Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Vardagligt’ Category

Tråkigt nog, i den här värmen, vore det skönt att vara på kära udden…

Kan meddela att jag trots stendöda mobiler och ett lika dött s.k. ”mobilt bredband” (om man håller sig inom stan, ja…) lyckades behärska mig från diverse våldshandlingar (det var för varmt och jag get inte) och höll mig till mindre artiga telefonsamtal med den operatör som påstår sig tillhandahålla täckning och nät.

Väl tillbaka till stadens hank och stör, bestämde sig min externa hårddisk för att begå seppuku…uppenbarligen av det enda skälet att den kunde…därav fortsatt frånvaro härinne, det är ett sabla meck att leta reda på/återskapa det som låg på den.

Jag är fortfarande inte klar, men börjar så smått se slutet.

För övrigt är det en hel del på ingång, man får väl se när och om det kommer på plats

Men det är underbart väder och man blir glad bara genom att titta ut på himlen, solen och grönskan!

Read Full Post »

Mot udden.

Uppdatering.

Mycket riktigt, när jag väl var framme, kunde jag till min stora glädje konstatera att varken mobiler eller det mobila bredbandet fungerade – nu heller – …

Perfekt om man vill känna sig som på en öde ö.

Eftersom det beryder en återgång till hundslagsmålet  mellan mig och ägaren till den lånade lina jag nu brukar (ingen router här 😦 )   så lär min närvaro vara ytterst begränsad.

Har talat (läs : ”bråkat med”) 3 igen, denna gång lyckades jag – faktiskt- få kontakt med ”radioplanerarna”  som nu sade sig ha rätt koordinater för att lokalisera exakt vilken mastjävel det är som sviker mig så…däremot inte ett knyst om vare sig om eller isåfall när, problemet är löst.

Den nättid jag lyckas sno åt mig, kommer företrädelsevis att läggas på Twitter.

Åker tillbaka till kära udden om typ 1 timme, alltså packar jag med ena handen och skriver detta med den andra, tur att man har simultankapacitet, när man nu inte har vett att vare sig packa eller skriva i god tid!

Förutsättningarna för närvaro här eller nåbarahet via lurarna, ligger om inte i gudarnas knä så i 3´s, på förfrågningar om huruvida ”problemet” är löst eller ej, har jag fått ett till intet förpliktigande mummel till svar.

Alltså, har jag inte den blekaste förrän jag är på plats.

Suck.

Skulle kuriösa löpsedlar av arten ”galen kärring attackerar mobiloperatörs huvudkontor” eller ”mobiloperatör bombhotad av missnöjd kund”, ska ni inte alls tänka på mig…ånä…inte jag inte!

Så för säkerhets skull, önskar jag er allihop en mycket trevlig midsommar, med allt ni önskar att den ska innehålla!

🙂

Read Full Post »

Ok, förlåt allihop!

Det har varit och är ganska mycket kaos här just nu, med son…med ett par av extrabarnen, med min granne och hennes familj.

Bland annat har det – mer eller mindre i sista minuten – blivit problem med ackrediteringen för skolan son ska (hoppas vi) gå på och det är inte löst än.

Alltså har det varken funnits koncentration eller tid nog att blogga och det finns det inte nu heller.

Men, om några timmar ”rymmer” jag upp till udden och återvänder inte till de stenar där barn jag stekt..erm…jag menar såklart ”lekt” förrän på torsdag nästa vecka…det ska bli helt underbart att få komma bort, vara i lugn och ro, nära havet och med en trädgård att vara i!

Jag ämnar – förutom att vila skallen – sätta tänderna i mitt manus igen så att jag förhoppningsvis blir klar med det under sommaren som det är tänkt.

Vågar däremot inte lova hur det blir med bloggen under min uddvistelse, dels för att manuset kommer först, dels för att det är ett spartanskt hushåll som icke är med router försett, alltså är det huggsexa om kabeln.

😉

Me, jag ska göra så gott jag kan, har ett inlägg om relationer och destruktiva mönster snurrande i skallen och Karl Gerhard och”den förbannade välviljan”, klampar fortfarande runt.

Ska förresten ta med mig hans memoarböcker upp och hoppas på tillräckligt bra väder för att kunna placera mig under äppelträdet och läsa.

Slutligen, har ni inte redan knatat er iväg och Euröstat, så se till att få ändan ur landån  och rösta på PP, de enda just nu som verkligen prioriterar den personliga integriteten!

Och bli inte ledsna för att jag inte har varit inne hos någon av er och läst (förutom awardinlägget hos Skatan) jag lovar att jag ska läsa ikapp så fort jag bara kan (och kan sno åt mig sladden!).

På återseende!

🙂

Read Full Post »

Men tiden, orken och alla jag ska räcka till för dessa närmaste dagar, tryter mig.

Deepedition skrev ett inlägg om kyrkor, som jag fortfarande går och grunnar på.

Och ett annat på sin site digitalpr.se som borde vara en möjlig idé…men som jag undrar om företag verkligen skulle våga använda sig av.

Bahnhof uttalar sig om att Ipred blir verkningslös med den nya lagringslagen, man får verkligen hoppas att det stämmer.

En lag mindre att bekämpa och kanske just den öppning som behövs för att nya lösningar ska hittas, men jag är fortfarande ingen vän av att det ska lagras!

Ett bra svar till Gardell, som jag önskar att jag hade skrivit själv, istället för att reagera så starkt på hans artikel.

Ja, jag blev ledsen och besviken över den kortsynthet han gav prov på i artikeln.

Men ja, jag tycker fortfarande att han är en briljant författare och artist som verkligen behövs här och jag tycker fortfarande att det är för jäkligt att han blir mordhotad och hotad överhuvudtaget!

Jag återkommer så snart som möjligt, d.v.s. så snart det finns rum och koncentration över för bloggande.

Tills dess, ha en trevlig långhelg nu, alla ni som har det och om inte, ha en trevlig helg!

Read Full Post »

Skrivet av Weman (statusmeddelandet alltså) väckte ett gammalt minne hos mig.

”Gud ser dig”.
Nej, detta inlägget är inte på något sätt relaterat till inlägget ”detta dygnets bottennapp” (som jag f.ö. fortfarande mår illa över!) utan har med helt andra saker att göra.

Jag hamnade många år bakåt i tiden, när jag läste det där…närmre sagt till en vår i slutet av åttitalet.

Jag och f.d. äkta mannen, hade lovat att ta oss till Göteborg, vi hade precis arbetat med The Platters, nu skulle de efter ett vilt turnerande upptäda på Trädgårn och ville att vi skulle komma.

Eftersom vi ville vara lite lediga också, bestämde vi oss raskt för att inte bo i någon av Trädgårns artist och scenpersonallägenheter, utan bestämde oss för avancerat smit i form av hotellboende.

Sagt och gjort, rum bokades, son placerades hos mormor, bil packades och vi skulle precis ge oss iväg med ett glädjetjut när telefonen ringer.

En ytterst ursäktande röst talar i mycket dämpad begravningston om att en dubbelbokning har försigått…eftersom vi var ”sist”, hade vårt rum strukit med…samma röst sade sig ha bedrivit intensiv rumsjakt å våra vägnar men kammat noll.

Det var pingst, och tre konferenser modell gigantiska hade slukat varenda skrubb i stan, rösten beklagade.

Det gjorde vi också.

En snabb rundringning bekräftade röstens information, icke ett rum ledigt någonstans.

Nu voro goda råd dyra, artistlägenhet fanns inte som alternativ, vi hade inte minsta lust att stå till förfogande som sällskapsdjur under dygnets alla vakna timmar.

Ny rundringning i jakt på alternativ företogs, efter två vänners rekommendationer, tyckte vi oss ha löst situationen och med ett nu betydligt mer dämpat glädjetjut, kastade vi oss ut i bilen och iväg.

Den första natten hamnade vi på ett vandrarhem, en kuriös upplevelse, men det var åtminstone rent och fräscht där.

Även om vi hade velat stanna där, så fick vi inte hela vandrarhemmet var uppbokat av handbollsspelande lag, det var visst någon tävling modell större som skulle gå av stapeln.

Ett slags pensionat som vandrarhemsvännen också hade rekommenderat, svarade helt plötsligt inte i telefon längre.

Alltså ringde vi till det pensionat som god vän nummer två hade rekommenderat…hon var infödd i en varpaspelande familj (?!) och hade bott där, med familjen, vid ett flertal varpaspelande tillfällen och trivts riktigt bra, men som hon sade ”det var ju ett tag sedan”…

Det var det, ja.

Pensionatet, lät ytterst frågande och tveksamt när vi ringde upp och efterfrågade skydd och ly för våra hemlösa huvuden.

Efter mycket hummande och pauserande, utlovade pensionatet skyddet ifråga men sade att vi isåfall fick bo i husvagn första natten.

Maken tittade på mig, i stilla förtvivlan, han kände mig alltför väl…jag slöt ögonen och nickade uppgivet.

Alltså, jag är ingen campande människa!

Aldrig någonsin har jag sett tjusningen med att vare sig slåss med mygg, knott och älg i ett tält i skogen, ett tält där dessutom antingen är genomblött p.g.a. ösregn eller invaderat av skogens samtliga rötter och stenar modell större, för att göra det så obekvämt som möjligt för tältinnehavaren, eller både och för att göra terrorn fullständig.

Ej heller har jag hittat någon som helst tjusning i att fara land och rike runt i all obekvämlighet, i en låda som är antingen för varm eller för kall, förbannat trång och där något livsviktigt som toan, vattentillförseln eller det som går under benämningen ”spis” i dessa lådor, alltid pajar.

Vi gav oss trots detta – nöden har som bekant ingen lag – iväg till det hummande pensionatet ifråga.

Varför pensionatet hade hummat så, förstod vi snabbt.

Det visade sig att själva huvudbyggnaden var helt avstängd för gäster, kvar fanns några ”gäststugor” att tillgå samt en gigantisk ”husvagnsparkering”…

Dessa husvagnar – insåg vi också rätt snabbt – beboddes av människor, främst folk med missbruksproblem, som Göteborgs kommun inte kunde hitta boende till.

Husvagnen vi blev visade till, härstammade och detta kan jag svära på, från sextiotalet och den hade inte fört ett skyddat liv sedan den föddes.

Med kommentaren ”jag ska se om jag åtminstone kan fixa vatten till er och förresten så blir det två nätter i vagnen istället för en, jag såg fel”, övergav den hummande oss…mer eller mindre ”never to be seen again”.

Vi stirrade på varandra i stilla förtvivlan, kvällen innan hade vi – som utlovat – tillbringat på Trädgårn och hade förutom att ljuga friskt både om jobb och om boende fått leda en omriggning av hela scenljuset, eftersom det var satt för personer med vit hud och inte färgad (jo, det är megaskillnad, ljusmässigt sett!) för att sno åt oss lite egen tid.

Alltså hade alternativet artistlägenhet försvunnit, fast denna gången på ”eget bevåg” (ja, jag vet att jag skyller ifrån mig…eh…oss…äsch!) hem kunde vi inte åka, eftersom vi dyrt och heligt hade lovat att komma tillbaka och de ju visste att vi fanns i stan, suck.

Vi äntrade den illa medfarna lådan, det var hett och kvavt som i helvetet därinne och det enda stället maken kunde stå rak på, var om han stack ut huvudet genom takluckan…vilket såg ut som en modernistisk variant av Noaks ark.

Nästa upptäckt var att inga möjligheter att ställa upp fönsterna för vädring fanns, samtliga spärrar var trasiga.

Nu var jag ju – till all lycka – gift med en rask och rådig man, på nolltid fiskade han triumferande upp ett antal selar, tänkta för kannor i utomhusbruk ur bagageutrymmet, sedan klättrade han lådan runt och riggade så att fönsterna kunde ställas upp och förbli uppställda.

Det utlovade vattnet, befanns – när det väl kom igång – ha en djupt avskräckande färg och lukt…toa eller dusch fanns det ingen och den så kallade spisen, tycktes ha fått endast en dekorativ uppgift på sin lott.

Vi bestämde oss för att utforska environgerna, toa lokaliserades, den var inte trevlig, dusch uppletades, den var vedervärdig och så sakteliga gick det upp för oss att campingen ingalunda var fylld av semetrande familjer, nej.

Till all lycka hittade vi en affär utanför campingen där livets nödtorft kunde inhandlas om dock icke tillagas.

Vi gav oss på skalljakt efter den hummande eller någon annan anställd för att framhålla hur olyckliga vi var över sakernas tillstånd, vi lokaliserade tre av de hummande på terassen till huvudbyggnaden och framförde vårt missnöje, de ryckte samfällt på axlarna.

Vi begärde att ändå få ta logi i huvudbyggnaden och nekades med motiveringen att ”den var under renovering”, vi efterfrågade möjligheter till måltider, eftersom vår spis var så dekorativ och fick svaret att inga sådana möjligheter stod till buds, inte ens frukost.

Vi gav upp och gick tillbaka till vår nu något mindre stekheta låda, för vidare överläggningar.

Efter muttrande och diverse svordomar, enades vi om att vi kunde ”äta ute”, det hade vi ju tänkt i vilket fall som, men nu innebar ”äta ute” bilkörande vilket i sin tur innebar att maken inte kunde dricka ett glas vin än gång, eftersom det s.k. pensionatet låg långt bortom all ära och redlighet.

Men det låg mycket naturskönt, något vi med stor glädje konstaterat.

Vi tillbragte dagen med upptäcktsfärd i området, strövade runt en massa och inmundigade en gränslöst trist ”middag” på ett gatukök, inga alternativ fanns, inte ens en pizzeria.

Nödproviant i form av snacks, godis, vatten och läsk införskaffades i den enda butiken vi lyckats hitta.

När vi återvände till vår låda, kunde märka att någon hade försökt slita upp dörren, inte kul.

Vi ”bäddade” efter bästa förmåga, kollade säkerligen att dörren var låst ett tjugotal gånger, ”ställde om” fönstren till minimum och gjorde vårt bästa för att lyckas somna, trots de obekväma ”sängarna”…till all lycka hade vi medfört egna lakan (p.g.a. vandrarhemmet) men hade ju inte sett något skäl till att släpa med oss vare sig täcken eller kuddar.

Efter några timmars sömn, vaknar jag av att maken sitter käpprakt upp och puttar på mig.

Ett fasans ögonblick trodde jag att han hade väckt mig för att någon höll på att bryta sig in i lådan och spetsade andlös öronen.

Inte ett ljud hördes.

Jag vände mig till min puttande make och frågade varför ända in i glödheta han hade väckt mig.

Fryser inte du, svarade han och slutade – äntligen – upp med sitt puttande.

Nej, det gör jag inte – svarade jag surt – däremot sover jag, eller gjorde åtminstone tills du bestämde dig för att väcka mig!

Är du helt säker på att du inte fryser, envisades den odräglige och missunnsamme sömnmarodören.

Ja – väste jag nu ännu surare – jag är helt säker, hurså fryser du?

Du är ju också en Tibetansk Natthund svarar marodören, lägger sig ner och somnar om?!

Där satt jag, som en uggla med stora runda ögon, klarvaken…livet var fullt med frågor, jag var en vad?!

Jag sneglade ner på maken, han såg äckligt belåten ut där han låg och sov…jag kvävde en pyrande önskan att sparka honom ur ”sängen” eller åtminstone ”återgälda tjänsten” genom att väcka honom och komma med dumma frågor.

Det tog evigheter innan jag somnade om.

På morgonen, när jag relaterade nattens händelser för honom och frågade vad i helsicke en ”Tibetansk Natthund” var, nekade han bestämt till det hela och påstod att jag hade drömt alltihop?!

Fylld av avsmak tog jag mig iväg till den hemska toan och den vedervärdiga duschen…det är en konst, att duscha i trätofflor och utan att komma åt väggarna, kan jag ju säga.

Vi gav oss iväg i bilen för inköp av filtar, kuddar och på span efter frukost…resten av dagen körde vi runt, hittade trevliga ställen för både fika och middag och var nöjda över en lyckad dag, bland annat strosade vi runt på Liseberg.

När vi återvände till lådan stod en av de hummande där…han ”trodde inte att någon gäststuga skulle bli ledig”, vi talade om för honom att det var säkrast att en sådan blev ledig, annars skulle priset inte bara reduceras rejält, utan vi skulle dessutom anmäla deras totala antipensionatstatus till berörda myndigheter, den hummande försvann.

Natt nummer två i lådan, förflöt så lugnt det nu gick, när man ”bor” i en låda och inga attacker mot min sömn företogs.

Dag tre, hade jag – ledigt – kunnat ha ihjäl vem som helst…i förstone trodde jag att det berodde på det usla ”boendet” och de bristande faciliteterna…men småningom gick det upp för mig att det fanns en faktor till.

Ingen av oss drack kaffe, på den tiden, men övertecknad drack te…litervis med te, dagligen.

Insikten om att man kan bli beroende av tein, lika väl som av koffein, var inte välkommen.

I ett – förmodligen desperat försök – att blidka satmaran gav sig maken och jag oss ut på tejakt, detta var ju innan ”fikakulturen” hade slagit till ordentligt och det enda som fanns att tillgå, var påste och vatten som inte ens varit i närheten av att börja sjuda ens.

Odrickbart och vämjeligt, satmaran muttrade och fräste och försökte hålla huvudvärken i schack med litervis av vatten istället.

Dittills hade vi fått vara rätt mycket ifred för de andra boende, jag tror att de överlag var rätt misstänksamma mot nykomlingar och vi hade väl inte heller precis väckt någon större uppmärksamhet, med det gamla bilskrället och lafsandes runt i jeans och tshirts.

Men denna kvällen, när vi – heureka – flyttade över våra pinaler till en av stugorna och började göra oss i ordning för återvändandet till Trädgårn (och civilisationen) fick vi blickar riktade emot oss.

Nu märktes det inte så tydligt till att börja med, men när vi körde ut från campingen, var det många som såg efter oss.

Uppklädda, med fixat hår och jag målad…stack vi helt klart ut ur mängden.

Vi hade en mycket trevlig kväll med både Platters och personal, förutom fortsatta lögner om jobb och boende…och att maken var tvungen att hålla sig till läsk (det var inte jag!) och efter halva löften om att återkomma kvällen därpå, åkte vi tillbaka till stugan.

Till all lycka hade vi redan betalt för vårt ”boende” och själva hummat en smula om att eventuellt stanna en natt till.

Men, när vi skulle bädda ner oss i stugan, märkte vi att ovanlig aktivitet (i synnerhet för den sena timmen) var på gång nära oss, det mumlades och muttrades i hotfull ton.

”Brottstycken” som ”hör inte hit”, ”driver med oss” och ”såg ni kläderna, va?” gick att uppfatta, vi tvekade inte…med blixtens hastighet samlade vi ihop våra pryttlar och kastade oss ut i bilen.

Snabbt samlades en folkmassa runt den…de såg inte glada ut…maken fick liv i bilskrället och började så sakta köra, massan flyttade motvilligt på sig, några stycken flankerade dock oss på sidorna, han gasade på, de flesta stannade upp men åtminstone en av de envisare började springa efter bilen, men hejdade sig när vi körde ut från området.

För säkerhets skull körde han på ett bra stycke, innan han svängde av och vi kunde dra en lättnadens suck och kolla om vi hade fått med oss allt, i vetskapen om att något var kvarlämnat, var det förlorat, köra tillbaka för att hämta var det ju inte tal om, att få en av de hummande att eftersända var en överhövan optimistisk tankegång.

Efter en snabb genomgång, insåg vi att det enda kvarglömda, var filtarna och kuddarna, nå det kunde man ju leva med…kunde de komma någon till nytta, var det ju bara bra.

Den stackars maken sträckkörde hem, jag sov till och från…väl hemma försökte vi komma på varför de hade varit så arga, det enda vi kom fram till, var att de måste ha trott att vi tog in där i syfte att håna, att se ner på…

Vi mådde dåligt över att inte ha kunnat förklara att det ju var långt ifrån sanningen, men insåg ju samtidigt att ens ett försök till förklaring – klockan tre på natten – till en uppretad folksamling, var att bädda för katastrof.

Några månader senare, hamnade ”pensionatet” i riksmedia, ett mord hade begåtts…de bedrövliga förhållandena de boende tvingades leva i, rullades upp…mest bedrövligt av allt, var att det var någon präst som ägde (eller var delägare?) i stället och var delaktig i ”driften” av det.

Vilket förklarade något jag omedelbart hade reagerat på där (och även förklarar associationen jag fick över kommentaren  Weman fick) över hela stället – bokstavligt talat – satt det små äckliga klistermärken uppklistrade.

Det var ett ondskefullt öga som glodde på en, var man  än tittade…under ögat stod det med stora svarta bokstäver ”Jesus ser dig”.

Read Full Post »

Bara för att…

Borde väl skriva något kraftfullt och engagerat eller åtminstone roligt…men känner att luften (tillfälligt, hoppas jag!) har gått ur mig.

”Krisande grannen”, tuggar energi och dessutom är hemmet fullt av ungar, det blir ju lätt så när det är lov eller långhelg.

Summa summarum är att jag inte får fem minuter för mig själv att vare sig tänka ut eller formulera något.

De är roliga och trevliga, mina ungar och det är ”krisande grannen” också, åtminstone är hon det när det inte är kris…men, jag är en människa med stort ensamhetsbehov.

Detta mitt behov är så svältfött för närvarande, att det är direkt undernärt och inte kan jag rymma till udden heller, för att andas ut…för mycket att ordna innan son ska iväg, för mycket med många andra saker också.

Ljuspunkten just nu är att läsa ”Bang om Bang”, en fantastisk bok med texter av  Bang själv och sammanställd av Ruffa, hennes dotter.

Ett av irritationsmomenten är att Spotify avskyr mig.

Eller snarare (om jag nu ska kliva ner från korset åtminstone för några ögonblick) är det så att deras senaste ”uppdatering” är full av buggar, en av dem är att jag visserligen kan fixa länk…men funkar gör den inte, folk får klippa och klistra, suck!

Livet är en strid, eller vad det nu heter 😉 och jag återkommer med det snaraste.

Read Full Post »

Bara några få rader.

Hoppas att ni alla både har överlevt påsken och har haft det lika skönt (och tur med härligt väder och värme) som övertecknad.

Vill tacka alla er som röstade på mitt manus i tävlingen!

Boken ligger kvar på Kapitel1 åtminstone ett tag till, trots att finalplatserna är avgjorda, om det är någon som vill fortsätta läsa.

Civing. har – äntligen – 😉 avslutat berättelsen om sin Rumänienresa…

Så många minnen det väckte…och så mycket morrande – från min sida – eftersom det blev en inte alltför diskret påminnelse, om pågående bok…som jag just nu gör mitt bästa för att förtränga.

Ingen rast och ingen ro.

Suck!

Jag har varken glömt löften om att lägga ut mer av boken, eller inlägg om medberoende, men jag tycks just nu ha svårt att få ändan ur landån.

Dessutom surrar ett inlägg om ”den förbannade välmeningens fel” (och Karl Gerhard) runt i skallen på mig.

Vi får väl se vilket av dem som stångas värst.

I detta fenomenala väder, vill jag endast vara på udden och önskar inget annat än att kunna åka dit, men men…

Jag försöker ”trösta” mig med att om jag hade åkt upp dit, skulle det bli åska, hagel och drivis inom fem minuter.

(Snott från en Magnus och Brasse sketch.)

Varen alltså tacksamma, ni som har bra väder, över att jag tvingas hålla mig i Malmö!

Tillägg.

För den händelse att ni har missat (eller bara för att jag vill lägga upp den)!

Susan Boyle

Tack Skatan för upplevelsen!

Det ”skadar” ju heller inte att det är en av mina favoritlåtar från Les Miseràbles!

Read Full Post »

Older Posts »