snart över”.

Damerna fnurrade iväg, med en min av att aldrig någonsin erbjuda sin hjälp igen…de trodde sig nog vara utsatta för någon sorts practical joke.

Synd, för de ville ju faktiskt väl…

Den läckta lagremissen.

Eftersom jag har haft annat för mig, har uppgifterna om den läckta remissen bara så sakteliga (twitter)sipprat sig fram till mig.

Men så läste jag Deepeditions inlägg och insåg att detta måste skrivas om.

Nu kommer detta att bli ett inlägg fyllt av länkar, jag ser ingen annan väg.

Det handlar alltså om datalagringslagen och om att tvinga b.l.a. bredbandsoperatörer att lagra kundernas uppgifter i sex månader…nu var iofs förslaget från början på upp till två år, så ”endast” sex månader, kommer förmodligen – i vissa kretsar – att ses som ett framsteg och i andra som ett misslyckande.

Första lagringsförslaget, motiverades  med jakt på grovt kriminella, pedofiler, terrorister och mcgäng.

Det tråkiga är att det både fanns och finns en lucka i det, nämligen att det inte är specifierat hur grovt brottet måste vara för att uppgifter ska kunna begäras ut.

Det finns idag operatörer (Bahnhof, Teletvå och Alltele) som valt att kringå Ipred genom att radera sina kunduppgifter, detta för att skydda sina kunders rätt till personlig integritet, det som inte finns kan heller intte lämnas ut, om de nu tvingas lagra alla uppgifter om så ”bara” i sex månader, försvinner denna möjligheten att värna om kundernas integritet.

Under ganska lång tid, har leverantörerna och operatörerna gjort påstötningar till justitiedepartementet, bara för att få höra att inget vare sig hänt eller är på gång.

Men nu finns helt plötsligt denna 99 sidor långa remiss, undertecknad av (vem annars) Beatrice Ask…

Karin pilsäter, hävdar visserligen att detta är en ännu icke färdigskriven version…en klen tröst för tigerhjärtan, tycker övertecknad.

Har man gjort sig besväret med att plita ihop 99 sidor, är man också beredd att lämna dem vidare…

Tyvärr skyller man på Bodström för att de 99 sidorna alls har blivit skrivna, rätt så klent det också, tycker åtminstone jag…

Opassande skriver om ändamålsglidningen…och det är inte utan att man stämmer in…för vem av er tror att att denna datalagringslag, om den trumfas igenom, inte kommer att användas för att förstärka Ipred, räck upp en hand.

Detta försök från politikernas sida att antingen mörka eller åtminstone försöka ”dela upp” dessa lagar, så att vi ska uppfatta dem som utan samband med varandra, är ju idag tämligen lönlöst…i remissen finns det skrivelser från både Ifpi och Antipiratbyrån, där starka åsikter har framförts…och så är det ju det där med att det inte är stipulerat  – nu heller – om ”hur grovt ett brott måste vara, för att upplysningar ska få begäras ut”.

Visserligen hindras Ifpi – för tillfället – enligt rådande datalagringslag – att tvinga fram uppgifter, men med den polismetodsutredning som Mark Klamberg skriver om, Ipred och en eventuellt fällande dom mot TPB i högsta instans, ser det – milt sagt – dystert ut.

Aftonbladet citerar från PPs hemsida ”Datalagringen innebär att staten får registrera alla kontakter vanliga människor har på nätet och i telefon, fastän de inte är misstänkta för brott. Det strider mot grundlagen och Europakonventionen om mänskliga rättigheter”.

Nu sitter jag och undrar så stilla, kommer detta att vara det som får folk att vakna till?!

Alla dessa författare och artister som har drabbats av ”to each his own” syndromet och inte ser längre än till sin egen vinning och till sin vilja att ”klämma åt de där fildelarna och få ett slut på stölderna” och därför hänger sig åt en talande tystnad oavsett hur tydlig rean på vår yttrandefrihet och personliga integritet är, blir det detta som får dem att öppna andra ögat också, och se vad det verkligen är som håller på att hända?!

Den dag denna lagremiss väl blir ”färdigskriven”  (undertecknad är den ju redan, av den som talade om att ”nu skulle de vuxna ta itu med Internet”) och genomtrumfad, har ytterliggare en bit knaprats av vår grundlag, ytterliggare en del av våra demokratiska och mänskliga rättigheter har sålts ut.

Att tala om att ”inget ännu har hänt, eftersom den inte är färdigskriven, inte lämnad till riksdagen och så länge riksdagen inte har fattat ett beslut, kommer inget att hända”, låter vare sig speciellt förtroendeingivande eller lugnande…eftersom det inte någonstans sägs att remisseländet inte kommer att vare sig skrivas färdigt eller inte lämnas in till riksdagen.

Så, kommer fler att vakna nu och se vad som står på spel här, vad det är som håller på att ske?

Eller ska det ännu mer till och isåfall vad?

Hur mycket längre in i övervaknings och diktatursamhället ska vi bli lagstiftade, innan de ack så tysta får mål i mun?

Skrivet av Weman (statusmeddelandet alltså) väckte ett gammalt minne hos mig.

”Gud ser dig”.
Nej, detta inlägget är inte på något sätt relaterat till inlägget ”detta dygnets bottennapp” (som jag f.ö. fortfarande mår illa över!) utan har med helt andra saker att göra.

Jag hamnade många år bakåt i tiden, när jag läste det där…närmre sagt till en vår i slutet av åttitalet.

Jag och f.d. äkta mannen, hade lovat att ta oss till Göteborg, vi hade precis arbetat med The Platters, nu skulle de efter ett vilt turnerande upptäda på Trädgårn och ville att vi skulle komma.

Eftersom vi ville vara lite lediga också, bestämde vi oss raskt för att inte bo i någon av Trädgårns artist och scenpersonallägenheter, utan bestämde oss för avancerat smit i form av hotellboende.

Sagt och gjort, rum bokades, son placerades hos mormor, bil packades och vi skulle precis ge oss iväg med ett glädjetjut när telefonen ringer.

En ytterst ursäktande röst talar i mycket dämpad begravningston om att en dubbelbokning har försigått…eftersom vi var ”sist”, hade vårt rum strukit med…samma röst sade sig ha bedrivit intensiv rumsjakt å våra vägnar men kammat noll.

Det var pingst, och tre konferenser modell gigantiska hade slukat varenda skrubb i stan, rösten beklagade.

Det gjorde vi också.

En snabb rundringning bekräftade röstens information, icke ett rum ledigt någonstans.

Nu voro goda råd dyra, artistlägenhet fanns inte som alternativ, vi hade inte minsta lust att stå till förfogande som sällskapsdjur under dygnets alla vakna timmar.

Ny rundringning i jakt på alternativ företogs, efter två vänners rekommendationer, tyckte vi oss ha löst situationen och med ett nu betydligt mer dämpat glädjetjut, kastade vi oss ut i bilen och iväg.

Den första natten hamnade vi på ett vandrarhem, en kuriös upplevelse, men det var åtminstone rent och fräscht där.

Även om vi hade velat stanna där, så fick vi inte hela vandrarhemmet var uppbokat av handbollsspelande lag, det var visst någon tävling modell större som skulle gå av stapeln.

Ett slags pensionat som vandrarhemsvännen också hade rekommenderat, svarade helt plötsligt inte i telefon längre.

Alltså ringde vi till det pensionat som god vän nummer två hade rekommenderat…hon var infödd i en varpaspelande familj (?!) och hade bott där, med familjen, vid ett flertal varpaspelande tillfällen och trivts riktigt bra, men som hon sade ”det var ju ett tag sedan”…

Det var det, ja.

Pensionatet, lät ytterst frågande och tveksamt när vi ringde upp och efterfrågade skydd och ly för våra hemlösa huvuden.

Efter mycket hummande och pauserande, utlovade pensionatet skyddet ifråga men sade att vi isåfall fick bo i husvagn första natten.

Maken tittade på mig, i stilla förtvivlan, han kände mig alltför väl…jag slöt ögonen och nickade uppgivet.

Alltså, jag är ingen campande människa!

Aldrig någonsin har jag sett tjusningen med att vare sig slåss med mygg, knott och älg i ett tält i skogen, ett tält där dessutom antingen är genomblött p.g.a. ösregn eller invaderat av skogens samtliga rötter och stenar modell större, för att göra det så obekvämt som möjligt för tältinnehavaren, eller både och för att göra terrorn fullständig.

Ej heller har jag hittat någon som helst tjusning i att fara land och rike runt i all obekvämlighet, i en låda som är antingen för varm eller för kall, förbannat trång och där något livsviktigt som toan, vattentillförseln eller det som går under benämningen ”spis” i dessa lådor, alltid pajar.

Vi gav oss trots detta – nöden har som bekant ingen lag – iväg till det hummande pensionatet ifråga.

Varför pensionatet hade hummat så, förstod vi snabbt.

Det visade sig att själva huvudbyggnaden var helt avstängd för gäster, kvar fanns några ”gäststugor” att tillgå samt en gigantisk ”husvagnsparkering”…

Dessa husvagnar – insåg vi också rätt snabbt – beboddes av människor, främst folk med missbruksproblem, som Göteborgs kommun inte kunde hitta boende till.

Husvagnen vi blev visade till, härstammade och detta kan jag svära på, från sextiotalet och den hade inte fört ett skyddat liv sedan den föddes.

Med kommentaren ”jag ska se om jag åtminstone kan fixa vatten till er och förresten så blir det två nätter i vagnen istället för en, jag såg fel”, övergav den hummande oss…mer eller mindre ”never to be seen again”.

Vi stirrade på varandra i stilla förtvivlan, kvällen innan hade vi – som utlovat – tillbringat på Trädgårn och hade förutom att ljuga friskt både om jobb och om boende fått leda en omriggning av hela scenljuset, eftersom det var satt för personer med vit hud och inte färgad (jo, det är megaskillnad, ljusmässigt sett!) för att sno åt oss lite egen tid.

Alltså hade alternativet artistlägenhet försvunnit, fast denna gången på ”eget bevåg” (ja, jag vet att jag skyller ifrån mig…eh…oss…äsch!) hem kunde vi inte åka, eftersom vi dyrt och heligt hade lovat att komma tillbaka och de ju visste att vi fanns i stan, suck.

Vi äntrade den illa medfarna lådan, det var hett och kvavt som i helvetet därinne och det enda stället maken kunde stå rak på, var om han stack ut huvudet genom takluckan…vilket såg ut som en modernistisk variant av Noaks ark.

Nästa upptäckt var att inga möjligheter att ställa upp fönsterna för vädring fanns, samtliga spärrar var trasiga.

Nu var jag ju – till all lycka – gift med en rask och rådig man, på nolltid fiskade han triumferande upp ett antal selar, tänkta för kannor i utomhusbruk ur bagageutrymmet, sedan klättrade han lådan runt och riggade så att fönsterna kunde ställas upp och förbli uppställda.

Det utlovade vattnet, befanns – när det väl kom igång – ha en djupt avskräckande färg och lukt…toa eller dusch fanns det ingen och den så kallade spisen, tycktes ha fått endast en dekorativ uppgift på sin lott.

Vi bestämde oss för att utforska environgerna, toa lokaliserades, den var inte trevlig, dusch uppletades, den var vedervärdig och så sakteliga gick det upp för oss att campingen ingalunda var fylld av semetrande familjer, nej.

Till all lycka hittade vi en affär utanför campingen där livets nödtorft kunde inhandlas om dock icke tillagas.

Vi gav oss på skalljakt efter den hummande eller någon annan anställd för att framhålla hur olyckliga vi var över sakernas tillstånd, vi lokaliserade tre av de hummande på terassen till huvudbyggnaden och framförde vårt missnöje, de ryckte samfällt på axlarna.

Vi begärde att ändå få ta logi i huvudbyggnaden och nekades med motiveringen att ”den var under renovering”, vi efterfrågade möjligheter till måltider, eftersom vår spis var så dekorativ och fick svaret att inga sådana möjligheter stod till buds, inte ens frukost.

Vi gav upp och gick tillbaka till vår nu något mindre stekheta låda, för vidare överläggningar.

Efter muttrande och diverse svordomar, enades vi om att vi kunde ”äta ute”, det hade vi ju tänkt i vilket fall som, men nu innebar ”äta ute” bilkörande vilket i sin tur innebar att maken inte kunde dricka ett glas vin än gång, eftersom det s.k. pensionatet låg långt bortom all ära och redlighet.

Men det låg mycket naturskönt, något vi med stor glädje konstaterat.

Vi tillbragte dagen med upptäcktsfärd i området, strövade runt en massa och inmundigade en gränslöst trist ”middag” på ett gatukök, inga alternativ fanns, inte ens en pizzeria.

Nödproviant i form av snacks, godis, vatten och läsk införskaffades i den enda butiken vi lyckats hitta.

När vi återvände till vår låda, kunde märka att någon hade försökt slita upp dörren, inte kul.

Vi ”bäddade” efter bästa förmåga, kollade säkerligen att dörren var låst ett tjugotal gånger, ”ställde om” fönstren till minimum och gjorde vårt bästa för att lyckas somna, trots de obekväma ”sängarna”…till all lycka hade vi medfört egna lakan (p.g.a. vandrarhemmet) men hade ju inte sett något skäl till att släpa med oss vare sig täcken eller kuddar.

Efter några timmars sömn, vaknar jag av att maken sitter käpprakt upp och puttar på mig.

Ett fasans ögonblick trodde jag att han hade väckt mig för att någon höll på att bryta sig in i lådan och spetsade andlös öronen.

Inte ett ljud hördes.

Jag vände mig till min puttande make och frågade varför ända in i glödheta han hade väckt mig.

Fryser inte du, svarade han och slutade – äntligen – upp med sitt puttande.

Nej, det gör jag inte – svarade jag surt – däremot sover jag, eller gjorde åtminstone tills du bestämde dig för att väcka mig!

Är du helt säker på att du inte fryser, envisades den odräglige och missunnsamme sömnmarodören.

Ja – väste jag nu ännu surare – jag är helt säker, hurså fryser du?

Du är ju också en Tibetansk Natthund svarar marodören, lägger sig ner och somnar om?!

Där satt jag, som en uggla med stora runda ögon, klarvaken…livet var fullt med frågor, jag var en vad?!

Jag sneglade ner på maken, han såg äckligt belåten ut där han låg och sov…jag kvävde en pyrande önskan att sparka honom ur ”sängen” eller åtminstone ”återgälda tjänsten” genom att väcka honom och komma med dumma frågor.

Det tog evigheter innan jag somnade om.

På morgonen, när jag relaterade nattens händelser för honom och frågade vad i helsicke en ”Tibetansk Natthund” var, nekade han bestämt till det hela och påstod att jag hade drömt alltihop?!

Fylld av avsmak tog jag mig iväg till den hemska toan och den vedervärdiga duschen…det är en konst, att duscha i trätofflor och utan att komma åt väggarna, kan jag ju säga.

Vi gav oss iväg i bilen för inköp av filtar, kuddar och på span efter frukost…resten av dagen körde vi runt, hittade trevliga ställen för både fika och middag och var nöjda över en lyckad dag, bland annat strosade vi runt på Liseberg.

När vi återvände till lådan stod en av de hummande där…han ”trodde inte att någon gäststuga skulle bli ledig”, vi talade om för honom att det var säkrast att en sådan blev ledig, annars skulle priset inte bara reduceras rejält, utan vi skulle dessutom anmäla deras totala antipensionatstatus till berörda myndigheter, den hummande försvann.

Natt nummer två i lådan, förflöt så lugnt det nu gick, när man ”bor” i en låda och inga attacker mot min sömn företogs.

Dag tre, hade jag – ledigt – kunnat ha ihjäl vem som helst…i förstone trodde jag att det berodde på det usla ”boendet” och de bristande faciliteterna…men småningom gick det upp för mig att det fanns en faktor till.

Ingen av oss drack kaffe, på den tiden, men övertecknad drack te…litervis med te, dagligen.

Insikten om att man kan bli beroende av tein, lika väl som av koffein, var inte välkommen.

I ett – förmodligen desperat försök – att blidka satmaran gav sig maken och jag oss ut på tejakt, detta var ju innan ”fikakulturen” hade slagit till ordentligt och det enda som fanns att tillgå, var påste och vatten som inte ens varit i närheten av att börja sjuda ens.

Odrickbart och vämjeligt, satmaran muttrade och fräste och försökte hålla huvudvärken i schack med litervis av vatten istället.

Dittills hade vi fått vara rätt mycket ifred för de andra boende, jag tror att de överlag var rätt misstänksamma mot nykomlingar och vi hade väl inte heller precis väckt någon större uppmärksamhet, med det gamla bilskrället och lafsandes runt i jeans och tshirts.

Men denna kvällen, när vi – heureka – flyttade över våra pinaler till en av stugorna och började göra oss i ordning för återvändandet till Trädgårn (och civilisationen) fick vi blickar riktade emot oss.

Nu märktes det inte så tydligt till att börja med, men när vi körde ut från campingen, var det många som såg efter oss.

Uppklädda, med fixat hår och jag målad…stack vi helt klart ut ur mängden.

Vi hade en mycket trevlig kväll med både Platters och personal, förutom fortsatta lögner om jobb och boende…och att maken var tvungen att hålla sig till läsk (det var inte jag!) och efter halva löften om att återkomma kvällen därpå, åkte vi tillbaka till stugan.

Till all lycka hade vi redan betalt för vårt ”boende” och själva hummat en smula om att eventuellt stanna en natt till.

Men, när vi skulle bädda ner oss i stugan, märkte vi att ovanlig aktivitet (i synnerhet för den sena timmen) var på gång nära oss, det mumlades och muttrades i hotfull ton.

”Brottstycken” som ”hör inte hit”, ”driver med oss” och ”såg ni kläderna, va?” gick att uppfatta, vi tvekade inte…med blixtens hastighet samlade vi ihop våra pryttlar och kastade oss ut i bilen.

Snabbt samlades en folkmassa runt den…de såg inte glada ut…maken fick liv i bilskrället och började så sakta köra, massan flyttade motvilligt på sig, några stycken flankerade dock oss på sidorna, han gasade på, de flesta stannade upp men åtminstone en av de envisare började springa efter bilen, men hejdade sig när vi körde ut från området.

För säkerhets skull körde han på ett bra stycke, innan han svängde av och vi kunde dra en lättnadens suck och kolla om vi hade fått med oss allt, i vetskapen om att något var kvarlämnat, var det förlorat, köra tillbaka för att hämta var det ju inte tal om, att få en av de hummande att eftersända var en överhövan optimistisk tankegång.

Efter en snabb genomgång, insåg vi att det enda kvarglömda, var filtarna och kuddarna, nå det kunde man ju leva med…kunde de komma någon till nytta, var det ju bara bra.

Den stackars maken sträckkörde hem, jag sov till och från…väl hemma försökte vi komma på varför de hade varit så arga, det enda vi kom fram till, var att de måste ha trott att vi tog in där i syfte att håna, att se ner på…

Vi mådde dåligt över att inte ha kunnat förklara att det ju var långt ifrån sanningen, men insåg ju samtidigt att ens ett försök till förklaring – klockan tre på natten – till en uppretad folksamling, var att bädda för katastrof.

Några månader senare, hamnade ”pensionatet” i riksmedia, ett mord hade begåtts…de bedrövliga förhållandena de boende tvingades leva i, rullades upp…mest bedrövligt av allt, var att det var någon präst som ägde (eller var delägare?) i stället och var delaktig i ”driften” av det.

Vilket förklarade något jag omedelbart hade reagerat på där (och även förklarar associationen jag fick över kommentaren  Weman fick) över hela stället – bokstavligt talat – satt det små äckliga klistermärken uppklistrade.

Det var ett ondskefullt öga som glodde på en, var man  än tittade…under ögat stod det med stora svarta bokstäver ”Jesus ser dig”.

Jag läste nyss ett oerhört tänkvärt inlägg av Anders Mildner där han skriver om Eukravallerna i Göteborg för åtta år sedan, om hur han upplevde att en hel generation förändrades p.g.a. hur ingen lyssnade på dem – de demonstrerande – hur media behandlade det skedda och de reaktioner Mildner själv fick, när han skrev ur en annorlunda vinkel.

I sitt inlägg drar han en parallell till vad som pågår idag, reaktionerna på de lagar som man har eller försöker tvinga på oss.

(Ipred,Ifpi,Fra,Acta,Telekompaketet…ni kan listan vid det här laget.

När jag läste hans inlägg, var det två saker som slog mig, dels hur långt bak i minnet händelserna i Göteborg hade hamnat, vilket är skandalöst, även om jag varken var med eller hade någon mig närstående som var med…borde jag inte tillåta mig att ”halvglömma” som jag har gjort.

Den andra saken som slog mig, är att hans parallell är giltig.

För varje som lobbar för en sakligare ton i debatten, är det minst en som slår dövörat och än fler som undrar hur denna saklighet någonsin ska kunna uppnås.

Positionerna verkar ju minst sagt låsta.

Jag kommer på mig själv med att önska av hela mitt hjärta att PP får så pass mycket inflytande att förändringar till yttrandefrihetens och den personliga integritetens förmån, trumfas igenom.

För var står vi annars, vilka andra åtgärder kommer att anses som ”giltiga och berättigade”?

Tiga och acceptera dessa idiotiska påfund till makt och kontrollbevarande lagar, går ju inte.

Jag kan omöjligen tänka mig att ens de mest rabiata Ipredförespråkarna skulle uppskatta att leva i det samhälle det då skulle bli, om vi teg och accepterade.

I det längsta vill jag tro att även förespråkarna kommer att inse detta, den dag de ser längre än till vad (och hur) de har vant sig vid ”att det ska vara”.

I det längsta vill jag tro att ingen vill leva i ett samhälle där övervakning och invalidiserad yttrandefrihet är legio och att ingen – när det kommer till kritan – vill stötta sådana förslag, om de bara tänker efter ordentligt och utan affekt.

I det längsta försöker jag undvika insikten om att jag är en naiv idiot som vill tro på detta, trots alla bevis på att människor visst då kan haka upp sig på endast sig och sitt och envist låta bli att tänka ens ett enda steg till.

Så, var kommer vi att stå när dammet väl har lagt sig på detta slagfältet?

Hur ser vårt samhälle ut då?

Vilka lagar har vi?

Vilka minnen kommer vi först att bära med oss, för att efter typ åtta år säga ”javisstja, det där hände ju faktiskt, då.

Eller lever vi ett diktaturliknande samhälle där vi förbannar den dag vi inte stod upp för rätten att inte bli övervakade?

Som sagt, detta är funderingar av det avgjort dystrare slaget, men är de ogiltiga?

Jag önskar de vore det…

Vet inte hur pass ni har följt Mohamed Omars mediautspel på senare tid, där han b.l.a. tar heder och ära av både läsare och recensenter och talar om att han har ljugit samt enligt uppgift kommit med några nya lögner.

(Jag är för trött för att leta upp länkarna, men kolla hos Nima så hittar ni det mesta om det hela det är flera inlägg och inte bara det jag har länkat till.)

Nyss, i glädjen över att strömavbrottet som tydligen täckte in större delen av stan var så kortvarigt, begick jag två misstag, varav  ett var markant.

Jag gick in på wordpress sida, såg namnet Åke Green (om ni nu minns honom, prästen som – tyvärr – blev friad från anklagelsen om hets mot folkgrupp) klickade och hamnade på Omars blogg.

Intervju med Åke Green

Jag vet inte vems av deras åsikter som ger mig mest kväljningar!

Dessa frågor och svar, där b.l.a. homosexualitet påstås vara en livsstil istället för en läggning och där homosexuell kärlek beskrivs som ”egoistisk och för att fylla sina egna egoistiska kärleksbehov” gör mig – bokstavligt talat – fysiskt illamående.

En sådan otrolig lågsinthet.

Hur kan man – oavsett vilken religion man har – fortfarande anse sig ha rätt att fördöma någons sexuella läggning, kalla den för livsstil och döma ut andra människors kärlek som ”egoistisk”, med inget annat än vetskapen om deras läggning som grund?

Eller Greens påstående om homosexuella han har mött ”som har ångrat sin livsstil” och om syndaförlåtelse?!

Det där är ju lika ointelligent som Carolas förbönsidioti ”för att bota homosexualitet”!

För att inte tala om Omars fråga om en återgång till forna lagar här i landet, skulle lösa ”problemet”.

Alltså att återigen olagliggöra homosexualitet?!

Vad folk har för sig i sina sovrum och med vem, angår ingen annan, så länge det handlar om vuxna människor!

Deras kön är och måste vara totalt oviktigt!

Hur länge ska denna sinnessvaga debatten, detta snokande i andras privatliv hänga sig kvar?

Ja, jag vet att detta är baksidan av yttrandefriheten, precis som de eländiga Oktoberdemonstrationerna är baksidan av rätten att demonstrera.

Men när jag läser sådant här, undrar jag varför jag håller på att slåss, skriva och lobba för att vi ska få behålla vår yttrandefrihet ograverad.

Åtminstone en stund, tills jag kommer ihåg att det fortfarande är värt det.

Jag har inte kommenterat på Omars blogg – jag kommer inte att göra det heller – men rekommenderar en läsning av kommentarerna, de är…intressanta…

Vad jag fann inte bara intressant utan även ironiskt, är Omars egen kommentar om ytterliggare en bok, skulle det bli verklighet av den idén, undrar jag om han inte får ångra tidigare yttrande om att han inte behöver låtsas längre eftersom han inte behöver sina läsare mer.

Fast det är klart, han håller ju som ”bäst” på att bygga upp en helt ny läsekrets, i både det ena och det andra lägret…och de lär väl vara intresserade nog av att även köpa hans fundamentalistiska dravel i bokform.

Men, nu var det inte ”bara” Rydbergs fbutskick jag reagerade på för några timmar sedan…fast, jag höll mig till att kommentera och påminna mig själv om det där med ”sansad debatt”.

Fast sedan begick jag misstaget att läsa den här eländiga debattartikeln och där gick gränsen!

Rydbergs utskick hamnar egentligen bara under kategorin ”kuriöst”, att hon inte har lärt sig hur man säkerhetskopierar sina manus, är ju beklagligt men inget att lasta någon annan än sig själv för.

Att påstå att det inte går, är det dummaste jag har haft oturen att höra på mycket länge!

Jag är Macanvändare, jag skriver.

Jag har fler säkerhetskopior på varje ord än jag har lust att räkna upp, eftersom ni (med all rätt) skulle kalla mig manisk om jag talade om det.

Om nu allt annat är för besvärligt att lära sig, kunde väl människan åtminstone ta och investera i ett usbminne (finns t.e.x. på Claes Ohlson för bara några tior) och föra över till, textfiler tar ju inte så där väldigt stor plats så det behöver inte ha så stor kapacitet.

Detta om att Macanvändarna skulle vara måltavlor, eftersom de är upphovsmän, är ett bissart uttalande.

Oavsett vilka som fortfarande förekommer på TPB eller på andra ställen, har de nog fasen annat att göra än att leta upp ”upphovsmän” med macar och hacka eller förstöra genom att ”skicka virus”.

Visst försigkommer det fortfarande pappskallar på båda sidor i debatten, men någon måtta på förföjlsemanin får det väl ändå vara!

I sin debattartikel  drar hon – troget – upp det gamla stöldresonemanget och kallar b.l.a. TPB för ”tjuvarnas marknad”, ”bevara Sverige svenskt” är ute och rör på sig igen och bara för att hon personligen aldrig tycks ha hört talas om förlagskontrakt med paragrafer som förbjuder författaren att lägga upp sina böcker, finns de inte.

Vidare kommer även det även påståenden om TPB´s annonsintäkter.

Detta är bara några av exempel på vad hennes artikel har att bjuda på.

Suck.

Jag kan inte låta bli att undra över om detta är ett ”uppmärksamhetsutspel” eftersom det fortfarande tycks vara på modet att i diverse artiklar och krönikor tala om att man är hotad och eller spy galla över den ”kriminella pöbeln” som dväljs på ”tjuvarnas marknad”.

Hot är fortfarande oacceptabelt, men att mata brasan med bränsle utan att ha ordentligt på fötterna, är också oacceptabelt!

(Att sedan Expressen släpper igenom felaktiga artiklar i någon sorts akt och mening att röra om i brasan, lärde vi oss om inte annat av Marklunds ”Stockholm Stoner” krönika.)

Jag kan inte låta bli att hålla med Unni Drougge både i hennes undran och i hennes inlägg och jag deltar även i Mymlans tankegång.

Sedan tycker jag att dubbelmoralen står högt i tak när Rydberg på ena stället talar om att ”författare inte ska stå med hatten i hand, vare sig för förlag eller fildelningssiter” men samtidigt talar om hur illa lönt, långsamt och meckigt det är att ladda ner filmer?!

Om hon nu ansåg sig ha fog för sin polisanmälan, hoppas jag att hon samtidigt anser sig ha fog för att ta reda på fakta innan hon publicerar sig.

Samt att det kan vara en god idé att angöra en bra och duktig mactekniker, för inte ens en mac är helt felfri hur länge som helst och med tanke på hennes tekniska kunnande (säkerhetskopieringen) vete sjutton vad hon kan ha ställt till med.

En av mina macanvändande vänner- som heller inte ligger på topp i kunnighet – lyckades t.e.x. slänga ett antal drivrutiner för ett tag sedan, bland annat till brännaren, med påföljd att han trodde att den var sönder och gick ut och köpte en extern…

Uppdatering.

Rydbergs nya artikel angående intrånget, och denna är ny till skillnad från Expressen artikeln, som tydligen är från Mars, jag ber om ursäkt.

Ursäkt nummer två : tydligen är Rydberg inte macanvändare, utan hänvisade endast till ”drabbade kolleger”.

(Något som inte framgick med någon större tydlighet i hennes text.)

.219051-carina-rydberg-om-dataintranget;jsessionid=07114892AE3C62612568EC9AFB05C790?postingId=219759

Vidare måste jag ju säga att jag långt ifrån är överbevisad om att något intrång eller kapning har förekommit, trots bokfakturan.

För det första skulle ju den kapande, som sagt, ha haft kännedom om när exakt hon skulle vara uppkopplad och dessutom skulle hon ha gått med på att ladda ner programmet/filen/bilden ifråga.

Att ”få skärmen fylld av oönskade meddelanden om spywareprogram och varningar”, är sådant som händer när man är inne på ”fel” sidor…eller så är de tecken på/varningar om att allt inte står rätt till.

Ett bra spywareprogram, ett bra antivirusprogram och eventuellt en brandvägg (även om jag inte är någon större vän av brandväggar) borde kunna hindra allvarligare problem.

Vidare tycker jag inte att det är vidare konstigt om hennes dator har drabbats av virus, när hon själv har laddat ner.

carina-rydberg-darfor-har-jag-ett-konto-pa-pirate-bay

Att inte säkerhetskopiera rutinmässigt utan beklaga sig i högan sky över att man inte kan avsluta sina böcker och uppdrag, efter att det har blivit problem, är fortfarande i högsta grad självförvållat.

Datorer är inte världens pålitligaste, oavsett var vilka siter man är eller inte är inne på…pcvirusen är  – fortfarande –  betydligt vanligare än till mac och kan man plocka upp skräp precis var som helst, till exempel genom att öppna ett mail man skulle hållt sig ifrån.

Nej, jag tycker fortfarande att Rydberg ska ta och lära sig lite mer om hur hennes dator fungerar och om internet, eller åtminstone ringa in någon som kan ordna till burken till henne.

Detta påminner om en annan vän (nej, inte den med drivrutinerna och brännaren) som fylld av fasa stod i min hall och stirrade på routern som blinkade.

Han var fullständigt övertygad om att blinkandet betydde att någon försökte göra intrång i hemmets datorer…

Suck…





Trots att Nationalförsamlingen tidigare röstat nej till Hadopilagen, har Sarkozy inte gett sig och nu har lagen trumfats igenom.

Hadopi innebär att den som laddat ner upphovsrättsskyddat material efter två varningar stängs av från Internet.

Att Telekompaketet röstades ner, tycks Sarkozy ha tolkat som att det är fritt fram att göra som man (han) vill, att Nationalförsamlingen i förra omgången röstade nej p.g.a. lagens kränkning av yttrandefriheten, var – tydligen – oviktigt.

Läs mer här.

Jag måste ju säga att jag har svårt att få ihop Frankrikes historia.

Samma folk som genom sin revolution bidrog till en mänskligare lagstiftning i så många länder (och till att vi fick en ny kungafamilj) lyckades förbjuda tryckpressen i sitt land.

Nappes lag (Code Napoléon) används fortfarande och har ynglat av sig internationellt den också.

Nappe (fortfarande den förste) var genom alla sina krig ursprunget till så oerhört mycket lidande och död, både inom och utomlands.

Fast, han snöt ju med sig b.l.a. Mona Lisa till glädje för så många.

Fransmännen har historiskt sett varit snabba upp på barrikaderna för att försvara sin frihet, samtidigt som de var bland de sista att ge upp sina kolonier.

Och de valde DeGaulle, gång på gång på gång.

Ett motsägelsernas land och folk…

Nu tycks de vara drabbade av en ny kombination av Napoleonkomplex och DeGaulledrömmar.

En barrikad åtminstone en liten en – hade varit önskvärt – för uppvaknande.

Att de nu har antagit Hadopi är mycket dåliga nyheter, både för Eu och för oss.

Även om en sådan lag ”inte kan genomdrivas enligt svensk lag”, så har åtminstone jag två lagar som vi aldrig borde fått på halsen i färskt minne, även där åberopades yttrandefriheten…med känt resultat.

Apropå att bli avstängd från internet, måste jag länka till detta inlägget, jag skrattade så tårarna rann när jag läste det!

Ytterliggare ett apropå denne mannens inlägg om upphovsrätt och patent, är ett av de vettigaste och tydligaste jag har haft turen att läsa på mycket länge!

Jag håller med de av hans kommentatorer om att detta borde vara obligatorisk läsning för samtliga politiker!

För övrigt, Frankrikes handlande i denna frågan, gör att våra Eurepresentanter behöver desto mer stöd när det gäller Telekompaket, men glöm för den skull inte bort det nya Fraeländet.

Uppdatering.Kan inte låta bli att lägga till den här den här.

😀

Stort tack till Deepedition som tipsade om den på Twitter.

Eftersom jag efterlyst och efterlyser sansade röster i (Telekompaketet,Fra, Ipred o.s.v. ) debatten avstår jag – med svårighet – från den rubrik som först rann upp i skallen på mig när jag läste  Majestatis Pluralis inlägg.

Hans inlägg är mycket bra och mycket läsvärt, det var skälet till inlägget som fick mig att kämpa emot min första rubrikidé.

Nämligen detta Sakine Madons ledare i Expressen.

Jag läste och jag blev, inte glad.

I en nedlåtande raljant ton, förminskades och bagatelliserades de bekymmer många av oss gör sig över de nya lagarna.

Som så många gånger tjatat- det finns pappskallar på båda sidor av staketet och det är ju tråkigt för Madon ifall hon nu har fått ”more than her fare share” av ”krigshetsarna” på sin lott.

Men att utgå från dessa ”krigshetsare” för att generalisera som hon gör i sin ledare, är inte att hjälpa till att hålla debatten på en nyanserad nivå.

Det är ”halva” exempel hon ger, vad det gäller kamerorna i tunnelbanan glömmer hon totalt bort att även RFID-försedda färdbevis registrerar alla resor, något som datainspektionen kritiserat.

En andra ”halva” är exemplet om övervakningskamerornas välsignelser när det gäller Möllevångstorget här i Malmö.

Nu har ju Möllevångstorget varit ett sorgebarn statistiskt sett så långt jag kan minnas, trots diverse ”uppryckningar” och renoveringar, har det inte tagit lång stund innan brottsstatistiken har skjutit i höjden igen.

Att kamerorna har minskat ner statistiken är ju riktigt bra och trevligt, ytligt sett och absolut till stor lättnad för de boende.

Bieffekten av kamerorna har emellertid blivit exakt den som vi som var emot kamerorna fruktade.

Antalet brott har ökat desto mer i andra områden här i stan

Eftersom förövarna endast har flyttat sin verksamhet och ingalunda lagt ner den.

Tyvärr har de – i de flesta fall – utlokaliserat den till områden där de boende föredrar att ”göra upp själva” istället för att anmäla vilket ju – tyvärr – gör detta svårt att bevisa statistiskt sett men icke desto mindre är vi många som har märkt och märker av dessa bieffekter.

Det tredje halva exemplet är ett hänvisande till en dokumentär där det skulle ha varit mycket roligt att få reda på vad de två psykologerna baserade sin forskning på, det är möjligt att deras underlag och kriterier framgår i dokumentären, men en klargörande länk hade inte skadat.

Jag kan absolut hålla med om att ”krigsretorik och sekterism” skymmer sikten men jag tycker inte att hon själv bidrar till en klarare sikt med sin ledare och även om hon – i slutet av ledaren – visst då tyckte att det finns bloggare som har något viktigt att säga i detta, så förminskade hon även där, genom att ägna dessa två rader.

Och detta efter att ha ägnat resten av ledaren åt ”de krigshetsande” inklusive det nu så utslitna argumentet ”men sluta fläka ut er och ert privatliv på bloggar och på Facebook då!”

Därmed totalt förglömmande att de hon ägnade de två raderna åt, är de minst utfläkande och privata bloggarna i den bloggosfär hon (som så många andra) beskriver som ett homogent kollektiv.

Slutligen skulle jag önska att Madon inte använde termer som ”krigspsykos” så lättvindigt.

Diverse pappskallars retorik, har föga gemensamt med en så allvarlig  sak som krigspsykoser.

Nej, detta var en mycket tråkig läsning, i synnerhet när en nyansering av debatten är nödvändig.



Det var faktiskt ett bra tag sedan något i bloggvärlden gjorde mig riktigt genuint glad!

Missförstå mig inte, jag har  – som alltid – läst mycket som har varit riktigt kul, trevligt eller som har fått mig att gapskratta på mina favoritbloggar.

Men genuint glad, icke.

Så föreställ er då med vilken enorm glädje jag hittade detta inlägget jag hittade hos Josh och i synnerhet för länken till Åsa Jinders blogg!

Även om jag inte (tror jag?) skrev här om hennes förra blogginlägg och debaclet det startade, vet jag att jag kommenterade hos Josh och jag är säker på att ”arrogant” var det trevligaste ordet jag använde.

Därför är det så fantastiskt trevligt att få bli överbevisad om att jag hade fel, i min åsikt om att Jinder var arrogant!

Ett så ärligt, eftertänksamt och sympatiskt inlägg är det längesedan jag läste!

Vad som gjorde mig ännu gladare, var hennes tankar runt fildelning och den föränderliga utvecklingen, allt framfört i en lugn och civiliserad ton och för detta vill jag tacka henne ur djupet av mitt hjärta.

För det behövs så illa väl, att upphovsrätts och fildelningsdebatten slutar upp med den ömsesidiga paj och smutskastningen och istället samarbetar för att hitta vettiga lösningar och på så vis göra lagar som Ipred överflödiga!

Eftersom Ipred fortfarande är som att fälla ett träd för att ha ihjäl en myra.

Eller (snott från någon bok) ”lika ovälkommet som ett nyfiket kamelhuvud in i tältet, eftersom resten av kroppen med nödvändighet måste följa efter in”.

Nu är tyvärr kommentarsfunktionen stängd på Jinders blogg, annars hade jag kastat mig dit för att framföra mitt tack personligen!

Apropå att kasta, läste jag och höll med om Joshs förslag om hur mycket bättre och kraftfullare budskap det hade blivit om Anna Troberg och Dick Harrison hade skrivit en debattartikel tillsammans och gemensamt fördömt all form av hot p.g.a, uttryckta åsikter.

Men så läste jag det här och  det här och insåg att den artikeln ligger långt, mycket långt borta.

Synd för den hade gjort stor nytta och förhoppningsvis bidragit inte bara till eftertanke utan till lite mindre låsta positioner lägerna emellan.

Som jag tycker att Åsa Jinders inlägg gör.

Tänkte precis gå ut och fixa min (som vanligt dessa dagar) mycket försenade middag, när detta dök upp i min ff.

(Tack igen Kjellberg men jag är huuungrig nu!)

Om jag – i mitt undernärda tillstånd – förstått ledarbloggen rätt, har lagrådet i strid med alla tidigare rekommendationer, underkännanden och remissinstanser, gått ut med en alldeles egen rekommendation där de föreslår slutna dörrar och ett domstolsförfarande som förefaller mig ytterst märkligt.

”I regeringsförslaget som Lagrådet i stort sett har svalt med hull och hår görs mycket väsen av att den enskildes rättigheter stärks genom att det inrättas en nya integritetsstärkande Försvarsunderrättelsedomstolen dit några enskilda inte äger tillträde utan där integritetsskyddsintresset på ett abstrakt plan företräds av ett nyinrättat integritetsskyddsombud. Jodå, Lagrådet ifrågasätter om domstolen förtjänar att kallas domstol då den ska vara stängd för enskilda och där besluten om FRA ska få signalspaning inte ska kunna överklagas.”

och

”Men jodå, Lagrådet menar att det betryggande sätt på vilket ordföranden och övriga ledamöter kommer att utses borgar för att kvaliteten sammantaget blir god. Ja, så god att till och med regeringens förbud att överklaga besluten kan godtas.”

”Hur det är tänkt att Försvarsunderrättelsedomstolen ordförande och ledamöter ska utses? Regeringen ska själv utse vilka domare som vara ordförande och vice ordförande. Lagrådet tycker det känns tryggt att domarna ska handplockas enligt det s k kallelseförfarande som Grundlagsutredningen vid årsskiftet hårt kritiserade och ville se utmönstrat.”

Huh?

Det är väl tur att Lagrådet tycker att det känns ”tryggt”, någon bör väl tycka det och jag vet att jag gör det då inte!

”De sex övriga ledamöterna ska utses av partigrupperna i riksdagen, varav fyra partier står regeringsmakten hyfsat nära, minst sagt. Detta med följden att regeringen indirekt kommer att kunna ha god kontroll över Försvarsunderrättelsedomstolens policy och prioriteringar. Eller tror någon att riksdagsgrupperna kommer att utse ledamöter och regeringen domare som har en helt annan syn på signalspaning än vad regeringen har?”

Ja, det låter ju ohyggligt tryggt och lugnande.

Suck!

”Att förhandlingarna av sekretesskäl kommer att hållas bakom lyckta dörrar är närmast självklart. Desto större anledning för regeringen, kan man tycka, att i förväg eliminera grogrunden för misstankar som helt säkert uppkommer om att de utsedda domarna och ledamöterna går regeringens ledband.

Den här funktionen borde med andra ord ha anförtrotts de vanliga domstolarna, då hade medborgarna fått mycket bättre garantier för oberoende och rättssäkerhet. Nu riskerar i stället Lagrådets yttrande att utvecklas till en repris av förra årets FRA-strid. Det vill säga, precis vad regeringen Reinfeldt varken har råd eller tid med när all dess kraft behöver koncentreras på det svenska ordförandeskapet i EU.”

Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv, om jag så hade suttit uppe hela natten och filat på formuleringarna, vilket jag inte tänker göra, jag ska ha mat i mig!

Så alltså i korthet…nu startar alltså denna idioti till Fraelände om igen!

Det börjar – återigen – kännas som att rusa från än den ena än den andra integritetskränkande eldssvådan.

Jag blir så trött!

(Och hungrig!)

Dagens trevligaste, är att Anna Troberg faktiskt har gått ut och svarat på Katarina Lindbergs artikel som jag  skrev om häromdagen.

Bland annat slår hon fast att hot alltid är lika oacceptabelt, oavsett vilken sida av staketet man står på och att det är synd att debatten har blivit så hätsk.

Även jag har funderat en del på detta, inte bara på att det finns idioter (i båda lägren!) som förfaller till hot och förolämpningar, utan att debatten för så många fortfarande hakar upp sig enbart på fildelningsfrågan och inte kommer längre än så.

För mig är det obegripligt att dessa ”upphakingar” fortfarande inte kan se vad företeelser som Ipred, Fra, Acta, Ifpi och Telekompaketet innebär för vår vardag, för vår rätt till ett privatliv, för vår personliga integritet, för vår rätt att inte bli övervakade och kartlagda in i minsta detalj.

Att fastna enbart vid fildelningsfrågan och upphovsrätten, är att försöka få rätt på ett symptom och envist vägra titta på rötterna till symptomet ifråga.

På det viset ”botar” man inte ett skvatt utan hamnar i kompromisslägen (Telekompaketet) där man sätter ett blommigt plåster på ett öppet sår och säger att nu är allt bra.

Ipred, är ett blommigt plåster på upphovsrättsfolkets sår, istället för att anpassa upphovsrättslagen till rådande media, lades detta plåster på såret och samtidigt såldes ytterliggare en bit av vår rätt att inte bli övervakade ut.

Varför har så många så svårt att se vad detta öppnar dörren för, vad det kan ”utvecklas” (som om det nu behövdes…) till?

Å ena sidan, kan jag se att vissa inte ser längre än till de egna omständigheterna och envist klamrar sig fast enligt principen ”man vet vad man har men inte vad man får”, jag kan t.o.m. förstå det.

Men det kan inte hjälpas, detta är och förblir ett enögt resonemang och jag undrar hur länge man kan tillåta sig att fortsätta blunda med det andra ögat, för att slippa se var det bär hän med vår demokrati.

Hur länge kan man undgå att inse att frågan handlar om så mycket större och farligare saker än fildelning?

Sedan ser jag även många som blundar för att de inte vill tro att sådana lagar kan instiftas här, i vår lilla (demokratiska) ankdamm, de hör och får berättat för sig, drar själva parallellen ”att det låter ju som Östtyskland” och slår sedan bort det.

Anser att det de fått höra är grovt överdrivet om inte direkt felaktigt ”för sådant kan inte hända här i landet” och fortsätter att blunda.

Skrämmande!

Nu vidare till två motsägelser om synen på internet och sociala nätverk.

Johan Stael von Holstein skriver riktigt tänkvärt (och uppmuntrande) om sociala nätverk och de normalt sett så utskällda åttiotalisterna.

(Tack Kjellberg för Twittertipset!)

Å andra sidan hittade jag genom Mymlans Twittertips (tack tack) den här avgjort trista och griniga krönikan av David Nyström (C) som nitiskt radade upp de utslitna gamla ”inget att säga, uppmärksamhetsbehov, twittrar/bloggar/nätverkar på arbetstid” argumenten, i en  föga originell stil.

Suck.

I valet mellan henne och Johan Stael von Holstein (sabla otympligt namn att dras med det där! och jag som i stort sett har slutat använda mitt dubbelefternamn p.g.a. otympligheten!) vet jag utan någon som helst tvekan vems syn på internets framtid och möjligheter jag föredrar att ta del av.

Nu över till gnäll av det privatare slaget.

Min (andradhandsboende) granne ovanpå, tror inte på modernitetens och teknikens under när det gäller telefoner han.

Som han ser det, gäller det att ta i, för att överhuvudtaget göra sig hörd.

Timme efter timme hör jag honom vråla och givetvis föredrar han att förlägga platsen för sitt vrålande rakt ovanför det rum jag sitter och skriver i.

Med stigande frustration har jag kunnat konstatera att han för det första är slav under ett okontrollerbart behov av att så gott som oavlåtligt kommunicera med sina nära och kära och att han för det andra aldrig tappar rösten, han tycks inte ens bli hes.

Fan vete om inte hans röst och kommunikationsbehov har blivit ett alldeles eget perpetum mobile, det hörs (och känns) åtminstone så.

Dagens andra gnäll rör sig om att jag fortfarande inte får vara skadeglad.

Sonens (sedan länge väntade) bokhyllor dök upp i environgerna  häromdagen, mitt löfte trogen placerade jag mig i hans rum med en popcornsskål (ja alltså, jag poppade till honom också, jag är väl inte hur elak som helst!) för att beskåda och eventuellt få lära mig lite nya svordomar.

Så långt var allt väl, förutom att inga nya uttryck att lära sig skymtades, och både son och jag blev mycket nöjda med resultatet av hans arbete.

Igårkväll (eller snarare natt min enligt min knepiga dygnsrytm) vandrade jag intet ont anande in i rummet där torkställningen bor, med famnen full av blöt (läbbig) tvätt.

Eftersom detta är något jag har gjort fler gånger än jag har lust att komma ihåg, kan jag min väg och brydde mig inte om att tända, ledljuset från intilliggande rum, brukar räcka mer än väl.

Plötsligt hade jag inte fast mark under fötterna längre, totalt ofrivilligt (det försäkrar jag) företog jag och tvätten oss en skridskotur genom halva rummet.

Vilt fäktande lyckades jag så småningom återfå balansen med påföljd att tvätten glatt draperade sig över allehanda ting som den inte hade att göra med och att ett litet serveringsbord som är mig mycket kärt, höll på att stryka med.

Vilt svärande påkallade jag sons och extradotters uppmärksamhet (för den händelse att kalabaliken gått deras näsa förbi) efterlyste ljus och spejade febrilt ner på golvet för att se vad det var som hade åstadkommit attentatet.

Det var de ”överblivna” hyllplanen, som son så eftertänksamt hade placerat där, jag hade halkat på.

Hmpf!

Edit.

Blev av MajestatisPluralis uppmärksammad på att det alls inte var Annie Johansson utan David Nyström som hade skrivit gnällkrönikan.

My bad, som helt enkelt inte läste innantill, vilket var mycket illa av mig!

Jag har givetvis tagit bort hennes namn och skrivit in rätt.

Stort tack  MajestatisPluralis!

Eftersom prostitutionsdebbaten blossade upp igen, blev jag (genom mina egna dunkla och dolska associationer, fan också!) påmind om ett tidigare löfte, nämligen att skriva om medberoende.

Det är ju nu ett ämne modell större och jag har just nu inte den blekaste om hur pass jag kommer att lyckas täcka in det.

(Eftersom klockan är halv fyra på morgonen och min hjärna tycks ha lämnat mig i vad jag tror är en protest mot usla arbetstider.)

Först the basics.

Ett medberoende är oftast något man i det närmaste föds in i, genom att växa upp i en familj där det förekommer någon form av missbruk.

Det spelar ingen som helst roll vad det är som missbrukas, mekanismerna är de samma oavsett det är : sprit, droger (legala eller illegala), spel, mat, sex eller vad som nu än går att missbruka.

En av mekanismerna för beroende/medberoende, är den som så populärt brukar kallas ”elefanten i vardagsrummet” d.v.s. att samtliga i familjen är fullt medvetna om  missbruket, men talar aldrig om det…inte med varandra och absolut inte med någon utanför familjen heller.

Åtminstone inte förrän situationen blivit totalt ohållbar…vilket brukar ta en hel del år och en sabla massa genomlidet elände.

Tyvärr innebär denna talande tystnad, att den beroende i det längsta kan inbilla sig att ”ingen vet”, eller åtminstone inte har klart för sig omfattningen av missbruket…och fortsätter därför ut på allt djupare vatten.

När (och om) missbruket tillslut tas upp – inom familjen – brukar nästa steg vara att familjemedlemmerna dels får skulden för missbruket ifråga, samtidigt som de anklagas för att överdriva grovt och till sist, avkräves tystnadslöfte och ”lojalitet”…ofta med ett intensivt spelande på skuldkänslor alternerat med ett ingjutande av behovet av ”familjens stöd och hjälp”, för att den missbrukande ”själv ska kunna ta sig ur problemet”.

Detta mitt herrskap, fungerar aldrig!

Vad missbrukaren i verkligheten ber om, är fortsatt tystnad och skydd utåt, medan missbruket fortgår i precis samma omfattning som innan…fast nu med nya ursäkter för att fortsätta, nämligen pressen och stressen från den elaka familjen som överhuvudtaget  tagit upp ämnet.

Iställetför att rada upp de vanligaste försvaren en missbrukare brukar komma med för att ursäkta eller försvara sitt missbruk, tänker jag börja från ”andra hållet”.

Det är aldrig någon anhörigs fel att en familjemedlem vare sig börjat missbruka eller fortsätter missbruka.

Om press, stress, besvikelser privat eller i arbetslivet, arbetslöshet, sorg över dödsfall, förstörd barndom, mobbing eller pengabekymmer automatiskt ledde till missbruk, skulle vi ha betydligt fler missbrukare än ickemissbrukare vandrandes omkring på klotet idag.

Det finns ingen som ”måste missbruka” för att de har råkat ut för bakslag – som vi ju alla gör –  eller för att livet inte behagar se ut som man vill.

Nu kan detta se ut som om jag ser ner på missbrukare och – milt uttryckt – ser dem som svaga människor.

Vilket är ungefär så långt ifrån sanningen man komma kan.

Missbruk är en sjukdom, antingen den är genetiskt betingad, sprungen ur känslomässiga/psykiska problem, eller både och.

Däremot är det mycket viktigt att inse att en missbrukare som ännu inte kommit till den punkten där hen ens börjat fundera – på allvar – på att sluta, tar till alla medel för att slippa få krav sig och för att få ha sitt missbruk ifred.

Ursäkterna tar aldrig slut, försöken att skuldbelägga och lämpa över ansvaret på andra tar aldrig slut och det gör – tyvärr – inte lögnerna heller.

Du hjälper inte en missbrukare genom att skyla över, sopa under mattan, försöka tiga ihjäl problemet, ursäkta eller bagatellisera deras uppförande och problem till omvärlden.

Det är inte till hjälp att du tar på dig de skuldkänslor och ansvar som så generöst slängs i ditt knä.

Att hjälpa till att finansiera någons missbruk, är att göra både dig själv och den missbrukande illa.

Du varken kan eller bör försöka ta på dig ansvaret för någon annans missbruk oavsett hur nära missbrukaren än står dig!

Det är nämligen inte ditt, inte ens delvis!

Att sysselsätta sig med alla eller ens något av ovanstående exempel, är att göra både dig själv och den som missbrukar sämsta tänkbara tjänst.

Det enda du åstadkommer med det, är att du hjälper den missbrukande att fortsätta missbruka, du hjälper och stöttar missbruket, det destruktiva beteendet och inte den person du önskar hjälpa.

Lika lite som man ska ta på sig ansvaret för en annan människas missbruk, kan man tvinga en missbrukare att söka hjälp.

Om man medelst tjat och hot om separation (eller om uppsägning) ”lyckas” få iväg den missbrukande till t.e.x. ett behandlingshem och den missbrukande vägrar inse att ett missbruk ens föreligger, är detta bortkastad tid och bortkastade resurser.

I den mån hen ens stannar tiden ut, kommer missbruket att återupptas i stort sett så fort hen har skrivits ut…eller så vidtar ”återfallens glada tid”.

Tyvärr sker samma sak om den missbrukande ”bara” kommer iväg på någon slags avgiftning (om det nu är sprit eller droger det handlar om) och inte får någon hjälp till självinsikt, sjukdomsinsikt och vad det är som har utlöst eller förstärkt missbruket ifråga.

Insikten om att missbruket överhuvudtaget finns, är det första och viktigaste steget, för den missbrukande.

Utan den insikten och nästa steg , accepterande av att missbrukaren är missbrukare, kan både anhöriga och behandlingspersonal kämpa sig blåa i huvudet, utan något som helst resultat.

Men, ett minst lika viktigt steg, den dag missbrukaren har kommit till insikt och vill ha hjälp, är att även de anhöriga får och ännu viktigare, tar emot den hjälp som står att få.

För att de ska se sin del i problemet…nämligen medberoendet, för att de ska bli varse vilka mekanismer och rutiner de har fastnat i, som är missbruksrelaterade och få hjälp att göra sig av med dem.

Och för att de anhöriga ska få en möjlighet att förstå både missbrukets mekanismer och kunna göra sig av med den smärta, misstänksamhet, vrede och misstro de känner.

Utan den hjälpen, är det tyvärr ganska vanligt att de medberoende – utan att på något sätt vilja det – driver missbrukaren till återfall, genom att behandla hen som om missbruket fortfarande pågick, eller p.g.a. den smärta missbrukaren har åsamkat dem, medan missbruket pågick.

Det är därför det är så fantastiskt att inte bara ”anhörigveckorna” finns, när vi talar om behandlingshemmen av idag, utan även ”anhöriggrupperna”.

Och att man faktiskt kan gå med i anhöriggrupper oavsett man fortfarande lever med en missbrukare eller ej och oavsett hen har sökt hjälp eller ej.

Att sitta fast i ett medberoende, är ungefär den största otjänst man kan göra sig, i praktiken innebär det att man – oavsett hur många försök man gör – ständigt trasslar in sig i förhållanden med någon som missbrukar något och att man – lika ständigt –  skyller detta usla faktum på antingen ”otur i förhållanden” eller på sig själv.

Jag har ännu inte stött på någon som har jublat över beskedet att hen är medberoende och jag förväntar mig inte att göra det heller.

Men, precis som för den missbrukande, är självinsikt och acceptans den enda vägen in, för att kunna ta sig ur medberoendet och kunna tillåta sig ickemissbrukande relationer.

Detta är oacceptabelt

Hittade  precis ett inlägg hos Deepedition som gjorde mig riktigt arg – igen -.

Nej, självklart inte på Niclas själv, snillen!

Han skrev lika bra och tänkvärt som han alltid gör!

Utan det han skrev om.

Nu kan jag helt ärligt säga att jag inte alls gillar Dick Harrisons utspel i teve där han generaliserade vilt och hävde ur sig saker som b.l.a. ”kriminell pöbel” eller i gammelmedia, där han påstod sig veta hur mycket han hade förlorat ekonomiskt p.g.a. den ”kriminella pöbeln”.

(Och efter  – numera – sedvanlig kontroll alls inte befann sig i någon som helst topp-position vad antalet nedladdningar gäller.)

Detta lär jag ha skrivit om…någonstans…tycker jag mig minnas.

Men och detta är återigen ett stort men, Harrison har all rätt i världen att föra fram sina åsikter, han har rätt att ha fel och att göra sig hörd!

Denna rättighet ska han få utöva utan att bli utsatt för hot!

Vare sig dessa hot framförs via mail, snailmail eller telefon, är detta ett totalt förkastligt beteende.

Nu är det dessutom  ju så att Harrison är sammanboende vilket i sin tur betyder att även hans familj blir drabbad av dessa obehagligheter.

Sambon ifråga, heter Katarina Lindbergh och hur hon upplever dessa hot, står nu att läsa i Aftonbladet.

Det är mycket mycket obehagligt att de blir utsatta för terror på detta viset och det är precis lika oacceptabelt som det är obehagligt.

Vad också gör mig väldigt arg, är att det är just denna typen av idiotiskt och omoget beteende man inte ska mata Ipred och censurförespråkarna med!

Att ge dem vatten på kvarn, är så jäkla onödigt att jag inte hittar ord för det!

Ja, det finns idioter och troll på båda sidor i debatten men kritik och bemötanden, ska ske inför öppen ridå och inte genom anonyma påhopp eller hot!

Resultatet – debattmässigt – är ju ytterliggare en artikel i gammelmedia som tuggar om det gamla utnötta ”stöldresonemanget” och generaliserar grovt både om fildelare och kreatörers eländiga försäljningsmöjligheter och usla ekonomi…

Samt plockar billiga poäng på PP med hänvändningen att hoten har uppstått efter Harrisons medverkande i tvdebatter med representanter för PP (däribland Anna Troberg, mer om det nedan) och påstår att det inte är så konstigt att inte fler kreatörer ”vågar stå upp för sina rättigheter”  när det resulterar i  att man blir hotad.

Suck.

Låt mig – överflödigt men dock – påpeka att PP aldrig har vare sig uppmanat till eller på något sätt förespråkat användandet av hot!

Sedan tycker jag även att Harrisons attityd gentemot Anna Troberg är rätt så fascinerande.

Anna Troberg har  – tydligen – sig själv att skylla för att hon blir utsatt för hot, för hon tillhör ju ”fel sida” och såsom medlem av den ”kriminella pöbeln” är det bara att räkna hot som ingående i vardagsmaten.

Hm.

Låt se…så yttrandefriheten som Harrisons sambo talar så vackert om i artikeln, gäller alltså endast dem som finns på ”rätt sida” i debatten?

Det var väl intressant.

För man får väl förmoda, med utgångspunkt av alla ”vi” i artikeln, att de har samma åsikt i detta?

Att,  man om man har oförskämdheten att tillhöra ”fel” läger…har förlorat rätten att reagera på hot och oförskämdheter?!

Hur som haver, det är och förblir  fruktansvärt att Harrison och Lindbergh blir utsatta för dessa hot.

Människor ska inte behöva vara rädda för att hämta posten eller svara i telefonen i sina egna hem…oavsett vilka åsikter de än ger uttryck för och oavsett vad andra nu än tycker eller inte tycker om dessa åsikter!

Nu håller den alltså på att blossa upp igen, prostitutionsdebatten, jag tyckte väl att det hade varit tyst ovanligt länge, men säg den frid som är beständig.

Hos Mymlan var det ett par gamla inlägg som vaknade till liv och sedan hittade jag i hennes Googlereader en länk till den Bodtsrömska bloggen.

Suck.

Vad som först och främst irriterar mig, är den rutinmässiga hopklumpningen av all sorts prostitution i en och samma hög.

Naturligtvis måste trafficking stoppas, det är en så vidrig  företeelse att det inte går med ord att beskriva.

Givetvis måste människor som ”sitter fast i prostitution” för att finansiera ett missbruk, få hjälp att ta sig loss, om de nu vill ha hjälp.

Eftersom det – som bekant – inte går att hjälpa en människa som ingen hjälp vill ha, oavsett hen är prostituerad eller ej.

Detta vare sig det handlar om missbruk eller andra problem, människor måste – på något plan – vilja ha hjälp, för att överhuvudtaget vara mottagliga nog för att ens lyssna.

Men, oavsett hur mycket många än försöker blunda för det, är långtifrån alla prostituerade offer för vare sig Trafficking, missbruk eller är prostituerade p.g.a. sina ”trassliga och trasiga uppväxtförhållanden” och ”låga självkänsla”, lika lite som att alla prostituerade är synliga på gator och torg.

Detta är en debatt som inte går att föra i ”svart eller vitt” och det är mycket trist att se att så många fortfarande försöker pressa in den i det formatet och att generaliseringarna än idag står som spön i backen.

Nu säger sig Bodström inte vara någon vän av ”skärpta straff” men påpekar samtidigt att lagen om sexköp ”har minskat intresset för trafficking”…har nu detta idiotiska påfund till morallag haft någon positiv nytta, när det gäller människohandeln, får man ju vara tacksam.

Men istället för en skärpning av straffen, skulle jag vilja ha den omskriven till att enbart gälla för trafficking, för när det gäller prostituerade som inte är offer för trafficking, har den bara sett till att bidra till omyndigförklaringen och göra prostituerade till ännu otryggare och rättslösare än de var, yrkesmässigt sett.

Ja, yrkesmässigt!

För prostitution är ett yrke, ett av de äldsta rentav.

Försöken att helt förbjuda den har varit många, i många länder och i många omgångar.

De har aldrig lyckats.

Det enda dessa försök har åstadkommit, är att ytterliggare försvåra för de som har detta yrket och som sagt gjort deras liv otryggare, precis som sexköpslagen har.

Man må tycka vad man vill, om prostitution som ett yrkesval men oavsett vilken personlig åsikt man än har ”jag skulle själv aldrig kunna förmå mig att…”, ger den inte oss – någon av oss – rätten att döma de som har gjort valet, eller att på ett ytterst nedlåtande vis, omyndigförklara dem göra, dem till offer och lagstifta ”för deras bästa”.

Nu är jag ju rätt säker på att dessa morallagar inte har ett dugg med ”deras bästa” att göra, det har snarare med vårt bästa  att göra, för det är ju så pinsamt att prostitution – trots alla utrotningsförsök – överhuvudtaget finns.

För att det finns människor som är villiga att betala för sex, som ju antingen ska vara så fint och intimt, eller ”verkligen inte är något man talar om” och för att det – ännu pinsammare – finns människor som är villiga att tillhandahålla ”detta det mest privata”, mot pengar.

Sex är ju trots allt en allmänt förekommande företeelse, oavsett man talar om det eller ej,  vore det inte det…skulle vi ju inte ha de problem med överbefolkning vi faktiskt har både här och där.

I den bästa av världar, skulle ju naturligtvis sex försigå enbart som den allra yttersta kärleksbekräftelsen två personer emellan och – givetvis – i syfte att skaffa barn, om så önskas.

Problemet är att vi inte lever ”i den bästa av världar” – har aldrig gjort –  och oavsett hur mycket vi antingen blundar eller förfasar oss, ändrar det inte detta bistra faktum, ett skvatt.

Redan detta, att sex visst då kan förekomma utan annat engagemang än högst tillfällig lust till en annan person, tycks vara en hårdsmält karamell för många, som föredrar att blunda trots att det alldeles uppenbart finns något som heter ”one night stands” och kk´s.

Det är detta blundande för fakta (och förfasande) som i förlängningen gör att debatten blir så onyanserad.

Att det finns människor som är villiga att köpa sex för att de antingen – av diverse skäl – har svårt att finna en villig partner, vill ha sex men inte – även där av diverse skäl – vill ha några djupare känslor och band inblandade…

Eller lever i ett förhållande där partnern är ointresserad och vare sig vill pressa sin partner till något hen inte vill, eller bryta upp, får helt enkelt inget utrymme.

Det är oerhört lätt – för lätt – att döma både de som prostituerar sig och de som betalar som betalar dem och samtidigt totalt bortse från de underliggande skälen till att prostitution överhuvudtaget finns.

Att låta moralpaniken råda.

Ett sådant beteende, är att göra det mycket lätt för sig och bidrar inte på något sätt vare sig till debatten eller klarsyn.

När man dessutom utnämner varje prostituerad till offer, som är så känslomässigt och psykiskt skadat att hen vare sig har omdömet eller förnuftet i behåll och därför inte behövs ta på allvar – när hen försvarar sitt yrkesval – blir jag så rasande att det är svårt att hitta ord som täcker.

Det är förnedrande om något, att oavsett hur hen formulerar sig, få höra att hen inte själv förstår hur skadad hen är, som överhuvudtaget försöker framföra argument för sitt yrke!

Eller -om hen är tillräckligt envis och välformulerad – få höra att hen är ”undantaget som bekräftar regeln”.

Detta är en oerhört kränkande och föraktfull inställning och vem som helst skulle ha reagerat och sänt upp ett ramaskri om ”rätten att välja själv” ”ovärdigt beteende och osaklig argumentation” ”låg nivå” samt ”nedlåtande attityd” om det inte var just prostitution det handlade om!

Att jag så envist skriver ”hen”, är för att jag heller inte väljer att blunda för att det även finns manliga prostituerade, fast de oftast inte får något utrymme i debatten, alls.

Men finns gör de.

När jag funderar på varför de ”inte får finnas med” i debattsammanhang, kommer jag fram till att det måste vara flera skäl.

Manliga prostituerade är inte lika intressanta eller lätta att stöpa om till offerrollen.

Manliga prostituerade kan ju tänkas ha homosexuella kunder, det är inget ”man talar om i städade sammanhang”.

Manliga prostituerade kan ju även tänkas ha kvinnor till kunder och det är ju verkligen inget man talar om…för kvinnor ska ju per se antingen vara offer för männens djuriska lustar eller åtminstone vara anständiga nog att begränsa sin sexualitet till en och samma partner.

Med andra ord hyckleri och dubbelmoral igen, på en helt egen skala.

Jag försökte kommentera på Bodströms blogg, men trots tappert försök och alla säkerhetsåtgärder ifyllda, fick jag ingen bekräftelse på kommentaren.

Men, ni har ivarjefall länken och kanske gör jag ett nytt försök senare.

Jag hittade denna länken till Second Opinion i en kommentar, läste och höll på att storkna.

Siwe förstår tydligen inte alls varför folk är ”så argsinta”, det var ju bara ett litet skämt om slipsar…

Ett…skämt…om…slipsar…!

Jodå, ni läste rätt, hennes påhopp på Löfqvist, var ett skämt om slipsar.

Som jag skrev i min kommentar på Second Opinion, lär ju det där ”skämtet”  gå till annalerna som årtiondets mest misslyckade.

Vidare tycks henne inte mailanstormningen varit vidare stor och en del av de mailande, har rentav tyckt att texten var rolig.

Vilket får mig att påminna mig om att man inte ska uttala sig eller ens tycka och tänka om vissas (klena) sinne för humor.

Siwe uttryckte även någon form av förundran över att den utfrågande inte hade förstått vad hon egentligen ville ha sagt med sitt inlägg.

Nä, för den var ju glasklar.

Efter att (med stigande misstro) ha läst och läst om Siwes svar, inser jag att det ju är gräsligt synd om människan.

Här kommer hon med ytterst lättförståeliga text och så begriper de dumma dumma läsarna inte den.

Hon skriver ett litet skämt om slipsar och blir påhoppad av ett gäng ”rabiata argsinta” typer.

Inte nog med det, de dumma dumma läsarna, har dessutom totalt missuppfattat att hon hade ett ädelt syfte med sin upplysande text.

Den var ju till stöd för de som ”jobbar med att avsexualisera det offentliga rummet”, trots att Siwes egen ”toleransnivå för vad som bör eller inte bör anmälas” är så mycket högre.

Men hur kunde vi missförstå hennes så altruistiskt stödjande insats till den milda grad?!

Jag  förstår verkligen inte hur vi tänkte, alla vi som har reagerat.

Detta var ju verkligen hemskt illa gjort och tänkt av oss, allihop.

Alltså, detta är den sämst hopkomna efterkonstruktionen jag har haft oturen att läsa på mycket lång tid!

Inte nog med att Siwe försöker sopa sitt smaklösa påhopp på Löfqvist under mattan med påståendet att det var ett ”skämt om slipsar” och ställer sig oförstående både till att man inte förstår vad hon ville säga med sin text, eller varför folk har reagerat negativt på den.

Nu lutar hon sig dessutom mot de ”som jobbar för avsexualiseringen av det offentliga rummet” i hopp om att det skulle vara en bärande räddningsplanka, samtidigt som hon lite nedlåtande påpekar att hennes egen toleransnivå ju är så mycket högre…typ ”men jag tänkte ge dem ett handtag ändå”.

Om jag nu hade varit en av dem som ivrar för en ”avsexualisering av det offentliga rummet” – vilket jag inte är, eftersom jag anser att det finns viktigare frågor här i livet att lägga energi på – hade jag känt mig rätt så förolämpad av hennes kommentar och betackat mig från stöd från en som ansåg att min toleransnivå var för låg.

Nej, med dessa kommentarer, i synnerhet den om ”skämtet”, har Siwe – trots att man trodde att det var omöjligt – lyckats sänka sig till en ännu lägre nivå än sandlådan.

De flesta av oss kan inte ens peka så lågt.

Efter att ha hittat och inlägg både hos Mymlan och Utsikt från höjden (via Skatan ) var jag bara ”tvungen” att släpa mig till Siwes all time low krönika.

Nu sitter jag här med stora runda undrande ögon.

Inte för mitt liv, kan jag begripa vad människan tänkte på, eller hur hon tänkte?!

Först verkar hon ytterst irriterad på att Eva-Britt Svensson har använt en massa spaltutrymme på att tala om sin trassliga uppväxt och sin misshandlande exmake samt sitt engagemang i kvinnojourer, istället för att tala om vad hon faktiskt gör i Euparlamentet.

Hon verkar för den delen rätt så tjurig på Vänsterpartiet överhuvudtaget..åtminstone på deras närvaro i sagda parlament.

Det må ju vara hänt, Siwe hade kanske velat läsa något i det där ”tabloidformatet”(som hon inte heller tycks gilla…) som inte handlade om Svenssons privatliv och nu blev hon besviken…då är det kanske lätt hänt att tycka att artikeln ifråga var osaklig.

(Å andra sidan var det ju ingen som tvingade henne att ta del av den, det är alls inte svårt att få reda på vad Svensson faktiskt gör inom Eu.)

Men att gå därifrån till att skriva att Svensson tydligen vill bli omvald som ”någonslags offerkompensation” och inte formulera om, innan det skickades till publicering, är inte välbetänkt, alls.

Detta är emellertid inte skälet (hur underligt det än månde låta) till att jag sitter så undrande här.

För sedan övergår Siwe till ett totalt omotiverat påhopp på Hanna Löfqvist och hennes byststorlek samt klädval?!

”Men Hanna Löfqvist har i alla fall inte slips. Fast hon kanske borde skaffa en. Eller köpa en blus i större storlek, för den hon har på bildbylinen glipar över bysten på ett sätt som renderat anmälningar till reklamombudsmannen ifall hon förekommit i en bilannons. Men nu är det ju bara reklam för ett parti som kallar sig feministiskt.”

Men vad fan?!

Gudarna (vilken som av dem, detta är valfritt) ska veta att jag inte är någon större vän av hur feminismen ser ut idag…och att jag absolut inte är det över hur den – tillslut – såg ut på sjuttiotalet…Siwes kommentar, är ett alldeles ypperligt exempel på var mitt ogillande har kommit ifrån!

Om hon nu ville ge inte bara VP utan även feminismen av idag (innan och utanför partiet) en känga, så misslyckades hon totalt genom att hålla så låg nivå i kommentaren om Löfqvist!

Skulle det vara någonslags (klumpig) ironisering, över just övervintrad sjuttiotalsmentalitet á la ”du är osolidarisk om du går med bh som på något sätt framhäver dina bröst, sminkar dig eller har målade naglar”, så misslyckades hon – återigen – kapitalt med att få fram sin åsikt.

Har hon en åsikt?

Eller var det ”bara” allmänt gnäll?

Siwe kanske är en människa som blir till döds irriterad på glipande blusar?

Det är ju mycket tråkigt för henne isåfall…men är det så det är, får hon faktiskt ha vänligheten att skriva av sig den irritationen hemma på kammaren och inte i DN!

Om hennes utfall kommer ens i närheten av att vara startskottet till ett förnyat käbblande om ”feminister ser ut si eller så” eller ännu värre ”ska se ut si eller så för att tas på allvar”, meddelar jag här och nu att jag kommer att lämna landet till förmån för den där trevna grottan bakom bergets rötter i Öfre Tibet!

Är det det hon menar?

Eller är det någonslags modern version av tagelskjortan, detta att vilja framställa sig själv i sämsta tänkbara dager i ett av våra största blad?

Förslag någon?

För jag begriper verkligen inte alls!

Om hon på något sätt försökte belysa sin egen förträfflighet (och goda klädsmak?) saklighet och sin proffesionalism, i jämförelse med Svensson och Löfqvist, finner jag inga ord för hur stort hennes misslyckande isåfall var!

Det enda hon lyckades åstadkomma med sina påhopp, är ett flagrant framvisande av hur (i bästa fall?!) ett dåligt humör borgar för inget omdöme alls – vad det gäller att hålla nivå – utan ger istället ett övertydligt exempel på en sandlådenivå som inte gagnar henne den heller.

För någonstans hoppas jag – trots allt – att det var en dålig dag och att hennes kria inte är signifikativ för hennes övriga skriverier, är den det…är det bara att beklaga DNs läsare, som blundande måste bläddra förbi, för att inte alldeles få sitt goda humör förstört.

Förresten, ”dålig dag eller ej”, har man inte självkännedom nog att åtminstone vissa gånger gå tillbaka läsa en gång till, innan man skickar till publicering, får man – återigen – hålla sina rants och infantiliteter för sig själv, på kammaren…eller varför inte på en (mindre nogräknad) blogg?

Uppdatering : mycket bra skrivet om Siwe och DN av Emanuel Karlsten.

Först av allt – en brasklapp – ”allt i detta inlägg som kan verka : nedlåtande, klichévarning, patenthurteri eller äppelkäckt, förklaras härmed vara totalt oavsiktligt!”

Eller snarare, jag är ute efter en djupare mening än diverse klichéer.

Mymlan skrev ett inlägg om tårar (och ljus) som fick igång mig, nu hade jag lätt kunnat ta ett eller ett par avsnitt ur min första bok och klistrat in, men bestämde mig för att skriva (någorlunda) nytt istället.

Ni som har läst den, kommer garanterat att känna igen en del ändå, men ”skjut inte på pianisten, hon gör så gott hon kan”, det finns – trots allt – inte jäkla många sett att formulera samma företeelse på.

(Gud vad jag ljuger!Jag som aldrig ger mig, når jag inte fram med första formuleringen, fortsätter jag med nya tills jag har lyckats!Ok, jag skyller på bekvämlighet istället.)

Nu kör vi.

När jag – på allvar – började intressera mig för andlig utveckling och skälen till att healing, samtalsterapi och coaching behövs, var det några ovälkomna insikter som slog mig.

En av dem var att de flesta av oss – för det mesta i all välmening – hade blivit uppfostrade till någon slags proffesionella gnällspikar.

Det började med ”aj aj varmt, rör inte” när det gällde spisen och ”titta ordentligt” när det gällde trafiken samt ”nej, du kan inte hoppa ner därifrån, du kommer att skada dig”…

Denna oro för vårt välbefinnande, hade tyvärr en mycket tråkig bieffekt…vi blev – omsorgsfullt – lärda att se problem, potentiella faror och allt som var eller kunde gå fel, i första hand.

Dessa tjusiga vanor, har sedan varit något vi alla (med mycket få undantag) burit med oss genom livet.

Nackdelarna med detta är påfallande, vi ger nogsamt akt på allt som är negativt i våra liv och runt omkring oss, på allt som inte fungerar eller ser ut som vi själva vill och vi spenderar en gräslig massa tid på att dels speja ängsligt mot horisonten efter nya potentiella fast ännu oupptäckta faror samt på att i grämelse blicka tillbaka på allt det som redan gått fel.

En människa som envist står med ena benet i det förflutna och det andra i framtiden, har inget nu.

En människa som inte har något nu har slängt ifrån sig möjligheten att påverka sitt liv, med båda händerna!

Vi kan göra oss av med dessa destruktiva vanor, vi kan lära oss att lägga åtminstone lika stor vikt och uppmärksamhet vid det som är positivt i våra liv, som vi gör på det som är negativt!

Men, detta kräver ett medvetet val samt jobb för att genomföra och det enda jag kan säga är att det är värt det!

Om inte annat, så genererar det energi att kunna ta itu med det som inte fungerar.

För även detta är ju en av de negativa bieffekterna, allt detta ältande och ängsliga eller missnöjda spejande – både framåt och bakåt – tuggar enorma mängder med energi…energi vi hade kunnat lägga på så mycket – för oss själva – vettigare saker.

Även detta är något jag lade märke till då, för en sabla massa år sedan, och tyvärr fortfarande ser i alldeles för hög grad : att den absolut minsta gemensamma nämnaren i människors sociala liv är, gnäll…gnäll och klagomål.

På arbetsplatser, på bussar, i köer och på tillställningar av diverse slag där folk inte är så bekanta med varandra (eller aldrig förr har träffats) listan kan göras lång, resultatet är detsamma : gnäll.

Visst, gnäll och klagomål får igång samtalet, det får de – absolut – men till vilket pris?

Vad ger det?

Jag önskar – verkligen – att folk skulle sluta med att vara så förtvivlat lata  i sociala sammanhang – och anstränga sig lite för att hitta samtalsämnen som varken är genomgående negativa eller skitsnack om någon tredje part.

Inte med bästa vilja i världen, kan man kalla detta ett ”positivt utbyte” och som sagt, det tuggar bara en sabla massa energi och livsglädje.

Ja, ni läste rätt ”livsglädje”…hur många är det som kommer ihåg att livet ska vara roligt också och praktiserar det?!

Ni anar inte hur ofta jag stöter på ”det och det är fel/finns inte i mitt liv/fungerar inte så jag har minsann inget att vara glad åt.

Alternativt ”kan inte glädjas över…”.

Skulle vi sätta oss ner och titta på allt som faktiskt finns och som är precis som det ska, skulle vi komma på att det finns en hel del att glädja sig åt, istället för att stirra oss blinda på allt det negativa.

Och då menar jag äkta livsglädje och inte tillkämpad á la ”jag kunde ha varit född i ett uland eller en av oroshärderna i världen” eller – ännu värre – ”det kunde ha varit värre, jag kunde ha varit sjuk/arbetslös/socialfall/hemlös”.

Den första tanken, är ju en klen tröst för tigerhjärtan, eftersom man de facto inte är född och försöker leva sitt liv i ett uland eller i en krigshärd.

Den andra är totalt värdelös, eftersom den bygger på en oro och rädsla…för fortsättningen blir ju – ofelbart – ”jag är det åtminstone inte än…men vem vet vad som kan hända, i dessa tider…”.

Menar jag då att vi ska bortse från allt negativt i våra liv och skutta  vår väg fram under intensivt (och öronbedövande) joddlande?

Alls icke, vad jag menar är att vi kan – om vi vill – sluta upp med att lägga allt för stor vikt och uppmärksamhet vid det negativa, för då tar det lätt över hela vårt liv.

Ett (troligen modifierat, men jag ids inte stå på huvudet i hyllorna och slå upp) Marianne Fredriksson citat ”alltför många människor står som fastvuxna i sin egen skugga och undrar varför det är så mörkt”.

När vi var barn och tonåringar, trodde vi – om vi hade tur – att hela världen tillhörde oss, framtiden låg ljus framför oss, vi var starka hade (förhoppningsvis) ett starkt självförtroende och oavsett hur vi än klagade och gnällde på t.e.x. föräldrar, skola och omöjliga vuxna…så trodde vi – innerst inne – att vi var oövervinnliga och odödliga.

(Jag skriver detta i imperfekt, eftersom dagens ungdomar  tyvärr ofta är desillusionerade på ett sätt som vi aldrig hann bli, redan på högstadiet, men det i sin tur är en diskussion som får vänta till ett senare tillfälle.)

Allt eftersom åren gick, fick ju den där oövervinnligheten sina törnar, ”framtiden” lät sig alls inte fångas i den tjusiga form vi sett…både den och det förflutna, såg mest ut som ett dåligt hoptråcklat lapptäcke.

Ljuset man sett ur sitt tonåriga perspektiv, visade sig antingen vara en illusion eller strålkastaren från loket som körde över en.

I det läget är det lätt att drömma sig tillbaka till tider då livet verkade lätt och okomplicerat, men och detta är ett stort men att längta tillbaka till forna tider, är både en övning i fåfänga företag samt synnerligen förkastligt eftersom det är det bästa sättet att förstöra sitt nu.

Fastnar man i den längtan och tänket ”om bara” ”om jag bara” ”om bara inte” ”om jag bara inte”, är man tillbaka till förra scenariot, man kastar bort alla möjligheter att förändra och förbättra både sitt nu och sin framtid.

Dessutom är man – om man har fastnat och inte ser till att ta sig loss – ett steg ifrån att skapa sig en offerroll, som alldeles garanterat ser till att man aldrig mer hittar något som är roligt eller ens bra, i detta liv.

Oferrollen är – tyvärr – oerhört lätt att fastna i  och från början (i vissa fall för alltid) är man oförmögen att se hur mycket den kostar en, i förlorad livsglädje och livskvalité.

Dessutom ser även en som sitter fast i en offerroll till att kasta ifrån sig alla möjligheter till förbättring eller förändring, annat än till det sämre.

För, när du är ett offer ”är det aldrig ditt fel” då är du ”alltid ett offer för omständigheter du inte kan rå för eller över” och därmed inte heller har vare sig ansvar för eller krav på dig att göra något åt din situation.

Jag kan absolut förstå frestelsen i att – åtminstone ibland – vilja slippa både krav och ansvar, men det är en frestelse man måste kämpa emot.

Eftersom det är i det läget man riskerar att bitterheten inte bara börjar frodas utan mantalskriver sig inom en och man börjar – med mungiporna klistrade vid hälsenorna –  stundligen påminna både sig själv och alla andra om att livet är en förlustaffär.

Ju mer man påminner sin omvärld om detta bistra faktum, ju ensammare blir man vilket i sin tur kontinuerligt matar bitterheten.

Jag har mycket svårt att hitta något positivt i ett sådant förfarande!

Visst kan det kännas orättvist t.o.m djupt orättvist att ljuset vi såg, inte strålar så klart längre…att inga stadiga fyrbåkar lyser vår väg eller ens vår potentiella väg.

Men, varför inte se det som det är?!

Ljuset finns där, men vi kan inte se det, när vi hela tiden jämför det med det som var!

Istället för att se, att vi som tonåringar såg livet och framtiden ur ett mycket ytligt och föga verklighetsbaserat perspektiv, eftersom vi inte kunde annat, vi hade inte mycket till verklighetsuppfattning och erfarenheter att ta av!

Medan vi med åren har förvärvat förmågan att både se på ett djupare plan och glädjas desto varaktigare över de saker vi har att vara glada över!

Vi har – om vi inte har framsläpat våra år i splendid isolation från resten av mänskligheten – fått förmånen av både perspektiv och referensramar, varför inte använda dem på ett positivt sätt?!

Gör vi det, istället för att släpa fötterna efter oss i ett fruktlöst försök att vrida klockan tillbaka, ser vi att det finns massor av ljus, massor av möjligheter, mycket att glädja sig över, i våra liv.

Och nej, jag talar inte om ”krympta förväntningar” ”lägre ställda krav” eller ”resignation”, alla tre hör hemma i offerrollens vokabulär!

Jag talar om att skapa ett helt och fullt liv, utifrån den man nu är…istället för utifrån den man var eller den man ville, alternativt trodde och hoppades sig vara!

Må vara att det är svårt att sluta ångra en del gjorda val, men det går att göra!

Det är rent av nödvändigt att göra upp med den ångern för att kunna välja om och välja positivt istället för negativt!

För vi kan alltid välja om!

Även om det är svårt att ”välja om” effekterna av vissa händelser som kanske ”åsamkats oss utifrån” i våra liv, kan vi välja hur pass vi vill låta dem påverka oss resten av livet.

Vi kan antingen välja att bygga upp och tillåta oss att må bra, eller riva ner ytterliggare och sörja över ruinerna som blev följden av vårt raserande…

Nog predikat för idag…eller snarare inatt.

Tillägg : med risk för ”stating the obvious”, vad det i grund och botten handlar om är tillit.

Tillit till sig själv och sin förmåga.

Visst är det oerhört svårt, när man har fått sin tillit naggad i kanten, eller rentav sönderslagen…i vissa fall den ena gången efter den andra.

Men, att inte ens jobba på att bygga upp sin tillit igen, är att jag göra sig själv värsta tänkbara otjänst…

För då fortsätter ju livet att vara trasigt och halvt, inget ljus kan skönjas och offerrollen ligger där – klappad och klar – att antingen kliva rätt in i, eller behöva kämpa som tusan för att stå emot.

Bara för att…

Borde väl skriva något kraftfullt och engagerat eller åtminstone roligt…men känner att luften (tillfälligt, hoppas jag!) har gått ur mig.

”Krisande grannen”, tuggar energi och dessutom är hemmet fullt av ungar, det blir ju lätt så när det är lov eller långhelg.

Summa summarum är att jag inte får fem minuter för mig själv att vare sig tänka ut eller formulera något.

De är roliga och trevliga, mina ungar och det är ”krisande grannen” också, åtminstone är hon det när det inte är kris…men, jag är en människa med stort ensamhetsbehov.

Detta mitt behov är så svältfött för närvarande, att det är direkt undernärt och inte kan jag rymma till udden heller, för att andas ut…för mycket att ordna innan son ska iväg, för mycket med många andra saker också.

Ljuspunkten just nu är att läsa ”Bang om Bang”, en fantastisk bok med texter av  Bang själv och sammanställd av Ruffa, hennes dotter.

Ett av irritationsmomenten är att Spotify avskyr mig.

Eller snarare (om jag nu ska kliva ner från korset åtminstone för några ögonblick) är det så att deras senaste ”uppdatering” är full av buggar, en av dem är att jag visserligen kan fixa länk…men funkar gör den inte, folk får klippa och klistra, suck!

Livet är en strid, eller vad det nu heter😉 och jag återkommer med det snaraste.

Nu haver jag – även detta för första gången – tagit (mail)kontakt med någon i riksdagen för att hålla mitt löfte till ”Hans”.

Detta var nu inte en uppgift jag hänfört kastade mig över…det var det för den delen inte när det gällde att maila Eurepresentanterna heller.

Dessa mina handlingar, är så totalt olikt mig som det bara är möjligt och jag är helt säker på att om det inte hade varit just Internet och den personliga integriteten det handlade om, så hade samtliga mina ungar som en man beslutat om att få mig inlagd på grund av sinnesförvirring…

Men, dessa frågor är för viktiga för att jag ska kunna tillåta mig att sitta lugnt och tycka att ”det där får någon annan ta hand om”!

Den ”utveckling” (läs : avveckling) som nu sker av vår personliga frihet, våra valmöjligheter och  vår integritet, kan jag icke blunda för.

Det som nu är på väg att bli verklighet, om vi inte lyckas stoppa ”utvecklingen” är så mycket större än frågan om fildelning och upphovsrätt:

Det är en avskaffning av demokrati, mötesrätten, brevhemligheten och av yttrandefriheten, det är ett snokande och informationslagrande av vårt privatliv, om våra vanor, en kartläggning av våra rörelser!

Det är en grov kränkning av våra (demokratiska) mänskliga rättigheter som är under uppkomst, inte bara Telekompaketet utan även det förslg som är på ingång, om övervakning av sms, telefonsamtal, mail och att våra mobiler ska fungera som ”spårsändare” för att kunna kartlägga våra rörelser.

Nej, jag fantiserar inte…vi har redan Fra, Ipred, Telekompaketet som innebär ett sönderhackat Internet med ytterst begränsad tillgång och så det förslag (vars ”namn” jag inte har i skallen) som faller över oss i Juni, är det sagt.

Det gemensamma för dessa förslag är att man tar till med storsläggan för att krossa det bästa som har hänt oss i vår tid, istället för att låta Internet omfattas av rådande grundlag…försöker man skapa en massa ”särbestämmelser” regler och lagar som inte har något annat syfte än att spionera, begränsa och censurera.

Återigen, när man ser vad som redan genomdrivits och vad som är på väg att genomdrivas, tror man sig vara i DDR (eller för den delen, forna Sovjet eller Rumänien under Ceaucescueran) vill vi – verkligen – leva i ett samhälle som ens i närheten påminner om forna Östblocket, eller om Kina av idag?!

Så, gör som jag…skriv, skriv och tala om vad ni tycker om dessa ”förslag”, gör det innan det är försent!

Gör klart för både de berörda inom riksdagen och våra eurepresentanter att dessa förslag är både förkastliga och totalt ovärdiga den demokrati det påstås att vi lever i.

Denna gången för att de ska stötta ”Citizens Rights Amendment” i alla sina tre delar.

Telekompaketet kastar fortfarande sin dystra skugga över oss.

Det som så vackert kallas för ”fri konkurrens” innebär – verkligheten – inget annat än ett uppstyckat och stympat Internet á la ”paketerbjudande för kabeltevekanaler”.

Denna ”avreglering” kommer att – tro det eller ej – bli ännu mer katastrofal för oss än vad elmarknaden blev…i sanning en bedrift.

Vad skulle ni tycka om att ha en så begränsad tillgång till Internet och de tjänster ni är vana vid att använda?

Trots ökade kostnader,kommer det att bli en stor begränsning i ”utbudet”och dessutom risken att helt plötsligt inte kunna hålla kontakten med alla som inte använder samma bredbandsleverantör som ni själva gör?

Vakna nu, allihop!

Skriv – igen, eller för första gången – till representanterna och begär deras stöd…vad betyder den förhållandevis lilla ”tidsuppoffringen” gentemot vetskapen att ni har reagerat och ansträngt er för att få behålla en fri, ocensurerad och obehindrad internetkommunikation?!

Säg nej till ytterliggare begränsning av vår personliga intregritet, mötesrätt, yttrandefrihet och säg ett rungande nej till ytterliggare censurförsök!

Låt oss behålla vårt älskade internet fritt och obehindrat i kommunikationen som det alltid varit meningen att det ska vara!

Gå inte på ”vackert” tal om ”fri konkurrens”…kom – som sagt – ihåg hur stor nytta och glädje vi har haft av den avreglerade elmarknaden…

Och minns att detta är värre, betydligt värre…för telekompaketet innebär inte ”bara” en begränsad tillgång till internet, det innebär en kraftig begränsning av oss själva, av vår personliga frihet, av våra valmöjligheter och av våra kommunikationsmöjligheter.

Våga vägra censur och DDRlagar, skriv nu!

Blev inget skrivet igår, på grund av (återigen) krisande granne.

Gårdagen hörde icke till dem som går till hävderna såsom varande ens i närheten av perfekta, nej.

Efter att i närmre manisk takt (efter endast tre timmars sömn) ha målat sig med en hand, pressat i sig en macka med den andra, klätt sig med den tredje och fixat diverse telefonsamtal med den fjärde, bara för att stå och vänta som en övergiven hund på ens avtalade skjuts i en rund halvtimme, är inte att precis att starta dagen på rätt ledd.

Att sedan råka ut för att en vilt främmande människa dyker in bakom det draperi där man står halvnaken (behåprovning) och själv – utan ett ord till ursäkt – börja strippa…är även det en upplevelse åtminstone jag klarar mig alldeles ypperligt utan.

Vad tusan är det med folk?!

Är jag en gammalmodig typ, färdig för ättestupan, som reagerar på ett sådant beteende?

Inte nog med det, hon tyckte att även hennes kompis skulle komma in och prova…kompisen hade – tack och lov – vett nog att avstå…

Jag är inte en pryd människa…men jag tycker absolut att kvinnans handlande hade en avgjord slagsida åt det kuriösa till…

Apropå ”färdig för ättestupan”, så lyckades jag knalla mig bort till Gustav Adolfs Torg, i tid.

Tyvärr var uppslutningen klen, mycket klen…nu vet jag – sedan länge – att Malmöborna är avgjort svårflirtade när det gäller att få ändan ur landån…men jag blev ändå lite besviken.

Det hade varit så bra om det hade kommit fler…och ännu bättre om inte 97% av dem som var där…inte hade varit i samma ålder som son, eller yngre.

Det är mycket viktigt att även de något äldre som stöttar PP syns, att det inte ser ut som om det ”bara” är ”joltdrickande fildelare som ska ha allt gratis”, som står bakom PP!

När man ser bilderna och inslagen från de andra mötena runt om i landet, de oerhört skiftande åldrarna och uppslutningen…skäms man över dessa lata Malmöbor.

Talen var bra, Falkvinges var mycket bra!

Många historiska hänvändelser, mycket klart och tydligt…jag har en enda invändning.

Även om jag mycket väl förstod vilken poäng han ville ha fram med sin allegori om den ”nioåriga paraguanska (tror jag det var?) flickan i sin lerhydda med sin handvevade dator”…att hon hade samma ”tyngd” alltså samma möjlighet att påverka att hennes röst på internet var lika mycket värd som t.e.x. en bloggande politiker, så haltade just den jämförelsen betänkligt.

En nioåring i en ”lerhydda” gåendes i en skola ”där det knappt finns en svart tavla och några kritor en gång”, har inte en dator.

Det måste finnas ett bättre sätt för Falkvinge att illustrera det han ville ha sagt…att vi genom internet har en möjlighet att påverka, ta del av, debattera och diskutera över hela världen, på ett sätt vi aldrig förr har haft!

Detta var enda gången han förlorade kontakten med åhörarna – de såg ut som fågelholkar i fejjan – innan de begrep vart han ville komma…dels snuddar ju berättelsen alltför mycket vid en helt annan debatt, nämligen den om de länder där varken ”hemmadatorer”, internet eller ens tillgång till något av dessa finns, antingen p.g.a. ekonomi eller censur.

En nog så viktig debatt, ja absolut, men det var ju inte den som stod på dagens agenda.

Däremot blev jag mycket förtjust i hans påminnelse om när Katolska Kyrkan krävde  förbud mot tryckpressen, och lyckades genomdriva förbudet i Frankrike…just det, samma land som nu försöker tvinga på hela eu ett ”kabelteveinternet”, det är väl intressant…

För det var ju så, Katolska Kyrkan ville inte för död och pina släppa ifrån sig sin makt då…de insåg förbannat väl att när vem som helst fick tillgång till och kunde läsa ”det skrivna ordet”, så skulle kyrkans i stort sett totala makt, vara ett minne blott.

Därav yrkandet på förbud.

Tyvärr ser vi samma fenomen idag…de som tycker sig makten hava, vill inte för allt smör i Småland bli av med den…och även om man inte sträcker sig så långt som till att tycka att byprästen ska idka högläsning för oss arma okunniga – igen -.

Så vill man absolut inte heller att vi själva ska få välja vad vi vill ta del av, lika lite som man vill bli ifrågasatt.

”Var aktiva, men var det på våra villkor…annars ser vi till att antingen stänga av er…eller åtminstone se till att begränsa er tillgång”, tycks ju vara rådande inställning.

Apropå  ättestupan igen, jag blev mot slutet av Falkvinges tal varse en av sons gamla klasskamrater, ståendes precis bakom mig…han var totalt övertygad om att jag ”bara hade råkat gå förbi” och hans min när jag talade om att jag stod där alldeles medvetet och dessutom var medlem i PP, var helt obetalbar!

Det fanns helt enkelt inte i hans värld, att någon i min ålder kunde tänkas bry sig om dessa frågor!

En kort stund valde jag mellan att bli förolämpad eller gapskratta…jag bestämde mig raskt för ett tredje alternativ, nämligen en kort påminnelse om att jag har bott i Rumänien och inte vill se samma lagar här.

Detta gjorde jag dels av hövlighet mot Falkvinge, jag hörs när jag gapskrattar och ville ogärna överrösta honom…dels mindes jag att den unge mannen bakom mig, ständigt har undervärderat ”alla vuxna” och trott sig ha förmågan att dupera dem, för sina egna syften.

Jag tycker att det var mycket tråkigt att inte kunna gå med och fika med de andra…men en behandling och den krisande grannen stod i min väg.

För övrigt kan jag meddela att det är mycket svårt att applådera med en blomsterkvast i handen!

(De var en gåva från mitt försenade  sällskap till den krisande grannen…snällt tänkt, men helt klart mycket opraktiskt i åhörarsammanhang.)

Nu över till artiklarna…denna dagen startade betydligt trevligare!

Först upptäckten av Joshens och Drougges mycket välformulerade artikel i Aftonbladet, jag blev väldigt glad av att läsa den…i synnerhet som motvikt från tidigare skriverier i det bladet (orkar inte gå tillbaka och leta upp länkarna, flåt!) klokt, vettigt och mycket mycket välskrivet!

Sedan kom nästa guldkorn nämligen Tobias Brandels artikel i Svd om  \”kontrollerad kulturscen\” där han har med uttalanden av såväl Maria Demker som Eva Hemmungs Wirtén, mycket mycket glädjande, den också!

Det är så skönt att välbalanserade röster med väl underbyggda argument nu kommer till tals utanför bloggvärlden, som motvikt till de (ömsesidiga!)  påhopp som har florerat så länge!

Vidare har Deepedition några mycket intressanta tankar om upphov och intentioner samt om hur ett ”nytt kulturellt objekt skapas av gamla” och där han länkar till Mildners artiklel (som redan finns  med i en tidigare bloggpost) kan det vara så att vinden – äntligen – håller på att vända?

Att debatten nu är på väg mot den bredd vi har velat ha så länge, så att vettiga lösningar kan göra sig hörda istället för krigsförklaringar och DDRlagar?

Jag hoppas – innerligen – att det är så…och om jag har fel, vill jag ändå tro på detta mitt hopp, en stund till ivarjefall…det är ju så trevligt att kunna hoppas!

Detta inlägget blir – tyvärr – publicerat flera timmar ”försent”, på grund av ny sittning hos den krisande…

Fast bättre sent än aldrig, påstås det ju…

Edit.Hann inte korrläsa, ”krisande grannen” – igen – och såg inte förrän nu att ett helt stycke hade kommit bort i hanteringen, samt att ett försmädligt stavfel hade slunkit igenom.

Inser ju att jag borde skriva ett långt och fylligt inlägg om Asks senaste mycket märkliga uttalande.

Men, jag är helt enkelt för trött (och för hungrig, har glömt äta middag, igen?!) för några utförligheter.

Ask har ju redan – vid ett flertal tillfällen – lyckats dra uppmärksamheten till sig, genom ett antal erm…eh…”mindre genomtänkta” uttalanden.

Som att man – i hennes position –  för att ta ett par av pärlorna, ”måste kunna fatta obekväma beslut” och att ”nu ska vi vuxna ta kontrollen över internet”…dessa var – såklart – om Ipred.

Nu har denna Ipredgenomdrivare kommit med ett mycket märkligt uttalande angående den förlängda upphovsrättslagen, som även den blev en eländig kompromiss…

Istället för att förlänga till 95 år, blev den förlängd till 70 år, när man borde ha låtit bli att förlänga alls, vilket ju hade varit det vettigaste.

”Förslaget påstås syfta till att förbättra för de musikartister som har det sämst ställt. Vi tycker dock att förslaget missar målet och främst gynnar skivbolag och väletablerade artister.”

Eh..va?!

Alltså, här har vi nu en människa som tidigare har kommit med djupt kränkande kommentarer…som ”omyndigförklarade” internetanvändare i allmänhet och fildelare i synnerhet med sin kommentar om ”vi vuxna” och som var en sådan varm vän av ”obekväma beslut”…och nu yttrar hon sig helt plötsligt mot den förlängda upphovsrätten?!

Med motiveringen att den ”mest gynnar skivbolag och väletablerade artister”?!

Alltså, har människan blivit totalt förvirrad, eller är detta början till en pudel?

Hur i hela fridens namn, kunde hon inte se ”gynnandet av skivbolag och väletablerade artister” i samband med Ipred och dessa privatpoliser hon nu har varit så delaktig i att vi har fått på halsen?

Och hur i hela fasen kommer det sig att hon har upptäckt sambandet nu i samband med den förlängda upphovsrätten?!

Jag kan – villigt – erkänna att jag inte förstår ett dyft av hur hon resonerar i detta.

Och jag hoppas att hon själv inser vilket oerhört ointelligent intryck hon nu ger, när man jämför tidigare uttalanden och handlingar med denna kommentaren!

(Om det nu inte är en mycket klumpig början till en pudel, fast det vågar man ju knappast hoppas på…)

I den mån hon hade haft någon som helst trovärdighet kvar…när det gäller mig personligen…så hade denna nu trovärdighet just nu hängivit sig åt skydiving, fast utan någon som helst ”utrustning” inte ens en hjälm…

Eftersom jag – som sagt – är för trött för att leta upp alla länkar, länkar jag istället till tre som nu har skrivit om den förlängda och Asks märkliga ”uppvaknande”.

Sugbloggen

West

Opassande

Nu ska jag gå och äta!

Inser – till min stora fasa – att medan jag tjurade över Adamos tjurande, har världen haft fräckheten att snurra på och hysta upp ett par händelser, som är betydligt mer intressanta än  någons snyftande om elaka bloggare?!

Hmpf!

Nåja bättre sent än…som det så vackert heter.

Unni Drougge har igårkväll/natt/idag (det råder delade meningar*l*) lagt ut sin nya bok ”Boven i mitt drama kallas kärlek” på The Pirate Bay för uppladdning, all heder åt henne!

En författare som både förstår sig på att marknadsföra sig på nya sätt och som står för sina åsikter!

Detta fick jag kläm på när jag var inne hos Joshen och läste hans två senaste inlägg.

Drougge kom även med en alldeles lysande förklaring till varför hon har valt att lägga ut boken, i en artikel i Newsmill.

Informationen om förlagens sätt att skilja på gratis och gratis, är också mycket intressant…att skänka bort en massa böcker för att finna nya läsare, går tydligen hur bra som helst, att läsarna själva sprider runt, är ju som (numera) bekant totalt förkastligt…

Citat från artikeln.

”När jag gavs ut på Piratförlaget (med Guillou/Marklund som delägare) skänktes böcker bort i parti och minut till riksdistribuerade tidningar. Ett ledande dammagasin lät trycka upp en av mina titlar i 80 000 pocketexemplar som sedan låg inplastade ihop med tidningen. För detta erhöll jag inte en krona, eftersom förlaget ansåg – och säkert med rätta – att jag därmed fick en mängd nya läsare. Och då är det plötsligt inget fel på fri spridning av en författares alster.”

Slut citat.

Denna förlagsinställning (för med den här infon är det ju ännu svårare att ta gnällandet om förlorade intäkter på allvar) kan ju endast bero på ilska över att läsare-som-själva-sprider, ju gör förlagen rätt så överflödiga…och alla vill ju behövas…om inte av känslomässiga skäl, så för att man vill ha kvar sitt jobb.

Men om nu förlagen skulle ta och resa sig från sitt angenäma lotusätande á la artonhundratal och se möjligheterna med värvandet av nya läsare via ”gratis på nätet”…istället för ”gratis till riksdistribuerade tidningar”?

Vore inte det månne…möjligen…en tanke?

Tyvärr har Drougge (för ingen får ju vara glad alltför länge) fått ett fult påhopp i form av en som anser sig \”tipsa\” för att människan ifråga har synpunkter på Drougges stöd till PP, vad det gäller yttrandefrihet, personlig integritet och avsky för Ipred.

Till all lycka lade hon ut både ”tipsen” och sitt svar på bloggen (se länken ovan) maken till långsökt dravel, var det längesedan jag hade oturen att läsa!

Jag håller inte med Drougge i allt!

(I synnerhet har vi inte samma syn på feminsismen av idag.)

Men, jag håller med både henne och Josh i att detta inte ska få hindra ett samarbete i de frågor man är överens i!

Vidare är jag väldigt glad över Joshs inlägg ”Guilt by association”, där han lysande, klart och tydligt som alltid, lägger ut texten om PP och deras mycket varierade medlemmar.

(Varav jag – sedan domen mot TPB – är en.)

Allra sist, så snubblade jag både hos Josh och hos Anino på uppgifter om att domaren i TPBmålet, är jävig…?!

Men, det är ju själva fan också!

Även jag undrar vad som ska till för att en domare ska erkänna sig jävig och frivilligt lämna ett mål?!

I synnerhet med tanke på mannen som avsade sig p.g.a. medlemskap i tonsättarföreningen!

Detta är ju så man slår sig för pannan i ren förtvivlan över förstockelsens och tron på den egna ofelbarhetens avgrunder!

Trodde domaren – verkligen inte – att detta skulle komma fram?

Svaren och hummandena han gav i intervjun, verkar ju  – milt sagt – inte så där påfallande övertygande eller trovärdiga.

Så, nu får vi alltså se om hela rättegången och domen ogiltigförklaras och måste köras om från scratch i Tingsrätten, igen…

Suck.

Edit.

Läs gärna Oscar Swartz inlägg om Tomas Norström (domaren i TPBrättegången) detta hade jag ingen aning om?!

Tack Mymlan! (Jag hittade länkeni friendfeed)

Jag läste nyss ett inlägg hos Deepedition om att det inte är någon skillnad mellan bloggar och traditionell media.

Istället för att skriva (ännu längre) hos honom än jag redan gjort…hoppade jag in hit.

Denna gången är det Filip Adamo som högljutt beklagar sig över de jättehemska och elaka bloggarna och twittrarna som tillsammans sett till att kändisar numera satt sig i någon slags frivillig husarrest.

?!

Nu är iofs skvallerpressen (och ja, jag räknar aftonblaskorna dit) ett av mina mesta pethates, sedan måånga år tillbaka.

Jag är nämligen en sådan där konstig dinosaurie som inte gillar skvaller…

Jag läser inte veckotidningar (eller kvällstidningar heller, längre) tittar inte på skvallerprogram och jag har – i åratal – avskytt ”seden” att mot ersättning kunna ”tipsa” om vad skit som helst om kändisar, strunt samma om det ligger någon sanning eller ej i det.

Den ”källforskning” som Adamo nu så bittert begråter, när det gäller bloggar och twitter, lärde jag mig under åren som scentekniker att vara mycket skeptisk till…den var i de flesta fall totalt obefintlig.

Rena lögner trycktes den ena gången efter den andra…lögner som ett enda telefonsamtal hade skjutit i sank.

Detta telefonsamtal, gjordes aldrig…det var så oerhört mycket viktigare att ha något smaskigt att kleta upp på löpsedlarna, för att höja försäljningen så mycket som möjligt.

Visst förstår även jag att tidningar måste säljas i så många exemplar som möjligt.

Men traditionell media satte själva – för fler år sedan än jag har lust att komma ihåg – ribban så lågt att de lika gärna kunnat göra brasved av den, så hade den – åtminstone – kommit till någon nytta…

Adamo erinrar sig bittert-nostalgiskt de ljuva dagar då ”journalisterna hänvisade till pressläggning och sedan kunde umgås med kändisarna, utan att jaga blogginlägg”.

Jag minns de (o)ljuva dagar då det ingick i jobbet att följa med artisterna i deras uteliv, mindre för sällskaps skull, mer för att – med ständig vaksamhet – skydda dem från ”oönskad medieuppmärksamhet”…om man ska uttrycka det delikat.

(Och – nej – jag tänker inte ge några exempel, har jag vägrat hålla Shimoda och anhang vid gott hull, tänker jag verkligen inte bryta ”trenden” genom att hänga ut någon här!)

Nu vill jag – som så många gånger förr – påpeka att även kändisar har rätt till ett privatliv!

Att vara kändis ska inte vara lika med att stå till allmänhetens förfogande – in i minsta detalj – dygnet runt!

Men – återigen – det är traditionell media som har satt ribban i detta…följden av den ribbsättningen blev paparazzi och efter dem kom de bloggare och twittrare som har vant sig vid skvallernivån till den milda grad, att de fortsätter på egen hand.

De förbaskade dokusåporna med sina ”femton minuters kändisar”, har heller inte hjälpt upp det hela…människor som är så desperat måna om sitt ”kändisskap”, att de gör i stort sett vad som helst, för att få behålla ”sin” plats på löpen.

Givetvis är det långt ifrån alla journalister (och publikationer) som inriktar sig på att mata de lägsta sidorna hos sina läsare…men det är också långt ifrån alla bloggare eller twitteranvändare som ligger i bakhåll för de stackars villebr…flåt jag menar förstås kändisarna heller.

Adamo generaliserar, grovt!

Den enda skillnaden jag kan hitta mellan traditionell media och bloggarna i detta fallet är, kontroll!

Adamo vill att kändisarna ska ha kontroll över vad som skrivs om dem (känner vi igen det där, tro?alla dessa etablerade som är vana både vid att ha kontrollen och vid att få sista ordet!) Adamo kan inte kontrollera vare sig bloggare eller twittrare, Adamo tjurar.

Vad han i sitt tjurande tycks ha glömt bort, är att den ”terrorbalans” (Deepeds uttryck) som råder mellan skvallerpress och kändisar, i bästa fall kan betecknas som ”ömtålig”.

Han väljer att bortse från alla de gånger det har klagats på ”medias oseriösa hantering” och de direkta lögner som – tyvärr – tycks vara legio.

Allt detta tycks nu vara både glömt och förlåtet, i Adamos värld.

Vore jag på storsint humör, skulle jag välja att tro att denna lägliga glömska berodde på en ”ny” fiende, att sluta leden emot.

Nu är jag inte på storsint humör och ser därför hos Adamo ett ynkligt försök att (förutom att klaga på bristen av kontroll) ge traditionell medias image en upshine, på bekostnad av bloggarna.

Om nu denna ständiga kändisbevakning, av folk som (the horror) saknar pressleg är en sådan plåga…föreslår jag att traditionell media tar och sopar rent framför sin egen tröskel först.

Den dagen de slutar mata oss med en massa ickenyheter i form av kändisskvaller, lär även de bloggare som så idogt förföljer, tappa intresset.

Ingen marknad=inget intresse=slut på förföljerserna.

För det är ju så, att det är både traditionell media och även vissa tvkanaler som har satsat det mesta av sin tid på att få sina läsare (eller tittare) att frossa i kändisarnas liv och leverrne, så mycket det bara går.

Vart trodde egentligen ni (nu så plötsligt) hängivna förespråkare för traditionell media att den trenden skulle leda hän?

I åratal har dövöron slagits till, när synpunkter på den låga nivån har framförts.

De bloggare och twittrare som  hänger sig åt den ”ständiga kändisbevakning” som det nu ylas över, är ju bara den ”naturliga utvecklingen” på ett problem som har funnits i åratal!

Så tack tack Adamo, för ytterliggare ett snyftinlägg som inte har ett skvatt med bloggvärldens tillkomst att göra, du borde titta på var detta ”problemet” har sina rötter, innan du uttalar dig, hälsar,

en av de ”bloggande aporna”.

Nu så här några timmar efteråt och efter ett mail från EvaLena Kapanen angående segern samt en uppmaning att läsa Göran Färms blogg…inställer sig nytt grubbel.

Färm ”tror att problemet är att den samlade effekten av arbetet mot piratkopiering i det s k ACTA-avtalet, den omdiskuterade övervakningen inom ramen för FRA-lagen och EUs datalagringsdirektiv, den nya IPRED-lagstiftningen, effekterna av Pirate Bay-domen mm skapar osäkerhet och oro för rättssäkerhet och integritet i breda grupper. Därför behöver vi det principiella skydd som vi nu har röstat för. Men vi skulle nog också – både nationellt och i EU, behöva ta ett mera samlat grepp om hela denna problematik, som nu poppar upp på massor av olika ställen. ”

Käre Göran, du behöver inte ”tro” …de ”breda grupperna” är way beyond ”oro”, vi har – för längesedan – passerat ”oro” till förmån för upprördhet och tillslut ren och skär vrede!

Vi vill ha betydligt mer än ett ”principiellt skydd” vi vill att denna samlade attack mot internet ska upphöra!

Vi vill att möjligheten (läs hotet) att bli avstängd från internet ska strykas helt och hållet!

Vi vill inte ha telecompaketet alls om det innebär att vi fortfarande lever under hot att bli avstängda och dessutom drabbas av ett ”kabelteveinternet”!

Visst måste brott beivras…men, de bör och ska beivras av sedvanliga myndigheter och inte genom ett i Eu framkrystat paket som  – trots kompromisser och tillägg – fortfarande innebär hot (och begränsad tillgång) mot användarna!

Vi vill – kort sagt – att den grundlagstiftning vi har ska omfatta internet också!

Så enkelt är det..inga eupaket behövs!

Är det för övrigt bara jag som ser ironin att  i att det är Vänsterpartiet som är de mest engagerade i dessa frågorna?

Betyder det att det har gått upp för dem att det ”kommunistiska paradiset”, inte var fullt så paradisiskt, trots allt?

(Eller är det för att det är en chans att ge ”storbolag och storfinans” på käften?)

Jag minns hur jag ett antal år tillbaka, ständigt hamnade i diskussioner med folk som hade varit på s.k. ”informationsresor” i ett eller annat östblocksland och som kom hem alldeles stjärnögda.

(Skulle kanske skrivit ”hammar och skära-ögda”, men det låter ju lite väl fånigt.)

Att göra klart för dem om att det de hade fått (nådigt) tillstånd att se, var en ytterst tillrättalagd bild samt upplysa dem om hur det såg ut i verkligheten…var inte populärt, nej.

Hur som haver…jag är glad för deras engagemang…ironi eller ej.

Är dessutom tjurig på (ursäkta klyschan) gammelmedia, som inte tar upp dessa frågor, så att det blir en bredare debatt!

Det är mycket sorgligt att det talas så tyst om vad t.e.x. telekompaketet innebär!

Som jag ser det ”onödigförklarar” gammelmedia sig igen, genom denna talande tystnad…synd, mycket synd…

Kan de inte ta chansen och hoppa med i debatten och visa att de  – åtminstone – förstår att det finns en debatt, att det finns många som har synpunkter?

Trist.

Med 40 röster för och 4 emot.

Först blev jag i likhet med nef glad…faktiskt nästan överlycklig.

Sedan blev jag tvärförbannad!

här långt har det alltså gått, att jag blir glad och tacksam över att ett tillägg har antagits.

Ett tillägg – som i första hand inte ens borde ha funnits – eftersom telekompaketet är ett skandalöst slag mot internet och  inte borde ha framställts överhuvudtaget!

Jag vill inte vara tacksam för tillägg som verkar skadebegränsande!

Jag vill att det ska vara en självklarhet att min personliga integritet och yttrandefrihet respekteras även när det gäller  internet!

Jag vill inte bli övervakad i vad jag gör på nätet, få mina mail lästa eller surfvanor loggbokförda och jag vill inte få mina telefonsamtal avlyssnade heller!

Glädjen och vreden, blev på sätt och vis ett obehagligt ”wake up call”, jag hittade en acceptans eller resignation hos mig själv, genom min första – glädjerika – reaktion.

Hur har vi kunnat låta detta gå så långt?

Eller snarare, vad mer kunde vi gjort – i början – för att visa vår avsky över dessa övervakningslagar, denna krigsförklaring mot våra mänskliga rättigheter och mot demokratin, mot internet, mot vår personliga integritet och rätten till ett privatliv?

Kunde vi ha gjort mer?

Något annat än att blogga och på andra sätt protestera, till exempel genom att stötta eller gå med i PP?

Har vi missat någon väg?

För övrigt, har flera av Eurepresentanterna svarat, några av dem mycket personligt och engagerat…det känns bra, samtidigt som jag känner att även de borde ha gjort mer…jobbat mer för att telekompaketet skulle ha skrotats helt och hållet, redan från början.

Men, jag ska inte vara orättvis, de kämpar på och dessutom ur minoritetsläge.

Sverige är ju som bekant inte stort, i synnerhet inte när hysterins och moralpanikens vågor går höga.

Nu återstår det att se hur det går den 5 maj…

Hur ska vårt älskade internet och tillgången till det se ut efter detta famösa datum?

Ska vi – verkligen – behöva drabbas av ännu fler inskränkningar?

Ska internet bli en kostnadsfråga á la kabelteve?

”Stooora internetpaketet, för dig som verkligen håller igång på nätet och vill ha allt (bara det är av oss godkänt!)”.

”Lilla internetpaketet, för dig som är måttlighetsnätare”.

”Surfin light, för dig som nöjer dig med att kolla tvtablån och kanske slänga iväg ett och annat mail”.

Nej, låt internet vara ifred, fritt och obegränsat…som det ska vara!

Alla ni som inte har mailat till representanterna, gör det!

De behöver all hjälp, allt stöd de kan få…för att vi ska slippa se vårt älskade nät stympat och sönderhackat!

Edit.

Anders Mildner skriver alldeles lysande om kultur.

(Tack Mymlan (Twitter) och Weman (FB) som tipsade om artikeln!)

Black Askot

För den händelse att ni har missat hypen om bloggen och sedan hypen om ”avslöjandet”.

Gå in och läs  här bloggen är fantastisk, den drar in en i sin egen värld…att den sedan var/är  baserad på en av rollerna i ”Vanessa” och ett led i Malmö Operas plan att nå ut till fler, är i grunden ointressant.

Den är så välskriven och frågan är hur länge den kommer att finnas kvar, så passa på!

Kämpa för tillägg 138!

Nu haver jag inte bara mailat alla våra Eurepresentanter och bett dem se till att tillägg 138 klubbas igenom, för att begränsa telecompaketets skadeverkningar.

Se här för vidare information.

Jag har även mailat till varenda människa jag kan komma på (och har i min kontaktlista) för att även de ska skriva och skicka vidare.

Nu ber jag er att göra detsamma!

Vi måste kämpa för att internet ska få förbli fritt!

Ipred (och Fra) är illa nog, om inte tillägg 138 går igenom, kommer våra internetleverantörer att helt godtyckligt kunna strypa vår tillgång till internet!

Telecompaketet, är ytterliggare ett steg mot DDRlagar och censur efter Kinesisk modell.

Personligen är jag inte ett dugg intresserad av att drabbas av ytterliggare kränkningar av min personliga integritet, inskränkningar i min mötesrätt och åsidosättande av min yttrandefrihet, är du?

Har vi inte fått förbannat nog av dessa intrång än?!

Jag har!

Internet, är den mest fantastiska (och praktiska) uppfinningen i vår tid, hur många av oss skulle klara vår vardag utan internet idag?

Betala räkningar, handla, arbeta, göra research, planera möten, skolarbeten, hålla oss ájour med varandra, listan kan göras hur lång som helst.

Så många tjänster och service som redan har dragits in, därför att vi förväntas göra dem över nätet, så många instanser där endast mail tas emot, eller ”föredras” för att något ska bli gjort…tänk er hur livet skulle se ut – rent praktiskt –  utan fri tillgång till nätet?!

Nej, kavla nu upp ärmarna allihop, skriv till våra representanter så fort ni bara kan!

Denna usla ”utveckling” (läs ”avveckling av våra demokratiska rättigheter”) måste stoppas nu, vi måste kämpa för att få behålla vårt älskade internet fritt och för vår rätt att bruka det!

Tänker inte skriva så långt nu.

Är för ledsen och upprörd över domen mot The Pirate Bay och över vissas jublande över den fällande domen, samt deras oförmåga att se konsekvenserna av domslutet i ett längre perspektiv.

Två som har skrivit bättre om detta än jag kan är,  Deepedition eller Joshua_Tree.

Fra, Ipred och nu denna fällande dom, är inget annat än en krigsförklaring mot internet, Eu´s \”telecomförslag\” som ska avgöras i början av maj, kommer att bli nästa steg i upptrappningen mot yttrandefrihet, mötesrätt och ett fritt internet…om det går igenom.

Denna dom – som tack och lov ska överklagas – samt telecomförslaget, öppnar även dörren för ett antal andra stämningar…om detta inte stoppas, kan tillslut vem som helst dömas, enbart för att ha en uppkoppling.

Det är inte skärpta lagar och domar som behövs, inte inskränkningar i den teknik som redan finns.

Vad som behövs, är nya affärsmodeller för kreatörer att få betalt för sitt arbete och ett bestämt nej till gnölande storbolag, när det gäller anlitande av privatpoliser.

”Internet ska inte vara en skyddad verkstad, det måste finnas regler” är ett populärt slagord…

Visst, hur skulle det vara att starta med att låta gällande grundlag omfatta internet också, till exempel?

Eller är det en alltför revolutionerande tanke?

Personligen, har jag inte lust att dela min bostad med en begränsning av yttrandefriheten, som helt plötsligt bara flyttat in.

Fri travesti av Mildners inlägg, som är alldeles lysande!

Jag vill inte vänja mig, vill inte anpassa mig till en syn på yttrandefrihet och demokrati, som blir mer och mer begränsad för varje ny lag, ”förslag” och dom som klubbas igenom!

Steg för steg, urholkas nu våra demokratiska rättigheter, vår personliga integritet och vår yttrandefrihet…och detta med både statens och Eu´s goda minne.

Det är skandalöst!

Inte bara för att hon röstade emot Fra, utan för artikeln jag hittade en länk till på Fb idag.

Äntligen en politiker som vågar ta bladet ifrån mun, trots att ämnet är så ”känsligt”!

Jag är så in i döden trött på dessa feminister (övervintrade såväl som nya) som inte kan annat än piska upp en hatstämning mot män och skylla sitt beteende på patriarkatet!

Det är groteskt att kvinnor ska anse sig ha rätt att bli kvoterade in till olika arbeten, med sitt kön som enda argument och att de som förespråkar kvotering inte fattar att detta bara är en nedvärdering, en mindervärdighetsförklaring á la ”vi måste ju kvotera in henne, när hon nu inte fixar det på egen hand, övergår min horisont och in på klockarns.

Jag finner det intressant att dagens feminister har så oerhört lätt för att bli förorättade?!

Och jag förstår inte i vilket syfte!

Varifrån kommer alla dessa ömma tår?

Vilken lagstiftning har kvinnor emot sig idag?

Vilka lagar förbjuder en kvinna i Sverige idag, att skapa sig det livet hon vill ha?

Varför är det ingen av dem som inser att man själv väljer om man vill göra sig till ett offer för ”patriarkatet” eller ej?!

Ingen kan göra mig till ett offer, om jag inte själv går med på att bli ett!

Antingen är jag – som kvinna – tillräckligt ambitiös och uthållig för att skaffa mig den karriär, den position jag vill ha, eller så är jag det inte.

Men, oavsett vilket, så är det mitt eget val och ansvar,inte något patriarkats fel om jag väljer att ge upp halvvägs!

Att jag skulle nå en topposition i mitt arbete, utan att lägga ned vad det innebär av energi och många övertidstimmar, är en barock tanke…att jag skulle nå den genom kvotering, enbart för att jag är kvinna, är ett hån inte bara mot de som har lagt så mycket tid och energi på att nå dit, utan även mot mig själv.

Samma sak vad det gäller detta med familj och karriär (ja, jag vet att jag har varit inne på detta innan) givetvis ska kvinnor kunna ha både karriär och familj, men och detta är ett stort men vem i hela fan har lovat er att ni ska kunna ha det samtidigt?!

Varför ska kvinnor kunna ha det samtidigt, är det ”bara för att de är kvinnor”?!

Män, kan mycket sällan tillåta sig att ”ha det samtidigt”, de har accepterat att de antingen får satsa på karriären först och vänta med familj tills de har nått dit de vill, eller skaffa familj och avstå från att klättra på någon karriärstege.

Varför kan inte feministerna nå samma acceptans?

Varifrån har detta erbarmliga felslut kommit, att detta med att vara realist och inse att man måste ”skjuta upp” vissa saker i livet har blivit detsamma som ”avstå ifrån” vilket i sin tur har blivit lika med ”förtryckt” och ”offer för patriarkatet”?!

Varifrån har tanken att kvinnor minsann har rätt att få allt, utan något som helst dröjsmål eller acceptans för hur verkligheten ser ut,” bara för att de är kvinnor” dykt upp?

Vilket för mig vidare till ytterligare frågor.

Vilka av de män – som enligt lag och tradition verkligen förtryckte kvinnor lever idag?

Varför ska dagens män bli straffade för sina förfäders beetende?

Vadan dessa hämndaktioner, detta förtryck av män som lever ibland oss nu?!

Som jag ser det, håller dagens feminister  på att bygga ett matriarkat.

Ett fult och hämndlystet matriarkat lika förtryckande och ovärdigt det mänskliga släktet som forna tiders patriarkat och lagstiftning var.

Observera orden ”forna tider ” som i ”har mycket klen relevans för hur vårt samhälle ser ut idag”!

Jag – personligen – är en människa som förespråkar humanism, i denna min syn räknar jag in män också…eftersom jag anser att även män ingår i det mänskliga släktet och därmed förtjänar att bli behandlade och sedda som människor, likaväl som kvinnor förtjänar det och inte som” \vandrande dildos\”, som Winberg skrev i Roks krönika.

(Ja, jag vet att det är längesedan…men i en del fall är jag långsint…mycket långsint.)

Och jag skäms – som kvinna – när jag stöter på män som skäms över att de är män, jag skäms för att ”debatten” blivit så snedvinklad, över att det har gått så långt.

Det är inte jämlikt när män skäms över att de är män, det är  skam över feministerna att männen överhuvudtaget känner det så!

Lika lite som kvinnor ska behöva skämmas över att de är kvinnor, ska män behöva skämmas över att de är män!

Ytterliggare en sak som tycks ha gått dagens feminister förbi, är det faktum att de män som de har fått att skämmas över sitt kön, är just de män som inte har ens ett uns av förtryckare i sig.

Varför i hela fridens namn, ska de dessutom behöva skämmas och ta på sig den moderna formen av tagelskjorta, det vill säga ett evigt dåligt samvete, för ”försyndelser” de absolut ingen del har i alls?!

Hur jämlikt är det?!

Vilket i sin tur för mig över till genusvetenskap.

Nu tror (eller snarare hoppas  åtminstone) jag att detta var ett ämne som från början hade en vettig tanke och funktion bakom sig…

Idag tycks det mig inte vara något annat än ett nytt verktyg för att förtrycka och hämnas på män.

De genusdebatter och den argumentation jag har stött på, gör mig ta mig tusan mörkrädd!

Debatternas och de studerandes enda syfte tycks vara att förminska och omänskliggöra män, ”ge igen” och se till ”att få övertaget” i relationer…i synnerhet relationer på det personliga planet och att riktigt banka vad män de har i sina liv i skallen med det ”faktum” att ”de minsann inte har kommit så långt på sin väg mot total jämlikhet som de vill tro”.

Suck.

Återigen, de första suffragetterna och feministerna, är värda vår hyllning och all vår vördnad, de stred för ett samhälle där kvinnor inte längre – lagligt – skulle vara ägodelar, utan rätt att själva äga något eller bestämma över sina egna liv.

Sjuttiotalets feminister, må ha haft en vettigt mål – från början – men äppelkärran välte redan där och grunden till dagens mansförtryck, lades där och då.

Dagens feminister, försöker dels hålla sjuttiotalet vid liv, trots att det tåget har gått för längesedan, dels hänge sig åt den dikesgrävning som en gång för alla ska befästa alla olikheter som föreligger mellan könen, på negativast tänkbara sätt, samt bygga upp ett straffande matriarkat.

Precis som Lindberg, får även jag associationer till fundamentalister.

Fundamentalister som inte har någon verklig funktion i dagens samhälle, såvida de inte tänker inrikta all den där kraften på att hjälpa och skydda de kvinnor och flickor här i landet som faktiskt är förtryckta och utan självbestämmanderätt – trots svensk lag – istället för att stå och sparka efter sedan länge försvunna dörrar!

Eller det är kanske inte ”politiskt korrekt”, att hjälpa dem?

Det var inte suffragetternas handlande heller, faktum är att deras handlingar inte ens var lagliga…

Fast, det är klart, det är ju väldigt bekvämt att kunna skylla på ”politisk korrekthet” och ”respekt för andras kultur, religion och sedvänjor”, så slipper man ju synas i ett så känsligt och laddat sammanhang och kan istället lägga sin kraft på att hämnas på de ojämlika männen, förtrycka dem ”tillbaka” och förstora rena bagateller till berg.

Jag önskar dagens feminister klarsyn och perspektiv!

Till exempel på att det är de som idag är ojämlika, att det är de som kräver en ”jämställdhet” som inte är det, eftersom den är på bekostnad av männen, att det är de själva som nu har tagit på sig förtryckarens roll.

Att ordet/begreppet ”man” inte är lika med ”förtryckande svin utan existensberättigande”.

Att det visst finns män som bär sig svinigt åt, men det betyder inte att alla män gör det!

Dessa mäns beteende är inte för att de är män, det är för att de dragen ingår i deras personlighet…deras mänskliga personlighet.

För det är vad den är – mänsklig – hur föga tilltalande den än månde vara.

Att inte ”alla män är potentiella våldtäktsmän” (Roks igen)!

Att det även finns kvinnor som, trots det beramade systerskapet, bär sig förbaskat ojämlikt och förtryckande åt mot andra kvinnor, jodå, de finns, trots att  det är något det talas väldigt tyst om.

Att inte alla upplevelser och känslor kan delas – ens kvinnor emellan – och att de olikheter som finns mellan män och kvinnor, inte automatiskt är lika med fel, bara för att de finns.

Att vi faktiskt är människor – allihop – och därmed ingående i mänskligheten, med alla våra likheter och olikheter och ju snabbare vi accepterar den tanken, ju bättre ser vårt samhälle ut!

Och slutligen att jag inte fattar varför jag skriver om detta – igen – när jag inte ens orkar bli arg och ironisera över det…jag blir bara trött?!

Över till något helt annat, hos Deepedition hittade jag ett inlägg om en blogg som jag – innerligen – hoppas är en parodi (om dock inte av det humoristiska slaget) men frågan är  om den verkligen är det?!

Jag har stött på dessa tongångar förr – framförda på fullt allvar – från vad jag kallar för ”missionerande fundamentalister”.

Men ändå, hur hur kan en människa tillåta sig att sätta citattecken runt ordet människor, som hon gör?

Hur kan hon skriva om Afrika, på det viset hon gör och vad i hela fridens namn menar hon med att byborna  ”tagit till sig bibeln till 100% och kan numera kan äta sig mätta”?!

Äter de sig mätta på bibeln då, eller?

Det hjälper väl isåfall knappast med ”barnens utbildning” om de käkar upp vad litteratur det finns att tillgå?

(Och förutom att förtäring av bibel garanterat skulle ses som hädiskt i missionärskretsar, torde den ju även vara ganska så svårsmält…)

Eller bedrivs missionerandet där enligt utpressningsprincipen ”ta till er bibeln och ni får äta er mätta, låt bli så kan ni se er i månen efter mat”?

Frågorna hopar sig och trots diverse kommentarer, har inga upplysande svar givits.

Suck.

Egentligen tycker jag precis lika illa om fanatiska missionärers åsikter, som jag gör om det heliga stolskrällets föråldrade syn på världen.

Den enda ”fördelen” jag ser med dem, är att de -trots all sin nit – inte lyckas förstöra livet för fullt så många, som påven gör.

Jag hoppas att bloggen verkligen är en parodi!

Bara några få rader.

Hoppas att ni alla både har överlevt påsken och har haft det lika skönt (och tur med härligt väder och värme) som övertecknad.

Vill tacka alla er som röstade på mitt manus i tävlingen!

Boken ligger kvar på Kapitel1 åtminstone ett tag till, trots att finalplatserna är avgjorda, om det är någon som vill fortsätta läsa.

Civing. har – äntligen –😉 avslutat berättelsen om sin Rumänienresa…

Så många minnen det väckte…och så mycket morrande – från min sida – eftersom det blev en inte alltför diskret påminnelse, om pågående bok…som jag just nu gör mitt bästa för att förtränga.

Ingen rast och ingen ro.

Suck!

Jag har varken glömt löften om att lägga ut mer av boken, eller inlägg om medberoende, men jag tycks just nu ha svårt att få ändan ur landån.

Dessutom surrar ett inlägg om ”den förbannade välmeningens fel” (och Karl Gerhard) runt i skallen på mig.

Vi får väl se vilket av dem som stångas värst.

I detta fenomenala väder, vill jag endast vara på udden och önskar inget annat än att kunna åka dit, men men…

Jag försöker ”trösta” mig med att om jag hade åkt upp dit, skulle det bli åska, hagel och drivis inom fem minuter.

(Snott från en Magnus och Brasse sketch.)

Varen alltså tacksamma, ni som har bra väder, över att jag tvingas hålla mig i Malmö!

Tillägg.

För den händelse att ni har missat (eller bara för att jag vill lägga upp den)!

Susan Boyle

Tack Skatan för upplevelsen!

Det ”skadar” ju heller inte att det är en av mina favoritlåtar från Les Miseràbles!

Guillou gör det igen.

Är egentligen för trött och för snuvig för detta…men, men.

Allas vår bakåtsträvare herr ”loose canon on deck” Guillou har återigen behagat uttala sig om bloggvärlden.

Guillous svar till Mildner

(Tack Josh, läs hans två senaste  inlägg i Enligt min humla ett om Guillou samt  inlägget  där han nyanserar fildelningsdebatten på ett mycket välbehövligt vis. )

Inledningsraden lyder ”i den så kladdade bloggosfären påstås”…sannerligen ett värdigt uttalande.

Guillous sinne för ironi och snärtiga formuleringar, tycks mig ha deklinerat avsevärt.

Vidare spyr han galla över Mildner och drar paralleller till ett Orwellskt samhälle, som han kallar för ”dystopi”.

”Dystopi”.

Att vi med våra nya tjusiga lagar redan befinner oss i uppbyggnaden av det – i Guillous mening – ”Orwellska samhället”, är långt ifrån en dystopi.

Fast jag önskar att det bara var en negativ samhällsvision!

För vore det bara en vision skulle vi ni du och jag, inte redan leva i ett samhälle där mail får kontrolleras och internetvanor dokumenteras och lämnas ut.

Där privatpoliser har befogenheter att begära ut uppgifter som underlag för hot och utpressningsbrev  och där våra mobiler får tjäna som avancerade fotbojor, så att pappa staten ständigt har möjlighet att ta reda på var vi befinner oss.

Men det gör vi…Orwell, är redan över oss…och om Guillou om så bara för ett ögonblick hade höjt sin blick från skrivmaskinen och från tidigare vunna lagrar (som numera vissnar alltmer för var gång han öppnar munnen).

Så hade – även han – sett att det är så vårt samhälle ser ut idag…och uppenbarligen med hans välsignelse?!

Istället väljer han att påstå att bloggosfären förespråkar bokbål av hans böcker, ”som straff för att han är emot nätstölder”.

Det var ju själva fasen vad det där var efterhängset?!

Olaglig fildelning är ett brott ja, det är inte stöld!

Om något är stulet, är det borta, försvunnet…possibly (or likely) never to be seen again…

Möjligen är det något som leder till en utebliven försäljning…jag upprepar möjligen!

(Läs som sagt var Josh, som skriver om detta så oerhört mycket bättre än vad jag kan!)

Vidare slår sig Guillou för bröstet och påminner oss om att han – minsann – har ägnat ”fyra decennier” av sitt liv åt frågor om yttrandefrihet, integritet och demokrati” och förstår inte alls varför Mildner påstår att vissa författare (däribland Guillou själv) nu väjer för dessa frågor genom att använda sig av Ipred?!

Tanken på att det är just därför så många av hans gamla beundrare har gått från frågande, till förvirrade till heligt förbannade alternativt, fyllda av avsmak,  ju är just på grund av hans ställningstagande och hans oförmåga (eller ovilja) att kunna föra en vettig debatt, har – tydligen – fullständigt gått hans näsa förbi?!

Bloggvärlden är ”nedkladdad,oseriös och fylld av skitsnack” fildelare är tjyvar och banditer som sliter brödet ur författares och artisters munnar och så vidare, i all oändlighet…svart eller vitt, utrymme för nyanser existerar icke.

Att han som så länge slagits för och stått för ifrågasättande och ”ovälkomna ämnen” avslöjanden och debatter nu tycks ha släppt allt detta –  som en het potatis – ägnar han uppenbarligen inte heller en tanke åt.

Han har ju rätt och så är det bara, punkt!

Guillous uppgifter om uppmaningar till brännandet av hans böcker, har jag mycket svårt sätta någon tilltro till…

Förvisso har jag – långt ifrån – läst varje bloggord som skrivits, men trots att vågorna gått (och går) höga, kan jag inte påminna mig om att ha stött på några förespråkare för bokbålets återupplivande.

Det kan finnas, men extremister är ju en minoritet i bloggvärlden precis som de är utanför den och deras åsikter äger ingen större tyngd eller spridning.

Vidare upprepar han – med en odisciplinerad papegojas envishet –  sitt stridsrop om ”riktig medias” tillförlitlighet och höga nivå…

Den ”höga nivån” och ”tillförlitligheten” fick vi i sanning nyligen strålande exempel på…genom Hakelius bottenlöst ointelligenta krönika om fildelare och  Liza ”vad ska jag besvära mig med att göra research för” Marklunds otillförlitliga snyftkrönika.

Nu är det möjligt att jag – mot bättre vetande – bidrar till de ”låsta positionerna” i fildelningsdebatten genom detta inlägget.

Men eftersom det endast står att finna här, i ”den så kladdade bloggosfären”, istället för någonstans i ”riktig media”…är det ju ändå ingen som kan ta det jag skriver på allvar.

Naturligtvis kan jag inte veta vilken verklighet Guillou lever i…men en sak vet jag, den är befolkad av betydligt färre beundrare idag än den var innan han etablerade sig som gammelgädda och förste förespråkare för bakåtsträvarnas illustra samling.

Ett öppet nätverk vid namn ”Ipredia” och tyvärr klichévarning på videon…

Det skulle vara till friheten…och min låt/videolista är smäckfull med material  som hade passat perfekt, ur vääldigt ironisk synvinkel, och det var ju inte det det skulle vara!

Suck!

Detta har jag skrivit om innan, i ett inlägg eller kommentarstråd, mitt ”minne” av denna låten är inte mitt, det är lånat…men ändå väldigt levande.

För en herrans massa år sedan, befann sig en av mina vänner på ett tåg i Tyskland, det var mitt i natten, tåget stod still och hade så gjort ett bra tag…in på spåret bredvid, kommer ett annat tåg glidande, från vagnen mittemot min goda väns, hördes ett jäkla oväsen…det var just denna låten och ett antal högljudda stämmor som – mer eller mindre melodiskt – skrålade med.

Mina goda vän kom på fötter efter ett tag och slet undan sin gardin och upp fönstret, med ett antal väl valda ord om klockslag och hänsyn på tungan…de blev aldig yttrade.

Istället stod hon helt trollbunden och tyst, i vagnen mitt över, trängdes (minst) ett trettiotal pensionärer, alla sjöng de för full hals, skålade och skrålade…dansade så gott som utrymmet tillät.

Hon berättade sedan att hon 1, aldrig förr hade skådat en så total livsglädje…i synnerhet inte bland så pass mycket äldre människor och 2, mycket av hennes rädsla för att allt roligt i livet skulle vara slut för henne, när hon själv kom till deras ålder, försvann.

Och till sist 3, att hon skämdes för att hon, som inte var ens hälften så gammal som dem, hade varit mycket nära att uppföra sig som en äkta glädjedödare…

Sedan dess, har denna låten stått för frihet för mig.

Frihet att glädjas, frihet att strunta i konvention och förväntningar på ”hur man ska vara när man blir gammal”.

Vad de sjöng?

Här kommer den…

Här även som Spotify.

3FWoIVKvTFHP8RhYAWWTHg

Jaha, nu har den alltså fallit över oss…Ipred har trätt i kraft och Ddrsamhället har vunnit ytterliggare mark, som om det nu behövdes.

Suck.

När man betänker vad Fra och Ipred öppnar dörren för, är det totalt obegripligt att inte fler (utanför bloggosfären) har reagerat för att stoppa dessa vansinnigheter i deras linda?!

Vart har klarsyn och förmågan att tänka i mer än ett led tagit vägen, är den alldeles utdöd?

Om nu våra politiker är ”för upptagna” för att inse att det är en mycket farlig väg man beträder, när man gör inskränkningar i grundlag, yttrandefrihet, mötesrätt och tullar på människors rätt till grundlagsenligt skydd och yttrandefrihet, tycker jag att de borde avgå per omgående.

Eller åtminstone ta ett sabbatsår, för vidare studier av grundlagen, så att de har möjlighet att förstå att även internet ska omfattas av den.

Hur kan man inte inse vad dessa båda lagar öppnar dörren för?!

Känner sig våra politiker/stat/regering  verkligen sig så otrygga i sina yrkesroller, att de finner det nödvändigt att lagstifta för en övervakning som närmar sig (forna) Sovjet och (det lika forna) östblocket?!

Man ondgör sig över Kina och deras censur…man applåderar att Sovjet idag är Ryssland, att ”satellitstaterna (läs ”slav”) nu är fria och så tar våra egna makthavare upp Sovjets och Ddr´s fallna mantel?!

Det bristande engeagemanget (fortfarande utanför bloggosfären) som har gjort dessa båda lagar möjliga, är skrämmande nog…Hakelius krönika (som jag desperat försöker intala mig är ett sällsynt dåligt Aprilskämt) får en att slå sig för pannan.

Man tror helt enkelt inte sina ögon!

Eller rättare sagt, man vill inte tro sina ögon  http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article4789428.ab  hur i hela fridens namn kan mannen ge sig till att skriva ihop (och publicera) ett sådant dravel, att komma med sådana urusla ”argument” och hålla en så låg nivå?!

Han säger sig vara den förste att påpeka att han inte är speciellt insatt, när det gäller Ipred.

Låt mig då vara den tvåhundranågontingde (enligt vad jag såg på kommentarslistan till ”krönikan”) att påpeka att det är hans förbannade skyldighet att se till att vara insatt, innan han skriver sina krönikor, eller – om han inte ids ”sätta sig in i”, knipa käft och skriva om något annat än Ipred!

De flesta av oss kan inte ens peka så lågt, som till den nivå hans ”Ipredkrönika” ligger på!

Och innan någon nu öppnar näbben och påpekar att även Hakelius bör omfattas av yttrandefriheten, vill jag påminna om att han – så länge han har utrymme i gammelmedia – även har ett ansvar att vara insatt i vad han nu än väljer att skriva om och borde fundera på de där obekväma begreppen ”etik och moral”, som man med jämna mellanrum påstår saknas i bloggosfären…

Jag kommer på mig själv med att önska att gammelmedia vore lika självsanerande som bloggvärlden är, åtminstone när det gäller vissa krönikörer.

Nå…välkomna alltså till vårt nya sköna ÖvervakningsSverige!

Tack vare ”jag skiter väl i vad Ipredlagen innebär”  mentaliteten  är det nu dags för turistbranschen att låta trycka nya turistbroschyrer:

”Välkomna till Sverige, det natursköna övervakningssamhället vi har förvisso allemansrätt, men rekommenderar er att se noga upp så att ni under er vistelse här, inte av misstag råkar surfa in på en av oss misstänkt site”!

Eller.

”Välkomna till Sverige, västeuropas nyinstiftade diktatur.För att er vistelse hos oss ska bli så angenäm som möjligt (för alla inblandade parter) rekommenderar vi er att varken begagna er av telefon eller internet, inom Sveriges gränser.Detta är för ert eget bästa och för undvikande av allehanda missförstånd.”

Fler som har skrivit idag om Ipred. http://www.scriptorium.se/josh/ och http://deepedition.com/

Efter miljoner nätår och garanterat inga läsare kvar, landade jag alltså här igen…

Visserligen har det kliat i bloggtarmen en och annan gång (om inte annat så när påven sade upp sig) men jag har lyckats motstå.

Främst på grund av annat skrivande.

Men detta http://press.piratpartiet.se/2013/02/19/rattighetsalliansen-hotar-piratpartiet/  blev mig för mycket.

Det är alldeles oerhört att Rättighetsalliansen tar sig friheten att försöka utpressa ett politiskt parti genom att hota med rättsprocess för något som är fullständigt lagligt?!

Piratpartiet ger alltså TPB internetaccess, något som tydligen inte faller Rättighetsalliansen på läppen och trots att de inte har något lagligt stöd i detta, kräver de nu att partiet ska stänga ner TPB, annars tänker de dra igång en rättsprocess.

Skandalöst, är det mildaste ordet som dyker upp i min skalle…rättsröta och hån mot rättssäkerheten i vårt land, är ett par andra.

Oavsett vad man har för politiska åsikter och hemvister, är och förblir detta ett skrämmande scenario!

Vi har alltså en allians (f.d. Antipiratbyrån) som i sin iver att försvara vissa intressen och rättigheter, tar sig rätten att bestämma vem som ska få ha internetaccess och vem som ska få tillhandahålla den?!

Alltså ett av de allra grövsta försöken till censur, Rättighetsalliansen vill inte bara bestämma vilka som ska få nätaccess, de vill även bestämma vad vi, du och jag, ska ha tillgång till på internet.

I min värld, är internet fortfarande en underbar uppfinning, där valmöjligheterna är oräkneliga, jag kan blogga, jag kan utan svårighet ha kontakt med människor över alla gränser, jag kan hitta information jag behöver med bara ett par knapptryckningar, jag kan använda internet i mitt arbete, hitta och bygga upp kontaktnät och så vidare, det är vad jag gör det till.

Vi kan använda (eller missbruka) internet efter våra behov och enligt vårt omdöme (eller brist därpå) en frihet och valmöjlighet som alliansen tycker att vi inte ska få ha kvar.

För de som anser att detta är ”en storm i ett vattenglas”, ”samma gamla tjafs om att vissa vill ha allt gratis” eller ”vem orkar bry sig om Piratpartiet”, säger jag så här.

Tänk er att det istället var Socialdemokraterna eller Moderaterna råkade ut för detta.

Kan ni tänka er vilket ramaskri ett sådant försök mot något av blocken hade ställt till med?

Hur många mediadebatter det hade genererat?

Hur många stora, ädla och långdragna tal om demokrati, valmöjligheter och rättssäkerhet?

Detta är exakt samma sak, eftersom Piratpartiet är ett politiskt etablerat parti, om dock i mindre skala än blocken!

Men eftersom det nu är ett av de mindre partierna och inte ett av blocken det handlar om, är det vi själva som får generera debatten…

Vill vi verkligen att Rättighetsalliansen (eller någon annan för den delen) ska få bestämma vad var och en med tillgång till internet ska få lov att använda den tillgången till?För visst är det väl så att vi, oavsett partitillhörighet, vill att vårt eget ointresse för vissa områden ska vara den enda begränsningen, det enda kriteriet för vad vi väljer att använda nätet till?Åtminstone hoppas jag att jag inte är ensam om denna åsikten!Nu kommer jag att, å det grövsta, åka snålskjuts på http://deepedition.com/ som skrivit så fantastiskt bra om detta.Det gör jag för att detta är något som måste tas upp, måste debatteras, av så många som möjligt!