Så hej hej…ja, jag vet, jag har inte varit här på evigheter.
Men jag lovar att bättra mig – tänker inte ge några löften alls om frekvent närvaro – den bittra erfarenheten har lärt mig att jag är minst sagt opålitlig när det gäller löften om bloggande, faktum är att jag inte litar på mig ett skvatt.
Hm, sedan då, förutom att konstatera att det är förbaskat kallt, mörkt och blåsigt och att det är för tidigt att lysa upp eländet med hjälp av adventsstakar?
( Jag är alldeles för konservativ för att smälla upp dem före första advent, detta är min protest mot affärernas julskyltningsterror som faller över oss allt tidigare.
Nästa år, räknar jag med att se julsaker i affärerna redan i September, enda fördelen med det, är att man då – förhoppningsvis – slipper snubbla på fåniga pumpor och ”trick or treatande” ungar i ny och nedan.
Jag erkänner icke Hallowen, den seden har inte här att göra! )
Förresten, är det någon som tror att Obama har de verkliga maktfaktorerna bakom sig?
Med tanke på de – ytterst – efterhängsna fördomar som råder på den kontinenten?
Visserligen jublar en liten bit av mig över att han blev vald, den skulle varit större om det inte vore för misstanken att det enda som kunde få in honom i vita huset, var att han – trots allt, för de trångsynta- var att föredra framför en kvinna.
Suck.
Men att han kommer att få verkligt stöd av ”de som räknas”…fan tro´t.
Vad mera?Jo, under min totala bloggfrånvaro har ”Mia basin…” startat en ny blogg (se bloggroll, någonting ”Honey”, varför kan hon aldrig välja namn jag kommer ihåg?! ) och Klokbok har gått och förlovat sig, båda dessa pregnanta händelser hände för mååånader sedan, så där ser ni hur aujour jag håller mig!
Något nyare. är det bistra faktum att sons teve tycks ha kilat vidare…denna nyhet är rentav dagsfärsk (!) och nu smyger han runt och blänger på min, samtidigt som jag riktigt ser hur dolska kidnappningsplaner dväljes bakom det där (mycket) skenbart oskyldiga ansiktet.
Men, jag bevakar både honom och den nu enda levande apparaten i hemmet – nogsamt – inte för att jag tittar på teve längre, men däremot på mina dvd´s.
En sak som jag grubblat mycket på de senaste dagarna, är följande ; varför har folk blivit så dåliga på att själva fylla sina liv och fritid på ett – för dem – roligt eller åtminstone positivt sätt?
Efter ett antal uppdykande samtal med vänner, klienter och extrabarn, där den gemensamma nämnaren har varit just detta ”livet är tråkigt”, har jag insett att detta tarvar eftertanke, eftersom jag inte tror på slumpen.
Från att ha muttrat och morrat – vildsint – över det totala uppgåendet i diverse dokusåpor och frossandet i andras privata angelägenheter (läs : kvällstidnings samt veckotidningsblaskor) som många hänger sig åt, inser jag nu – till min fasa – att detta (tomma!) frossande, inte tycks räcka till längre?!
Att jag ”fasar”, beror på att jag inte vågar tro att detta är ett sundhetstecken, ett tecken på att intresset för korvstoppningsmatandet av tredje klassens ”sensationer” håller på att mattas av.
Tvärtom, undrar jag vad diverse redaktörer och programchefer kan tänkas ta sig till, om bristen på respons blir alltför tydlig?!
Att de skulle ta ett (djupt) tag i kassakistorna och börja publicera / sända något med kvalité, vore ju en nåd att stilla bedja om, men fan tro´t…igen.
Tillbaka till huvudspåret, alla dessa samtal som frekvent pågått om hur tråkigt livet är, jag tycker mig skymta två olika linjer här, som tycks vara totalt motsägande.
Den ena är avtrubbning, den andra är understimulerat utmaningsbehov.
Nu vill jag inte slå mig för bröstet och påstå att jag tillbringar all min vakna eller ens lediga tid gapskrattandes på ett ulligt litet moln, men jag förstår inte inställningen hos de som har klagat?!
Jag vill heller inte låta äppelkäck eller patenthurtig, men livet är exakt så roligt som vi själva gör det!
Gudarna ska veta att det inte är lätt att hitta något kul i sitt liv när man är : skoltrött, hatar sitt jobb, avskyr sin partner, avskyr att vara singel, är arbetslös, bostadslös, är pank eller inte har hälsan, jag vet detta, mer än väl!
Men, är det någon som kan förklara för mig det positiva i att inte ens försöka?
Vad finns det att vinna på att sitta på sin häck och stirra sig blind på allt man inte har?!
Förutom att ett sådant stirrande sänker ens humör och (eventuella) livsglädje ytterliggare, är det inte precis befrämjande för förmågan att förändra situationen.
Att – ständigt – dra till sig (destruktiva) relationer med (instabila) dramaqueens ”för att känna att man lever” eller själv blåsa upp bagateller till drama av högre rang, tycks mig heller inte vidare meningsfullt!
Nu vet jag – mycket väl – att det är tusan så mycket lättare att uppmärksamma allt det man tycker är fel eller fattas i ens liv.
Om inte annat har de flesta av oss blivit lärda att bli proffesionella gnällspikar från mycket tidiga ben, men det slentrianmässiga gnällspikeriet kostar mer i energi (och livsglädje) än vad många tycks vara medvetna om!
Att sitta ner och vänta på att någon eller något utifrån, ska komma sättande på lätta fötter för att fylla ens liv med (positiv) mening, är att vara konstant otillfredställd och dessutom ständigt medveten om hur sabla tråkigt ens liv är.
Det är och förblir vårt personliga ansvar att se till att våra liv inte blir topprankade på en ”de mest meningslösa existenserna i vår tid” lista.
Exakt vad det är som får folk att känna att deras liv inte är genomtråkigt, är ointressant (så länge det inte skadar andra) det bör också vara ointressant för var och en vad ”andra” tycker om deras sätt att fylla sina liv, huvudsaken är ju att det fyller sitt syfte!
Vad spelar det för roll om ”andra” tycker att det är ytligt, fånigt, billigt eller okulturellt, om det är något vi mår bättre av?
(Sådana som ”författaren” av denna kria då, som avskyr : dokusåpor, blaskor, dramaqueens, billigt drama, hallowen samt dansband! sätts anm.)
Förresten, hur kan något anses vara ytligt, om det får oss att le och därmed ger oss lite extra energi och ork?!
(Här föll den arme sättaren hjälplöst ihop av ironiskt gapskratt, flämtande ”hyckleri”!)
Jag är rädd för att en viktig insikt alls inte står kvar på ”försvunna” listan, utan ligger i respirator, nämligen att vi behöver alls inte påminna oss själva om allt som är fel på detta klotet, vi blir påminda om det så fort vi sticker näsan utanför dörren eller öppnar en tidning eller slår på teven och att enbart se till allt som är fel, är att ladda oddsen mot oss själva!
För att kunna vända på steken, alltså istället fokusera på det som är bra och positivt i våra liv, kräver ett medvetet beslut och en del jobb, men det går och det är nödvändigt både för att – åtminstone – skapa en balans mellan positivt och negativt men framförallt för att ge oss energi nog att förändra det som inte är bra!
Att slå sig till ro med att ”vara ett offer för omständigheter” eller förundra sig över omvärldens oförskämda och oförståeliga brist på vilja att fylla ens liv med glädje, är att slänga bort alla möjligheter att påverka sin situation, med båda händerna…
(”Författaren” väser här – ilsket – till sättaren att hon alls inte har författat ett kilometerlångt klaginlägg om klag!)
Ähum…eftersom intressekonflikt tycks råda, ger jag härmed upp detta inlägg (den illsasinnade sättaren väser : svammel!) och nöjer mig med att bifoga följande video, som åtminstone fick mig att skratta!
Alltså dedikerar jag den till ”me myself and I” och till de som vill, men inte till snorkiga sättare.
She’s back!!!
Och vilket inslag!
Och vilken rulle!
😀
Jippie jihoo!
Angående Obama – jag undrar om han hinner packa upp flyttlådorna, ta pappret av porslinet och ställa böckerna på plats i Vita huset – innan någon knäppskalle knäpper honom…
Och om han nu lyckas – så blir han säkert jättemainstream och mellanmjölkspolitisk för att inte stöta sig med någon. Redan hans pigmentering är ju en nagel i ögat på alla rednecks som tillbringar timmar i solarierna utan att ens bli mjölkigt ljusbruna…
Angående att ha tråkigt:
Jag vill ha tråkigt. Och ju mer jag anstränger mig, ju mer dramatiskt och otråkigt blir mitt liv.
Ibland tror jag att jag lyckats – men så rasslar det till i brevinkastet och så har någon äckelhurtig brevbärare från Citymail (som jag inte erkänner som brevutbärare) förärat mig en saftig räkning – och friden är bruten.
Fast vissa otråkiga saker har jag alls inget emot. Bland dessa otråkiga finns Ninas återkomst.
Kanske ska jag kosta på mig att julpynta i tid i år. För att fira. Att jag kan njuta av otråkigheten också.
Dessutom ska jag fira att tre fjärdedelar av familjen är med i årets julkalender. Så då lär man sitta bänkad med barnkanalen i fokus både morron och kväll.
Eller inte förresten. Jag kollar nog kalendern i SVT-play.
Och del 1, 3 och 8 såg vi på smygpremiären i måndags.
Där var vi inte med. Utom jag. På ett foto i introt av del 8. Men det var bara jag som såg mig den tusendels sekund fotot visades.
Konstigt att det fotot är med där förresten – för det handlar ju om en scen som kommer först i avsnitt 17.
Nu ska jag hålla tummarna för att Ninas återkomst inte är en engångshändelse – utan en riktigt, riktigt ful ovana.
*mindcontrollar Nina: fortsätt blogga, fortsätt blogga*
Lilla Blå.Man tackar, både för att du har hållit ut och inte helt strukit mig ur allt vad medvetande och datorer är!
Och, såklart för att du gillade både inlägget och rullen!
🙂
Letaguldkorn.Ja, som du ser har ditt idoga mail och msntjat (slutligen) haft effekt, här är jag. 😀
Måste ju säga att jag känner igen kampen för tråkigt, som i vissa perioder verkar vara ett ouppnåeligt nirvana.
För det mesta förfaller kämpandet till en skadeglad vinst för otråkigheten…
Håller absolut med dig angående Citymail, de har lika lite som Halloween här att göra, i synnerhet som de – alldeles uppenbart – inte anställer läskunniga människor?!
Jag har – bokstavligt talat – tappat räkningen på hur många gånger de har dängt in andra människors post till mig.
För att sedan – tjurigt – antyda att jag inte vet vilka som bor i mitt hem, när jag har returnerat breven till dem?!
Familjeadventskalendern, låter riktigt spännande, jag ska absolut göra mitt bästa för att lyckas se den. 🙂
Ack ja, den arme Obama!
Visserligen är jag djupt och jublande tacksam över att vi har sluppit den oheliga busken och visst önskar jag – absolut – att det ska gå bra för Obama…
Men, jag snor härmed en Gits Olson sentens, av ”morfar”, där han säger ”folk kallar mig för skeptiker, men det tvivlar jag på”.
Tack tack, mindcontroling, lär behövas för att hålla mig på ”rätt” spår bloggosfärmässigt. 😀
Jag är verkligen glad i hela kroppen av att se dig i bloggen igen.
Blir så inspirerad av din osterila språkbehandling.
Den får mig nästan att vilja skriva ett praktverk på 32 band + 3 supplement med härliga, underbara mustiga och kringliga ord – som bara jag och en liten utvald skara orkar läsa.
Men vi läser långsamt med ett leende – och kommenterar med ännu mustigare och krångligare och helt osterila ordvändningar…
Som få begriper – men alla njutningsfullt vänder i munnen som vällagrade viner och smakrika chokladflarn.
Nu ser jag ett litet finmaskigt nät av ord och meningar som långsamt täcker datorns monitor. Och det är vackert.
LetaGuldkorn.Milda himmel, jag rodnar ju här, Rudolf och hans snok är ingenting mot mig!
”Osterilt, mustigt och kringligt”, jag tackar och niger, i synnerhet eftersom jag tycker att du själv alltid skriver fantastiskt bra!!! 🙂
Det är så roligt att du gillar mitt kringliga språk och att du orkar ta dig genom mina krior!
Apropå det, har jag precis publicerat ett mustigt (?) inlägg till.
🙂