Yyyyl…makterna är emot mig!

Inte nog med att jag drabbades av den ondsinta ”skiv”samlingen…

I förrgår skaffade jag ett kontantkort till en av mobilerna (av kommande skäl) för att-som son så älskvärt uttryckte det-”ha tre telefoner igång som jag kan skita i att svara i”.

Idag, dyker ett sms på nya numret (som hittills ytterst få har fått) ett som var helt utan avsändare(?!) intet ont anande öppnade jag det.

I det får jag ett erbjudande från ”Club Tingvalla” som erbjuder mig att köpa biljett till ”Perikles” spelning på påskafton samt påpekar att jag inte får missa något som kallas för ”Sommarnatta”  den sista maj?!

Vad har jag gjort för ont, för att få detta till min lur?!

Min första (och sista) tanke gick_givetvis_till den i bekantskapskretsen som excellerar i att jäklas med folk, han brukar hota med att anmäla en till diverse dokusåpor o.s.v och har_lika givet_haft oheligt roligt åt den heminvaderande pestsmittan.

Jag kastade mig (telefonledes) över honom, á la bengalisk tiger…han svär sig fri, förvisso gapskrattande över meddelandet ifråga, men fri.

Min enda kvarvarande teori (får väl sluta misstänka den gapskrattande, DÅ…) är att detta är en form av terror som mobiloperatören hänger sig åt, men varför just…dansband…och varför just nu?!

Är jag under belägring?
Har även abbonemang hos dem, sedan flera år, det har aldrig dykt upp sådana här otäckheter på   d  e  t    numret!

Sitter det någon smygläsande dansbandsälskare på ”tre” som har bestämt sig för att straffa mig?

Måste jag byta operatör för att rädda vad jag nu har kvar av mitt förstånd?

Nåväl, ur djupet av min eländiga belägenhet, önskar jag-trots allt-er alla En Riktigt Glad Påsk, utan otrevliga överraskningar…

Read Full Post »

Som hastigast.

Det är blå himmel och strålande solsken ute!

Härligt!

Visserligen blåser det, märkte jag när jag sprang ner och handlade, men när gör det inte det, härnere?

Sitter och väntar på att killen från ”tre” som krängde mobilt bredband ska ringa upp.

Det håller alls inte den utlovade hastigheten, segar som tusan ifall jag har oförskämdheten att ha mer än en sida öppen?!

Blä!

Funderar på att donera den ondsinta ”skivsamlingen” till Nima (Nordic Dervish) för att han ska skrämma slag på sina heavymetalpolare…i synnerhet har han intressanta planer för ”Rock´n Yodel” albumet.

😀

Kan inte ge den till extrason (Phoenix) i födelsedagspresent som jag tänkt, den elaka ungen hotar med att spamma mig med videos över hur korkade  amerikaner är, om jag gör det…och det finns en gräns för hur mycket av den varan jag klarar av, vilket han mycket väl vet.

Snuft!

Extradotter, försöker skylla ifrån sitt otäcka attentat med den klena ursäkten ”att hon inte tittat igenom skivhögen innan hon skickade över den”?

Fan tro´t, muttras det dolskt, från den filt jag har krupit in under, den är iofs inte mycket till skydd mot ondskefulla lpskivor, men känns rätt trevlig ändå.

Vill egentligen ut igen, i solskenet, sätta mig och fika ute på (nuvarande) favoritfiket, nej…jag tänker inte tala om vilket…

Det är alltför många ställen jag och ”bästa fikakompisen” har drivits bort ifrån, för att de har blivit alltför populära, ingen av oss fixar att få slå sig fram att få beställa, köa för bord och bli hesa som kråkor, för att det inte går att föra ett vettigt samtal i oväsendet.

Men men, ingen fika beskäres mig denna dag, ska istället vara duktig och ge behandling…borde inte förbokade tider vara omförhandlingsbara p.g.a. strålande solsken?

Det tycker åtminstone jag!

Read Full Post »

Hjääälp, mitt hem är invaderat!

Inte av kontaktsökande andar utan vare sig sinne eller respekt för andras ägodelar denna gången.

Utan av, tro´t eller ej, något_betydligt_värre!

Jag visste, jag bara visste, att jag aldrig skulle ha tillåtit mig att ha så oheligt roligt åt Joshens Dansbandsinlägg, i synnerhet åt kommentarerna från alla som inte fattade att det var en parodi.

För det är så, mina damer och herrar, att dansbandsfolkets hämnd är brutal, grym och obönhörlig.

( Titta bara på vad som hände med Joshs webhotell?!)

Och nu hann ödet och hämnden ikapp mig, arma stackare…det dolde sig, illistigt, under den oskyldiga (nåja…hrm.. allt är relativt) fasaden av min extradotter, som utlovat sin dyra extramoder ”en massa lpskivor”, räddade från sopcontainerns bittra öde av henne, då hon hjälpte en äldre släkting att flyttstäda.

Givetvis gladde jag mig ofantligt, det borde jag lika givet inte ha gjort…alls.

In i mitt kök, släpades en stor svart sopsäck, mer än till hälften fylld av skivor, med ett glädjeskri, kastade jag mig (i sällskap av son) över den.

Sekunden efter, ekade ett skri av helt annat slag genom environgerna.

Fylld av vanmakt och misstro, skådade jag klentroget Kikki Danielssons ”Rock and yodel” i vitögat.

Darrande gick jag vidare till nästa album i högen…”Cool Candys”, jag rös intensivt och bläddrade vidare, fler ”Cool Candys”, blandat med ”Dannys”och ett par ”Mia någonting” .

(På en av dem var en bild som var en alldeles utmärkt illustration av en gnom?!)

På gränsen till sammanbrott dök jag djupare in i högen, vi hittade flera roliga album med femtio och sextiotalsrock, livet började lite försiktigt le igen.

Det skulle det inte ha gjort, för nu slog hämnden till med full kraft, efter att lömskt ha invaggat mig i falsk säkerhet.

I rask följd drabbades jag av ett flertal ”Sten och Stanleys”, ”Vikingarnas kramgoda snöbollar från helvetet, försedda med diverse nummer”, ”Schytts”, ”James fuckin Last”, Yngve Stoor´s Hawaiiterror och så kom då det absoluta dråpslaget : två, säger t v å album med Lasse Lönndahl?!

Vid det laget, satt jag skakande under köksbordet, en spillra av mitt forna jag.

Med mina sista krafter (och röstresurser) bönföll jag son om att avlägsna kryptoniten ifråga och hotade med att inte komma fram under bordet förrän det var gjort.

Den elaka ungen gapskrattade (trots att han själv tycker lika mycket om genren som jag gör) och tyckte att det var ett onödigt jobb att flytta på skräpet.

Raskt insåg jag det lönlösa i att vädja till hans (obefintliga) barmhärtighet och inte förrän jag hade påtalat att han skulle bli tvungen att själv laga middag, samt förse mig med måltidsbricka, släpade han undan dem…en bit…

Bruten hasade jag mig in i mitt sovrum, dystert kontemplerande över hur vissas hämnd alltid når en, oavsett vilka försiktighetsåtgärder man har vidtagit.

Nu ligger det alltså en hel hög med illvilligt inställda lpskivor i mitt vardagsrum, hotfullt bidar de sin tid.

Vad tusan ska jag göra?

Hur ska jag befria mitt hem från denna förorening?

Är det någon som vill ha lite lpskivor?

Vissa av dem är till och med försedda med autograf, ifall det nu sockrar på ”erbjudandet”?!

Lite hjälp, någon?

Read Full Post »

Bloggen har fyllt år, hur gick det till?

Av en ren slump (ska jag sitta här och skriva, som inte tror på att slumpen finns?!fegis!) gick det upp för mig att detta mitt klotterplank har fyllt hela 1 år…igår…

Jag måste ju säga att jag har misskött den med den äran, knappt över femtio inlägg på ett helt år, det är till att ha lagt manken till!

Om det nu var min ambition att skapa total obalans mellan antal inlägg och kommentarer samt framstå som en av decenniets större slöfockar när det gäller att skriva inlägg och dessutom etablera mig som ett okänsligt kräk, som inte ens uppmärksammar bloggens första födelsedag, i tid, har jag ju i sanning lyckats.

Bravo åt mig!

För att ytterliggare klappa mig i ryggen över detta utsökt klena resultat och min snudd på, totala blogg(o)ambition, inlägger jag följande video, för att bokstavligt talat (sjunget?) belysa de onådda höjder denna blogg har misslyckats att sträva mot.

Hade nu den stackars oskyldiga bloggen kunnat sjunga själv, hade den, som moteld, troligen anlagt denna…

Till sist, som muta till Ola, för att han och andra lokalpatrioter, inte ska komma sättandes med tjära och fjädrar.

Eftersom min totala själviskhet redan är så fast (och pinsamt uppenbart) etablerad, tänker jag inte ens utlova en skärpning, det har jag redan gjort, flera gånger rent av, med känt resultat.

Read Full Post »

Ostiga uttryck.

Utmaningarna duggar tätt i bloggosfären för tillfället, knappt hade jag väsande och muttrande formulerat ”vad jag tänder på”, förrän Josh (troligen i rena glädjeyran över att åter vara i närkontakt med sin älskade humla) bestämde sig för att dra in mig i nästa utmaningshelv…flåt, utmaning.

Ostiga uttryck alltså…hm.Det första som dyker upp, är de förbannade ”asså ja ba, å han ba”.

Lika outhärdliga i både skrift och tal.

Da (istället för ”då”, hur jävla svårt är det att skriva/säga ”å” istället för ”a”?!) dårå (något jag själv bara, använder i undantagsfall, för att visa att jag tycker att något är urkorkat) och smsförkortningar som oftast är (fula och) helt ologiska, allt i en (o)salig röra.

Z-folket, ”kramizzz och fjortizzzzz”, är så motbjudande att de egentligen borde stått på (delad) förstaplats!

Nästa som dyker upp, är när folk både skriver och säger ”han och hon” istället för ”honom och henne”, något jag obarmhärtigt (tänk artonhundratals byskollärare från helvetet) drillat samtliga mig närstående ungar och några andra i bekantskapskretsen i att lägga av med, för att slippa få nervsammanbrott.

Vilket leder oss vidare till tempusvandalerna ; ”, svara, rösta, fråga” istället för ”svarade, röstade frågade”, så jävla lat eller förtvivlat stressad får man inte vara, så att två fattiga bokstäver till, vänder upp och ner på hela ens tillvaro eller spräcker ens dyrbara tidsschema!

”Mej, dej och ja” är ett gammalt hatobjekt, jag säger det(med undantag för ”ja”) men tycker alls inte om att vare sig läsa det eller ännu mindre skriva det, ”mig, dig och jag”, heter det!

Ett av de värsta exemplaren jag någonsin haft (oturen) att stöta på, är en arbetskamrat till son…hon inte bara säger ”maj , daj och saj”, hon skriver i sina sms och mail”majj, dajj och sajj”, på förfågan om varför, fick vi svaret att det var ”skojjit” samt att det var ”hennes skrivsignatur” ?!

Jag måste ju säga att humorn i det hela totalt undflyr mig och vad i hela helvete är en ”skrivsignatur”, sådana böjningar göre sig icke besvär!

”Sa och såna” istället för ”sade och sådana” är också något jag gärna slipper läsa, för att inte tala om de som skriver ”o” eller ännu värre ”å” istället för ”och”

Dock har jag mer eller mindre gett upp den kampen, vilket översatt betyder att jag numera håller mig till att sucka när jag stöter på dessa avarter i skrift, istället för osäkra elefantbössan.

Vad mer…särskrivarna f å r mig att osäkra elefantbössan, jag blir galen på dom!

Vad ä r det för jävla larv s e r folk inte hur illa det ser ut?!

Är det i n g e n som korrläser längre?!

Kriget om ”dem eller de” för att inte tala om de som skriver ”dom” rätt igenom oavsett det passar in eller inte, rullar också på.

Slutligen inser jag att jag befinner mig på, mycket tunn och hal is, när vi kommer till att blanda in engelskan i dagligt tal (eller ännu värre, skrift) nu menar jag alls icke att på något sätt försvara de (verkliga eller självutnämnda) förortsungar som har ”importerat” en jargong som gör att man förvirrad undrar om man är i staterna eller i Sverige, tills man hör svengelskan.

(För vidrigt tydligt exempel, gå till humlan och titta på videon.)

Men, jag vet mycket väl att jag och son, sedan måånga år gjort oss skyldiga till att friskt blanda båda språken i ny och nedan.

Förr om åren, påpekades detta bistra faktum ständigt av värre petimetrar än övertecknad (jodå, de finns, tro det eller ej) att de har slutat påpeka, är rätt skönt men samtidigt ett skrämmande tecken på hur degeneringen har fortskridit.

Varför vi gör det?

Den enda klena ursäkten vi har, är ett mångårigt (läs i stort sett livslångt) umgänge med diverse engelsmän, amerikanare och kanadensare.

Vi tar helt enkelt det ordet som kommer först, utan att tänka på vilket av språken det hör hemma i.

Sporadiska försök att hålla sig till ett språk, dör snabbt ut igen så fort ivern slår till, gamla (o)vanor är inte lättsläppta, nej.

Ännu värre var det på den tiden min mor levde, för vi gjorde precis likadant hon och jag, men med rumänskan som extraingrediens.

Vi kunde mycket väl starta på svenska, gå över till rumänska mitt i meningen och sedan avsluta den på engelska.

Något som ingen av oss var ett dugg medveten om förrän vi , i brist på respons, såg oss omkring och upptäckte ett gäng ättiksgurkor istället för vänner och partners runt bordet.

Detta hörde såpass till vanligheterna att vi redan när inbjudningar utfärdades fick höra ”kan ni åtminstone försöka tala så man förstår denna gången?

Än idag behöver jag inte tala rumänska mer än några minuter, för att samma elände ska börja om, för att inte tala om hur många timmar jag ”måste översätta i huvudet” innan jag öppnar min näbb.

Så, nu tycker jag att jag har varit alldeles tillräckligt ”gnällig, petig och bakåtsträvande” , epitet som brukar följa även stillsamma påpekanden om att ”så heter det/stavas det inte” .

Slutligen en bild på ostigaste tänkbara.

Eftersom bloggen och jag är totalt oense om det där med länkning (ja, jag vet ”sbs”) så följer inga utmaningar…vilket ger mig en alldeles ypperlig möjlighet att känna mig ädel som tusan, för att jag inte plågar folk med utmaningar.

Read Full Post »

Att minnas någon.

Idag är det min mors födelsedag, det är många år sedan hon dog och just idag vill jag minnas henne med en video hon alltid hade lika roligt åt.

Varsågoda.

Read Full Post »

Ok, då!”Vad jag går igång på”.

Här satt jag, i godan ro, och var mycket nöjd med att inte ha dragits med i Mymlans utmaning…jag mös för tidigt, sabla Mia!

I första hand måste jag göra er besvikna, Mymlans och min smak stämmer till förvillelse in på varandra.

Han måste vara intelligent!

Kunna diskutera annat än bilar och sport, alltså sådana småbagateller som musik, litteratur och teater, eller_åtminstone_någonting han brinner för, som vare sig är sport eller bil relaterat.

Mina intressen är många och jag skaffar med glädje mig fler.

Ett rörligt intellekt, är livsviktigt för mig…förr om åren hävdade jag_bestämt_att jag inte hade mina älskare för att tala med…och det hade jag ju inte heller, men tillslut fick jag inse att det var liite väl andefattigt och trist att ha någon (ra) i sitt liv, ens temporärt, som man utanför sängen på sin höjd utbytte hälsningsfraser med.

Det blev alltför mattsamt.

Låtom oss se, vad mer?

Jo, eftersom jag helt klart är anhängare av doktrinen ”ett gott skratt förlänger inte enbart käften utan även livet”, är sinne för humor lika viktigt som det rörliga intellektet, den som kan få mig att gapskratta (och jag honom) har enormt goda chanser att få omkull mig.

Utstrålning och en stark självkänsla/gott självförtroende, är alltid attraktivt, med det menar jag en man som tycker om sig själv och är trygg med sig själv, inte en koloss på lerfötter som har behov av att trycka till alla i sin omgivning för att hävda sig själv.

(Dessutom har hon inte lust att vara mamma åt sin man, eller förminska sig för att han inte ska känna sig hotad, sätts anm.)

Faktum är att när jag tittar tillbaka på ”tidigare försyndelser”, är de så olika varandra, att det inte går att kategorisera dem utseendemässigt.

Det signifikativa för dem (sambos och andra av långvarigare art) har varit utstrålning, personlighet, sinne för humor och det man kallar för ”charm”.

Slutligen, om jag inte ”bara” ska gå igång utan rentav stanna kvar, måste det dessutom vara en man som både kan ge mig det utrymme jag behöver (jag har ett enormt ensamhetsbehov, i synnerhet när jag skriver) och se igenom min förbannade styrka, istället för att falla i trance över den (och tugga en massa energi, som så många andra) och därmed kunna fånga upp mig när jag är på väg att knäcka mig av att splittra mig åt för många håll under för lång tid.

(Själva ”uppfångandet”, kan vara så enkelt som att få mig att stanna upp en stund och tänka/diskutera igenom hur mycket jag_egentligen_är igång med samtidigt.)

Innan ni formulerar ett samfällt protestskri för att tala om för mig att sådana män icke finnes, eller att jag ställer omöjliga krav…så kan jag tala om att det finns visst, alldeles oavsett kraven jag ställer förefaller omöjliga eller ej.

Åtminstone en…och nej, jag tänker inte tala om hans namn.

Eftersom sbsläget fortfarande råder, blir här vare sig länkning eller runtskickade utmaningar, den som känner sig manad, är välkommen att outa sig så mycket de vill.

Read Full Post »