Klokbok har skrivit om vådan av att vara ”en ödmjuk författare”, har förresten precis läst hans bok”Recept för Domedag” och jag älskar den!
Nåväl, tillbaka till ordningen, eftersom jag ännu inte är utgiven och har haft ett behov av att ”skydda” mitt skrivande, har jag, länge, bara svarat ”healer” när folk har frågat mig vad jag gör.
För ett tag sedan, skulle jag ut och fara medelst tåg, det första som hände var att någon tågpersonal, en ung tjej, som också väntade, kände för att vara social och inledde samtal…mycket snabbt kom hon in på att hon var nyförälskad, hur härligt det var men samtidigt hur ängsligt, det klassiska.
Om nu någon undrar hur det kommer sig att samtalet tog den, ganska så personliga inriktningen, kan jag bara tala om att så har det varit sedan jag började jobba som healer, vilt främmande människor inleder samtal om sina mest personliga problem eller känslor.
Jag ser det som en del av jobbet…oftast är det trevligt.
Nåväl, när hon frågade vad jag sysslar med, svarade jag, till min egen stora förvåning, ”författare och healer”?!
På tåget, satte jag på datorn, pluggade in lurarna och gjorde tappra försök att koncentrera mig på ett trilskande stycke, som hade oförskämdheten att inte alls vilja som JAG ville?!
Tapperheten underlättades inte på något sätt av att vagnen dels var begåvad med ett syskonpar som idkade kapplöpning genom hela vagnen under uppmuntrande rop, när de inte stod i varsin ände och skrek åt varandra.
Jag AVSKYR föräldrar som inte lär sina ungar att sådant beteende inte är lämpligt vare sig på tåg eller i flygplan och JA, jag har barn och ”därmed rätt att uttala mig”.
Två unga tjejer kämpade på i tävlan om titeln ”bästa fridstörare”, de satt mitt över mig, på andra sidan gången och förde ett högljutt samtal om sina komplicerade schema.
Det var” ta bil dit, flyga tillbaka för att hinna med att…till”, både tal och utstyrsel var tänkt att väcka så mycket uppmärksamhet som möjligt, jag anade att båda ”var någon” men eftersom jag aldrig tittar på dokusåpor, hade jag ingen aning om vilka de var, eller hade varit.
Plötsligt vek sig en av tjejerna en halvmeter över gången (ungarna hade av ren utmattning tagit en paus) hon önskade inleda samtal, jag tog bort ena luren och tittade på henne ”ursäkta, men är du författare” frågade hon, mitt i irritationen över att bli störd, noterade jag att hon ivarjefall var hövlig, ”ja”, svarade jag milt sagt kortfattat, log mot henne och vände mig tillbaka mot datorn, redo att sätta tillbaka pluggen igen, ”så roligt” kom det från hennes utvikta position,”ja” sade jag igen, nickade åt henne, satte tillbaka pluggen och gjorde mig beredd att fortsätta mitt skrivande , men icke.
”Vad skriver du om”?Hörde jag genom musiken, jag kvävde en suck, tog ut pluggen igen, svarade ”om relationer” och skulle precis sätta tillbaka den när det kommer ”får dom varandra”?Från andra sidan gången, ett ögonblick undrade jag om hon kanske trodde mig tillhöra ”Harlekingenren” ,motstod att gapskratta och svarade henne ”ja…temporärt”, pluggade med en definitiv gest in min lur och försjönk i min text, jag tyckte mig höra ett svagt ”vad synd” men bestämde mig raskt för att inte ha hört något.
Två saker slog mig när jag satt där med mitt vrenskande textstycke, dels att jag under loppet av en timme två gånger hade ”presenterat” mig som författare, tiden för att skydda mig och mina texter, var alldeles uppenbart över.
Det andra var, om man nu ser en människa på ett tåg, som sitter och skriver med lurar inpluggade och sluter sig till att den människan är författare varför, i hela fridens namn, inleder man då ett samtal?Och insisterar på att fortsätta samtalet, trots milt sagt enstaviga svar?!
Om nu samtal var nödvändigt, varför då inte vänta tills människan ifråga var en smula tillgängligare?
Resten av resan, kunde jag inte ens röra mig utan att det noterades på andra sidan gången, tillslut satt jag tillbakalutad och blundande, för att inte behöva ge mig in på en förklaring om varför ”dom bara fick varandra” temporärt.
Jag tror nog att jag har lyckats undvika fällan ”ödmjuk författare”, eftersom jag alldeles uppenbart…syns… 😀
‘Join us … Joiiiin ussss!’, som demonen/cheerleadermonsterflickan säger i ‘Evil Dead’ ;o)
Efter ett tag kommer du också att få frågor som ‘jo jag har ett manus, det är bara på 11 000 sidor, du skulle inte kunna titta på det?’ och klassikern – ‘Var får du dina idéer ifrån?’
Stephen King hade ett bra svar på den frågan, ett svar som jag ibland helt fräckt plankar:
‘Jo, det ligger en liten butik på Kungsgatan. Där köper jag dem.’
Å ena sidan framstår man som integritetsskyddande konstnär, å andra sidan framstå man som … Ja, antagligen ett fekaliskt skodon.
Själv undrar jag bara, lite försynt sådär, från en författare till en annan:
Får dom varandra?
*Contemplating over the horrors or upsides of joining*
Det var just för att slippa klassikern, jag blundade…risken att någon av dem skulle ha lyckats åstadkomma 11 000 sidor, föreföll mig minimal…
Stephen Kings svar är alldeles utmärkt och härmed snott för framtida bruk, när jag har joinat (på äkta Rosengårdssvenska).
”FEKALISKT SKODON”?!Nej, vet du vad! *Får genast second thoughts angående joinande (där var det igen), något sådant vill jag VERKLIGEN inte bli sedd som!
Arrrrghhhhh…VE DIG!
Ny fråga, sådär från en författare till en annan, du jag har ett manus, det är bara på 13 000 tusen sidor, du skulle inte kunna tänka dig att korrläsa det och vidarebefodra till ditt förlag, med ”personlig rekommendation”, gärna gå dit i egen hög person med det? 😉
(Hua, hämndbegäret föranledde mig till det oförlåtliga, en s.k. ”overkill”)
Det finns en variant på författarrollen:
Den missförstådde författaren; du vet Strindberg blev ju inte heller utgiven…
Tänk vad de ska ångra bittert att de tackade nej till mitt manus när jag får mitt andra Nobelpris i literatur – men då kan de stå där och gräma sig – alla 598 förlag som hittills tackat nej…
—
För övrigt har jag ett manus som jag tänkte kunde gå med i ditt paket – alltså inte för att jag egentligen bryr mig – men ja du vet – du kunde ju kanske titta på det – innan Joakim tittade på det och skickade det vidare till sitt förlag med goda vitsord och så…
I mitt manus får de varandra – det är underbart – och en stråkorkester spelar…
Tror boken blir en kioskvältare…
I min bok dör alla på slutet, undantagslöst, vilket gör mig till en nutidens Shakespeare. Kärlek förekommer inte. Metafysiskt småpratande lik staplas likt de böcker jag alltid velat läsa, men inte hunnit. Boken, MIN bok, har jag haft i huvet ända sedan tidigaste barndom, så jag VET att jag kommer få nobelpriset, om inte annat, så för min syntax. Tyvärr har jag inte skrivit romanen än (det är en trillogié, tre gånger längre än allt NI kan tänka ut) för att den är så komplicerad att jag är orolig för om mina läsare kommer att kunna följa mina tankegångar? Jag får väl förenkla…suck. Ingen förstår mig, men om jag bara får sätta mig vid en strand, ska jag ändå skriva den!
Varför det är rätt och riktigt att reklamera barn; alltså s o m l i g a barn, har jag ju utförligt förklarat i annat forum.
LenaK.Jo…jag vet…har nog tänkt undvika just den varianten (VA?!Blev inte Strindberg utgiven, tänk så många avhandlingar som säckade ihop och dog nu, massjälvmord!*S*) den är LITE väl bitter och svårsmält för mig.
Dessutom vill jag ju inte konkurrera med Joakim, det är ju hans revir det där…att vara svår… 😉
-Klart du har, klart du vill,klart att dom får varandra, givetvis…vilken kioskvältare kan anses komplett utan en stråkorkester, underbar eller ej…
Ska framföra ditt önskemål till Joakim, han blir säkert SÅ glad, ja…nästan lika glad som jag… 😀
Shakespeare eller Sir Philip Gibbs (som jag redan har citerat i ett annat forum) den arme mannen råkade, beständigt, i sitt romanskrivande ut för ”att hans romanfigurer skapade sig ett eget liv och vilja och bestämt nekade att utföra de handlingar han ville, tills han avskydde dem alla som pesten och jagade dem i en för tidig grav, för att slippa dom.”
Eh, följa dina tankegångar i en triologi…förenkling kan nog vara av nöden, ja… 😉
Hoppas att du hittar en strand, snart!*Andlös av spänning!* 🙂
Liten Karin.Jo…jag vet och du har helt rätt…men tyvärr var det ju inte mina ungar att reklamera! 😦
En dam på min reklamutbildning sade faktiskt exakt det, angående sina framtidsplaner: att ”helst av allt skulle hon vilja sitta på strand och skriva bok”. Av den kommentaren drog vi alla slutsatsen att allt som krävs för bokskrivande, är lämplig strandkorg. Allt övrigt levereras av cateringfirman.
Bon voyage!
På Wilburs jobb påpekade en snobbtant sig stolt använda: ”Channel five”.
Det tog ett tag för de närvarande att begripa att hon refererade till sin p a r f y m…vilken då erkannerligen luktar k a n a l? Nummer fem i ordningen. Personbefordran över/under Öresund är en minst lika skön tanke, då!
Kan man inte reklamera andras barn? Så synd.
Hmm…damen ifråga hade nog bara, dittills, skrivit inköpslistor, eller vad tror du? 😉
*Gapskratt* den nya versionen av Monroe då?”Allt jag har på mig i sängen är min teve.”
Eller”Min säng befinner sig, för närvarande, under Öresundsbron…”
Nope, det måste nog vara egna eller åtminståne egenhändigt inhyrda.
Ouch…stavning, är nog tröttare än vad jag trodde… 😦
Förresten, om jag nu inte skrivit det innan, kul att du letade dig in hit…och dessutom öppnade näbben! 🙂
Call ME little Nemo in Slumberland. Jag är ju glad att vara I min säng, som den fnattar runt om natten! Vad man har på sig är väl irrelevant, sålänge det inte är något annat än maken? Nej…lovar att försöka skärpa mig nu.
Vad äller stavning har du ju alltid mig vid din sida!
Right Nemo, glad to see you in here… 😀
Varför skärpa sig, inget kul ju?!
Så skönt, känner mig, genast, mindre i stavningens ödsliga djungel… 😉
På min gravsten ska stå: ”Här vilar en kärin som dog i kampen mot grammtik, syndax och ortorafi”.
Och, jag l o v a r att det blir massa ”raffitti” på den…, ungefär som på ena tempelanläggningen på Malta. Inga jämförelser i övrigt dock. UGHA!
Fin utsikt var det däruppifrån, förresten. Man anade Afrikas andning. Eftersom de i den tidiga maltesiska kult(ur)en tillbad sin Stora Moder Jord var stenarna som inramade templet så, de med. Figuren av Big Mama däremot (på museet i Valetta) är lika stor som en nyfödd kattunge.
Ouch…aj…*ryser intensivt* hade jag inte vetat att det var medvetet, hade j a g påmint d i g om hinken, igen! 😀
Har inte varit där, är alltså grön av avund.
Kattungestor, jaha…av någon, ytterst märklig, anledning, är jag inte förvånad…
Tur att vi har Hinken. Den har redan muterat till ett fast begrepp!
Malta var fascinerande. Det mest tätbebodda området i Europa, samtidigt som hälften av husen där står tomma. Folk verkar helt enkelt överge sina gamla hus och bygga nytt precis bredvid, precis som Picasso växlade sina våningar i Paris när han hade ”målat dem fulla”. Det var inte så länge sedan man fann ytterligare en sådan; fullproppad av målningar som stod slarvigt lutade mot väggarna och med den petrifierade sista måltiden han intog innan lägenheten nonchalant övergavs till förmån för nästa, tomma.
Man vet än idag alldeles för lite om denna tidiga moderskult som tydligen var utbredd runtomkring medelhavsområdet, för att kunna säga varför den där figuren är så liten. Kanske var den en talisman och Gudinnan fick av religiösa skäl inte framställas på annat vis? Teorierna slåss om hur det var.
Ja, visst har den. 😀
Fniss, jag hade glömt att det var så han gjorde?!
Tja, det kanske är praktiskt för dom…eller så har de aldrig fått upp ögonen för vare sig underhållets eller renoveringens ”välsignelser”.
Hmm…ok, vi låter teorierna slåss tills de har tröttat ut sig och skärskådar sedan ”vinnaren”…