Är just nu både lite muttrig och undrande.
Har, de senaste dagarna hamnat i några olika diskussioner om när eller varför folk applicerar sina egna betingelser, önskemål eller tankar, på någon de ser på scen eller på filmduken.
Vi kan ju börja med Jane Austen och filmen ”Becoming Jane”…såg den och störde mig först och främst på att det är en våldsamt romantiserad historia, det där…
Det var så en av diskussionerna inleddes, med min åsikt att om jag nu hade tagit denna film ad notam, sett den som fakta, hade varit starkt undrande till hur Jane kom att utvecklas till den författare hon, faktiskt, blev?!
Detta ledde vidare till hur, många människor, envist väljer att se hemmes filmatiserade verk ”Pride and Prejudice ”Sense and Sensibility” och så vidare, som oerhört romantiska?!
Eh…
Förvisso finns det en gnutta romantik i dem, men den är ju en bisak!
Vad som är absolut mest framträdande, i filmerna likaväl som i böckerna, är sorg, ironi och illusionslöshet.
Den totala medvetenheten om att det var pengarna som styrde, inte bara om man skulle kunna gifta sig, alls, men också med vem man kunde tänkas sikta in sig på att gifta sig med!
Sorgen över att det var så, parat med den djupa ironin över de scener som utspelades i människors liv, på grund av denna pengastyrning, allt ifrån hur omvärlden såg en och ansåg sig skola behandla en, till att vissa ”tycken” aldrig ens fick en chans att utvecklas, på grund av gappet i ställning och ekonomi.
Och hur vissa tycken ”uppstod” enbart av lämplighetsskäl och överlevnadsinstinkt.
Jane Austen var i sitt författarskap kärv, riktigt kärv, klarsynt och mycket ironisk.
Inte precis ”receptet” på stor romantik, enligt min påvra uppfattning.
Mig förefaller det som om de tittande, läser in sitt eget behov av romantik i det de ser, till den milda grad, att snedvinklingen blir så gott som total.
En fråga som då dök upp, var huruvida dessa betingelser gäller även de som läser Austen och inte ”bara” sett filmatiseringarna om det verkligen, i läsande tillstånd, går att välja bort hennes klarsyn och ironi?
Mitt svar blev ”trägen vinner”, jag har en obehaglig känsla av att människor kan bortse från precis vad fan som helst, som inte stämmer överens med den bild de har gjort sig.
Både vad det gäller filmer, litteratur och i vardagen.
V i l l man nu, även som läsare, se Austen som Cartlands föregångare, går det nog fasen att få till det också, bara man är envis nog.
En av de andra diskussionerna, mynnade tillslut ut i ”isbergsbegreppet”.
Här har vi ett ”fenomen” som, ytligt sett, ser ut som raka motsatsen, nämligen de skådespelerskor (och filmstjärnor) vars mimik uttrycker…absolut ingenting.
Du ser ett totalt nollställt ansikte, på scen eller på filmduken, ett som är totalt tomt…och somliga blir i n t e irriterade över den undermåliga prestationen, oförmågan (eller latheten) att göra sitt jobb, det vill säga gå in i rollen…utan blir helt fascinerade och höjer ”skådespelerskan” ifråga till skyarna?!
Läser in sina egna känslor (och önskemål) i detta ”oskrivna blad” till ansikte, ser det som en utmaning, isberget måste smältas.
Om vi nu, en kort stund, tittar på verklighetens isberg (jodå, de finns de också) inte de du ser på scen eller framför filmkameran, skådar vi mycken tragik…många är det som har sett det som ”sitt livs utmaning” att bärga ett isberg och få det att smälta.
Problemet är ju ”bara” att det inte går!
Ett isberg kan aldrig, någonsin, tillåta sig att smälta…skulle en upptining ske, vore ju hela ”mysiken” och ”utmaningen” ett minne blott och isberget ifråga skulle avslöja sig såsom varande en ”alldeles vanlig människa” (i den mån nu sådana finns) och allt som var så fascinerande med henne, är då stendött….finns inte tillstymmelse till lockelse kvar.
Ett isberg är därför aldrig korkat nog, att låta en sådan upptining ske, vare sig vi talar om de på scen och kamera förankrade eller de som seglar runt i vardagen.
Det vet mycket väl att en upptining vore katastrofal, både privat och yrkesmässigt…strålkastarna skulle avslöja en medioker skådespelerska som inte håller måttet, som inte har lärt sig sitt jobb.
Om de som fascineras så av dessa isberg, hade stannat upp några sekunder och ens f ö r s ö k t föreställa sig, hur ett smält isberg skulle te sig, hur deras prestation eller för den delen, vardagslivet med dem, då skulle ha sett ut…hade vi sluppit se dessa erbarmliga rollprestationer höjas till skyarna, men nej.
Fascinationen inte bara kvarstår, den lever och frodas…sorgligt!
Ninas futtiga funderingar 