De senaste dagarna, har de varit mycket debatterande om den ensamhet som följer när man inte lever ”radhus, volvo, utegrill, schäfer, virkade gardiner-liv”.
Och nu har även Ola skrivit ett inlägg om hur det är att stå ”utanför det löpande bandet livet”.
Två av mina absolut bästa vänner, har lika okonventionella yrken som jag,förutom att även de är healers. I brist på bättre (och utan att ”hänga ut dem”) får jag ta till klyschan ”skapande” om deras jobb, trots att jag är hjärtligt trött på den…den, precis som ”new age”, kan stå för vad fan som helst idag.
Nåväl, en av dem, har hamnat i svårartat grubbel och sorg, inte p.g.a. det är ”storhelg” som många säkerligen tror, utan för att hon nyss har brutit ett flerårigt förhållande.
Inte för att hon inte längre känner något för mannen ifråga, utan för att hon inte längre klarar av att dra hela förhållandet själv och dessutom få höra att hon är ”för stark” med jämna mellanrum. (När hon provade att inte dra det, var det också fel, då ”brydde hon sig inte” alternativt ”ställde för höga krav”. )
Alla tre, är vi starka kvinnor…både i oss själva, våra yrken och i synnerhet som healers, i det är vi rentav mycket starka, vi vet vilka vi är, vilket ibland är ytterst utmanande och skrämmande för vissa oavsett vilket yrke vi än skulle råka ha.
Ofta händer det oss att människor (som inte ens vet v a d vi är?) blir obehagligt berörda och rentav rädda när de möter oss.
Många är det, som inte kan se in i våra ögon mer än några sekunder.
Det där bäddar nu inte för ett aktivt socialt liv, såvida vi inte har turen att träffa människor som inte är så lättskrämda, eller som åtminstone har förmågan att skilja på oss och det vi representerar.
Det bäddar heller inte för okomplicerade förhållanden!
Jag förstår alltför väl smärtan hos min vän, att vara tvungen att skrota ett förhållande och släppa någon man fortfarande älskar, för att han inte klarar av vare sig vem eller vad man är, är och förblir jävligt plågsamt och jag sörjer för att hon står mitt i denna sorg.(Hu!Vilken meningsuppbygggnad, v a r är ”klokbok” när man behöver honom?!)
Och ändå, när vi talade med varandra (alla tre)både igår och idag, var hon lika väl som vi andra två, helt klar över, att ingen av oss varken kan eller vill ”tona ner” eller ”dölja” vilka vi är eller vår kapacitet, det går inte, det vore att göra våld på sig själv!
Vad mera är, ingen av oss ska b e h ö v a ens tänka tanken, på att ”förminska” oss, för att ”passa in”!
Må vara, att vi väljer vilka vi berättar för om healing, men att gå därifrån till att låtsas vara något vi inte är?Nej och åter nej!
Trots att ingen av oss, vilket vi också konstaterade under dessa samtal, hade den blekaste aning om hur genomgripande vi skulle förändras, när vi började på vår väg inom (klichévarning!) ”personlig utveckling”.
Eller hur pass det skulle påverka oss, inte minst, i våra sociala liv…var och är vi, trots allt, rörande eniga om att det var och förblir värt det!
Ingen av oss, skulle ens för ett ögonblick, ändra väg eller inriktning, oavsett hur smärtsamt det än är ibland, inte minst att vi alla tre har förlorat en del människor, antingen för att de har blivit rädda, eller för att de helt enkelt, inte har klarat av att få sin bild av oss rubbad.
Märk väl, att jag inte talar om personer som vi har valt bort, utan som har valt bort oss.
Att vi alla tre, har varit tvungna att bryta upp från förhållanden, för att ingen annan väg (trots idogt letande och inte mindre idoga försök)fanns, har ju redan framgått.
Nu är det alltså en av oss tre, som står mitt upp i sorgen och det enda vi andra två kan göra, är att lyssna, sympatisera och tala om att vi har stått på exakt samma fläck och överlevt.
Att det f i n n s män, som både klarar av den ”enhörningstillvaro” (låter bättre än eremit!) som, med jämna mellanrum, råder när man har ett (varning igen!) ”skapande yrke”, och som k l a r a r av något så okonventionellt som att leva med en healer, med vad det innebär av blixtsnabba skiftningar mellan privat och healerrollen.
Som klarar det utan att tjura och hämnas p.g.a. ”försummelse” eller få panik och vända på tofflan och kuta därifrån, som ”rentav” sätter värde på och uppskattar det vi gör.
Att hon, alls inte, är ”dömd” till ensamhet och celibat eller enbart ”kortvarigare förbindelser” (läs ”one night stands”)på grund av den hon är eller vad hon jobbar med!
Att alternativet, att sluta som healer, sluta utvecklas, inte är något alternativ, eftersom det skulle betyda att hon ödelade sig själv, det där vet hon ju redan, lika väl som vi andra två, men i dessa situationer, behöver vi höra det igen, se var vår förankring finns, påminnas om att inte tappa perspektivet ur sikte.
Alla tre, vet vi att vi har valt rätt, men i denna situationen måste vi påminna varandra om att priset inte är för högt, att det a l l t i d är värt det!
Att vi alltid, får mer än vad vi förlorar!
Att ge råd i sådana situtationer kan bli lika klyschigt som i andra känsliga sammanhang.
Men vi vet alla att vi en dag kommer att se tillbaks på uppbrottet och känna att det var rätt. Sällan har man ångrat sig.
Och om båda nu skulle ångra sig och det känns rätt – så är det väl bara att bli ihop igen.
Men mina erfarenhet av uppbrott – även från dem jag varit fäst vid, har varit att det var bra. Nu har ett ok lyfts från mina axlar – nu kan jag andas igen.
Och vid ”goda” separationer har jag kunnat ta upp kontakten igen – och visserligen förlorat en älskare men vunnit en vän.
Jo, jag vet, det är ursvårt…och det enda vettiga är ju att finnas till hands, lyssna och stötta oavsett vad.
Det verkar som om hon är i en kombination av lättnad och sorg, hon vet att hon har gjort rätt, men sorgen finns ju alltid där, lik förbannat.
I synnerhet som det är, först nu, insikten om att även han blev skrämd över vad hon är, har hunnit ikapp henne…att han inte kunde skilja hennes privata jag och hennes yrke åt och inte heller kunde handskas med det…det är en bitter insikt, oavsett när den kommer.
Om hon fortfarande är kär i honom så sätter jag en bra slant på att dom snart är ihop igen.
Det finns ett gammalt latinskt ordspråk som lyder: ”Det finns två saker som en männsika aldrig kan dölja, kärlek och hosta..”
Tror att du förlorar slanten, såvida han inte får en uppenbarelse, på vägen till Damaskus, så är det nog rätt kört… 😉
Det finns ett ökennomad-ordspråk som säger: ”Tre ting går icke att dölja: eld, en ryttare på en kamel och kärlek”.
Själv är jag särskilt förtjust i den förment hemlige ryttaren på kamelen i öknen, utan att fördenskull vilja säga något diminuitivt om vare sig kärlek, eld eller healing.
Alla som som undertecknad hela sitt liv (mor, vänner och väninnor, man) omgett och omger sig med mänskor födda i skorpionens fruktade tecken, är inte rädda att möta sådana ögon.
Personligen finner jag deras röntgenblick snarare vara ”angenämt rak” än farlig, och har inga problem med att ”bli sedd”. Dessutom är det gott att veta att de inte låter sig luras av någon eller någonting.
Alla dessa beskrivningar av ens (kvinnliga…) personlighet, känner jag noga till…i olika utföranden och varianter, alldeles utan att vara healer. Som alltid: minskar det inte smärtan i att ”det inte räckte till varaktig kärlek” det minsta, att veta om exakt varför det blev så…
‘vad man är, [Det] är och förblir jävligt plågsamt’ ;o)
Så, nu när tillfixad är meningsbyggnaden (uh?) får jag dra mitt strå till stacken apropå ordspråk:
‘Always look on the bright side of life’
(profeten Brian)
(Jag tänkte först använda ‘Var Stolt!’, men sen kom jag på att det är nåt jag hörde medlemmar av ND ropa en gång, så, hmm … Ja.)
Starka personligheter fungerar för många som en magnet; å ena sidan dras de till dem, å andra sidan stöts de bort. Eftersom det nu är så urbota korkat att Män anser att världen roterar kring dem (eh, oss …) så uppstår det där bortstötandet när de råkar på en magnetisk kvinna; två pluspoler mot varandra, liksom – och så vips har de stött ifrån varandra, istället för att skita i ‘naturlagen om manlig magnetism’ och fortsätta hänga ihop som pluspol och järnfilspån. Jäkla spån, det är vad många (män) är. Om ni frågar mig.
Det finns aldrig en verklighet, och en karta. Varje människa är sin egen verklighet – och sin egen karta. När någon försöker rätta till någon annans karta för att stämma med sin egen verklighet, då blir det … Ofta fel.
Jösses vad jag flummar :S
Jisses, Herr Klokbok låter som en som reparerar sin motorcykel med hjälp av utrikisk magnetism, till exempel: ”OM”. Vanligen uppstår soppa på spik! Trevligt är att han (de) nästan lyckas bortse från sin sort. Kan Nina eruera vilken sort han dricker? ”Jag tar samma drink som de…öh: han, därborta, tack!
Å, förresten; vem är spånet, vem pluspolen? Det blir det räl om! GGräll…
Just det ja, du är ju omgiven av skorpioner, klart att du klarar vilken typ av blick som helst då!
Kamelen, är helt underbar! 😀
Nej, man behöver alls inte vara healer, ”bara” ha intresse av människor.
Inte tusan hjälper det, visserligen fungerar vi alla så att vi alltid har lättast att handskas även med plågsamma företeelser (och hitta vägar ut ur dem) när vi har hittat ”varförs” fula tryne…men i detta fallet, hjälper det ju inte, det gör ju förbaskat ont ändå och jag förstår henne så väl.
Nu ska du vara snäll mot herr Klokbok, som tog sig tid att hoppa ner från sin vita springare och hyfsa till min hopplösa mening och d e s s u t o m avslöjade sig som Monty Python fan!
Han är ett spån, flåt, en man…något så ovanligt som en man som faktiskt ser sitt eget köns vansinnigheter och blinda förstockning, när han stöter på dem…och sågar det han ser med sitt fantastiska sinne för humor!
Att han är något mer osammanhängande en vanligt 😉 beror nog på en överdos av ledighet och påskmat…
Hmmm…du får nog angöra Phoenix tämligen snart om den där ”G” tangenten… 😀
Joakim…tack tack, både för tillfixningen och för Yodameningen… 😀
Jodå, du har helt rätt, det där är en av de främsta anledningarna till att hon bröt, denna ständiga växling mellan att förlita sig på hennes styrka, bara för att göra helt om och anklaga henne för den…suck…
Är inte det, enligt din teori, ett äkta spån så säg…
Att både jag och häxa nummer två, har varit med om samma, hjälper ju inte henne mer än, ytterst, marginellt.
Ahh…Monty Python och en av mina favoriter med dom, dessutom, man tackar!
Nej…inga ND slagord, tack!Tusan också, vad dom ska sno åt sig, är det inte gamla präktiga uttryck, så är det uråldriga solsymboler, USCH!
Visst blir det fel, kartor låter sig inte skrivas om hur som helst, att själv göra våld på den i anpassningens namn, brukar sluta precis lika illa.
Oroa dig inte, oavsett vad liten Karin retas med, får du flumma så mycket du vill härinne! 😉
Ojoj,,, jag smyger sakta och ljudlöst ut bakvägen. Jag är ju både Jungfru och man… :-I
*ASG* Du behöver alls inte smyga dig iväg Ola!
Vi delar, tydligen, stjärntecken också…förutom diverse åsikter. 😉
Se!Det är, fortfarande inget fel på min flexibilitet… 😀
Och sedan kommer det ständigt folk och frågar varför Sjörövar Jenny är ogift och till och med saknar beundrare…hon skrämmer bort karlstackarna!
Medelst råhet och: …sin sång, förstås.
Det trevliga med Klokbok verkar vara liknande egenskaper som Wilbur har: Han registrerar en med sin skorpionröntgen-Borgblick där man (dvs. jag, hon, de, hela högen hinkande käringar) står och skrävlar högljutt med grabbarna (istället för att sitta och klaga på karlar, ikapp med de andra brudarna…) på ett rimligt vilt party, för rätt många år sen.
Mitt i ett rungande, rått gapflabb från övertecknads sida, kommer en sån där (snygg) Wilbur man ändå hemligt beundrar… fram till en och säger: ”Du är egentligen en mycket tillbakadragen person”, rullar sig lugnt en cig, tar en öl och partajar på med resten av grabbsen.
Man förstummar skräckslaget och är glad att vara sminkad. Hinkar mera.
(Djupt skakad gick jag hem den natten, oanandes allt som komma skulle.)
Såna är dom, vissa män.
Kanhända skräms de lite, de med, men är ytterst tilldragande i längden!
Jösses, extramor, dina kommentarsidor tenderar att urarta å det grövsta efter ett par poster… 😛
Om man nu ser till vad du skrev har jag inte mycket att säga angående själva beslutet – jag vet själv att man kan bli fullkomligt kvävd i ett förhållande och till slut tvingas att ge avkall på sin egen identitet för att klara av att vara sig själv (intressant som fan, men ja, det går uppenbarligen). Och om man dessutom tvingas dra hela lasset själv, för att motparten inte bara är blind för ens lidande utan dessutom för att man själv inte orkar kämpa emot längre, då blir det hela till en lång tragedi med en själv i huvudrollen.
Men healing – ”personlig utveckling” eller vilken dum klyscha man än väljer – verkar för mig vara ett kall i livet. Ett kall kan man inte bara avsäga sig och strunta i för att ens motpart inte klarar att man är så pass stark att man håller sig till det man vill. Det leder till – som du ju själv skrev – att man ödelägger sig själv. Slår sig själv till spillror, om man så vill, mot det isberg som är en oförstående partner.
Mina varmaste kramar och sympatiska hälsningar till den drabbade. Framför dem gärna.
Jo, du, Nina,, Du är väl egentligen en mycket tillbakadragen person.. 😀
Liten Karin.Hmmm, visst är det skrämmande, när någon har fräckheten att se rätt igenom hela det omsorgsfullt anlagda skyddet, ja…
Vissa män, har ju benägenheten att använda sin röntgenblick till annat än att ta reda på vilken färg ens underkläder har, de små liven…sade hon torrt.
Jodå, visst verkar Klokbok ha Wilburdrag, det tycks Ola också ha, även om han gör sitt bästa för att dölja dem. 😉
Detsamma gäller hårfärgsförgöraren, som hade oförskämdheten att använda röntgenblicken från dag ett och som aldrig har slutat använda den…suck!
Måste, motvilligt, erkänna att det är ganska så tilldragande, ändå, ja… ok, ytterst,då!Hmpfff… 😀
Phoenix.Ja du, extrason…det går aldrig att förutsäga vilket håll den här bloggen ämnar vingla iväg åt…”en salig blandning”, är nog den mest smickrande beskrivningen, jag kan uppleta och den är ju inte mycket att hänga i julgran, inte.
Visst har du rätt, på samtliga punkter, är trots allt glad att hon har slutat spela huvudroll i tragedin, jag har framfört dina hälsningar och kramar (för fem minuter sedan) hon hälsar, tackar och kramar tillbaka.
Visst är det ett kall, eller med ett något mindre skrämmande uttryck,”det blir en livsstil”, oåterkallelig sådan… 🙂
Ola.Gaaaaahh!!!Fan också, hur kom du på det?! =/ 😉
Faktum är, att jag har gått en låång och knagglig väg från att ha varit som Liten Karin, med en ständig (dock charmig) svada för att skydda mig själv, till att låta bli att dölja mig.
För att istället råka ut för människor, som tar fel på mig och healingenergin och lever i förvillelsen att jag ständigt ska ge svar på allt (jag jobbar i n t e dygnet runt!) ska se alla deras döda (se föregående parantes) och att jag är så förbaskat stark, hela tiden, år ut och år in, att jag egentligen aldrig behöver en annan människa (man) i mitt liv…suck!!!
URK..känner igen det där utrycket ”för stark…”..har jag fått höra jag med.
Jag kan ärligt säga:
När folk uppfattar mig som starkast..det är då jag är som skörast.
helenaq. Ja, visst är det vedervärdigt!
Att både begagna sig av och använda ens styrka som vapen mot en…
Det är som när vissa tror att jag klarar av att höra vad som helst, min (nogsamt inpräntade) självbehärskning, tas för ”ingen reaktion” eller, den (fördömda) styrkan…
Uj, uj, inte nog med att man vinglar själv; nu orsakar man bloggvajning med. Bara för att skydda mitt sanna jag, ska underklädesfärger erueras: hm…måste titta efter, först, påklädning skedde under oordnade former. Kliché!
Varsågoda.
Nina har sagt att jag får larva mig här, så det så!
Och svärmor påstår att man blir ”GaGAAH” om man inte tar bröd till pastejen, så egentligen har det mesta bara med mathållning att göra?
Av någon anledning tvivlar jag lite på att man genast blir knäpp om man inte vill ha bröd, precis som inte allt och alla går att stoppa in i färdiga, bekväma ”pastejformer” att enkelt handha för omgivningen. Och omvänt bleve det inte riktigt nyttigt, heller. En viss form skadar inte, även om den möjligen döljer något som ändå ingen bör eller vill äta. Om det alls finns, under sphinxens yta. Kanske den bara dricker té, helt omystiskt?
…Hurra, har, troligen, överträffat Klokbok i flummighet…alternativt levat brödlöst för länge? Dags att ta en öl.
Liten Karin. Du är egentligen en mycket tillbakadragen person.
*rullar mig lugnt en cigg, tar en öl och morrar åt närmaste snubbe vid baren* ;o)
Rimligen finsn det en ytterst liten sannolikhet att vi befunnit oss på samma fest någon gång. Men detta till trots fångar din kommentar in något av essensen av herr Klokbok (shit, hr Andersson). Jag har egentligen aldrig trivts med att vara ett partys medelpunkt. Inte bara för att de gånger jag varit det har en jävel med gitarr (jag hatar dem, gitarrspelarna) dykt upp …
Jag föredrar att betrakta, att studera, ungefär som en herpetolog med ormskräck. Om folk tycker jag är en fucking bore – må så vara.
För gissa vem som inte går hem ensam?
Att lyssna kräver inte alltid god hörsel, utan mest god syn och en jävla massa tålamod. Särskilt när det kommer till:
‘Asså ey killen lyssna va, asså typ de e så va asså lyssna å så asså de e fan ja e litte full men asså lyssna å så asså vaffan du e ju typ asså lite reko va å fan jamåste spy hålla undan håretringataxisen!?’
Ursäkta så mycket, kan någon hålla undan mit h å r va, måste: APskratta!
Underbar beskrivning av Er roll, Herr Klokbok-Andersson! Men vad hade du smugglat i drinken till bruden? Har jag missat något e s s e n t i e l l t, här? (OK, den var billig, men ord kan vara så kul, dumdidum.)
”Bara blyga mänskor har behov av att vara så högljudda” är ett tjatigt paradoxon (som vanligt tänker reptilhjärnan min på: tandsjukdomar…) man ständigt får höra. Men tänk om man helt enkelt är bådadera, rätt av, asså?
Att vi skulle ha varit på samma party är rent statistiskt sett väl möjligt. Be mig bara inte minnas alla…hoho. Var du på After Dark när det ännu låg på David Bagares Gata? Den där kvällen när Christer Lindarw gjorde en come-on på mig i soffan vid utgången (jag svär vid alla helgon; detta är sant, en highlight i mitt straighta liv!) för att jag bar brun skokräm istället för mjäkrosa rouge och hur han förskräcktes när jag hävde upp ett (nervöst, kvinnligt) flabb?
Den kvällen, när ABBA satt i publiken (svär heligt igen, de var för framgångsrika för att vara poppis i Sverige på den tiden, ingen tog notis om dem) och deras sminkör frågade vilket rouge jag använde, för det hade så bra ljus/mörkereffekt? Och efter mitt telefonnummer, tills han genom empiri fastställde att jag var av kvinnligt kön (vid möte med transor: kolla alltid KNÄNA, det är ofelbart, hur bra de än är sminkade)
Den kvällen lärde jag känna hakets förmodligen ende, straighte man.
Han sade:…”Du är egentligen…”osv. Min första, s t o r a kärlek,
för övrigt, ett dåvarande rekord: det varade nästan två månader.
Kära, kära Nina, jag avlägsnar mig ödmjukt och stilla, efter att nu HHRM slutgiltigt ha tippat din blogg åt det fullkomligt oseriösa hållet.
Alla som behöver mera trams och transor är välkomna å StuporMundi…
Men låt oss först förenas i förakt mot gitarrplinkare på parties; ”OOMM”.
Woah….. gitarrplinkare på party.. shit! Räkna in mig omedelbart!! Varenda atom i min kropp hatar dessa typer!!
Sa du House og the rising sun…. *kräks* :-C
Liten Karin…milda himmel!Ok, jag hsr sagt att du får larva dig här…och jag står fast vid det! 😀
Din svärmor, verkar milt sagt originell ja, både på din beskrivning här och på Stupor.
Stackars Crillan, det är faktiskt inte ofta han gör sådana tabbar, hade det varit Flinckis eller N-A, hade jag däremot, inte blivit ett dugg förvånad! 😀
Hela två månader, sade du?Rekord!Och, vad tusan, hade en straight kille där att göra?På den tiden, ansågs ju darkarna som ytterst vågade?!
Njaeh, tror nog inte att du har överträffat honom i flummighet, han är svårslagen…*S*
Ok, jag sluter mig till den föraktande kören…. OOMM
Joakim!Vad har jag sagt om att få mig att gapskratta mitt i natten, v i l l
du, verkligen, att grannarna ska lyncha mig?! 😉
Håller med liten Karin, din rollbeskrivning är helt enkelt obetalbar!
Inklusive morrandet och gitarrklinkarhatet!!
Oemotståndligt!!! 😀
Ola.Samma här, finns bara en sak som är värre, gittarklinkande partytyper och…allsång… *Ryser okontrollerbart*
V a r f ö r ska tjejer / kvinnor a l l t i d kvittra så förbannat?
Kvittar vilken ålder dom är i, det skas upp i diskanten och ylas…RUGG!!! =/
Skönt att få än mera medhåll än från Joakim i det definitiva hatet mot partyplänkarna!! Redan igår kunde jag trösta och glädja Wilbur med att han inte är ensam vad gäller detta… Tröst: därför att han just slutat i kompisbandet (”The Bad Sushi Experience”) bland annat för att de båda självutnämnda bandledarna tillika sångarna -med stark tysk brytning vid engelskt sjung-, är ”gitarrnazister” (säger Wilbur) O C H dessutom envisas med att plinka på parties, mer eller mindre begåvat. Skönt för dem, enerverande för alla andra, utom för de tre bruttor som anser det ”hipt” att ”känna musiker” och vickar ända till precis vad som helst.
Enligt uppgift såg jag dels så pojkaktig ut i figur och så rätt och slätt…: märklig ut, att sådana förväxlingar förekom då och då. Lasse Flinckman stod själv i dörren (det här var lååångt innan de blev s.k. ”stjärnor”, grabbsen) och släppte in dem han tyckte verkade kul nog, förutom vänner. ”Min” långe, straighte snubbe hade lärt känna Flinckan genom att jobbba som croupier på nåt annat hak, och var ditbjuden (till After Dark) av dörrvakten personligen, som hoppats på mer…, där med.
Trots att vi nog gjorde oss till kvällens mest impopulära par, var vi ofta och glatt välkomna där efteråt… Jisses, blir Stockholmssentimental! Noggrannare rapport följer, tror jag, å Stupor Mundi.
Wilbur gjorde helt rätt, partyplinkande gitarrnazister, är ett gissel…det är de vickande brudarna också!RUGG!
Flinckis, har varit rätt så omöjlig ja…för en massa år sedan, sade en scentekniker upp sig, i pur förskräckelse och omskolade sig till t a x i c h a u f f ö r?!
Han höll på att köra ihjäl mig, när jag hade oturen att hamna i hans bil på väg till rep, och svarade på frågan vem det skulle repas med…suck…
HIHIII!!! Taxichaufför? Hittills har jag hört att det är det andra yrke som står misslyckade germanister respektive litteraturvetare till buds, förutom att jobba i telefonväxel, vilket numera heter call-center och går ut på att lura på gamla gummor Vecko-Revyn och liknande blaskor de kan behöva.
Förutsatt att man har körkort, då…
Repa med Flinckmann? Berätta mera, låter skoj…eller så?
Jodå, taxichaufför, han var väl (till skillnad från oss) med körkort försedd, hoppas jag åtminstone och var väl inte i form att pracka på gamla gummor onödiga blaskor… 😉
Jobbade, förr, som scentekniker, mest och längst med darkarna, jodå…det var absolut ett älsklingsjobb! 🙂
Det enda jobb jag gjort åt After Darkgänget, var, när vi var några stycken som hjälpte till att blåsa upp en osannolik massa rosa ballonger, men det var långt senare när de redan uppträdde på…Berns salonger, tror jag det var?
I alla fall större scen och mäktigare show än på David Bagares Grändtiden.
Fast just den förblir oöverträffad i intimitet…ibland oönskad, förstås!
Men istället flög Christer in som vit fågel från balkongen, poetiskt livsfarligt.
Call-Center sökte jag jobb på häromsistens, och misslyckades brutalt.
Det är jag synnerligen stolt över. J a g var en ordentlig telefonissa, en gång, med samtalen i varsitt snöre, som sagt. Mycket bättre, på alla vis, förutom en störande valk på långfingret jag ännu har, av blytyngderna samtalen hängde i.
Inte Berns, Hamburger Börs.
Jodå, flygnumrerna, har gått igen i diverse shower, dock icke utförda av Crillan själv.
Hann du förresten höra honom sjunga ”this is my life”, själv på svenska i slutet, innan din exil?
Det hade jag också varit!
Trots valkbrist, ordentlig eller ej… 😉
Visstja, så var det! När man slinker därbakom Kungsan, kommer man dit. Jo, jag tror att jag hörde det, men är inte säker på i vilket sammanhang, inte live i alla fall. Minns det inte som särskilt minnesvärt, tydligen?
Redan på Hamburger Börs (då, alltså) hade det hela blivit liksom så chict och med en massa bussturister i publiken (inte för att man missunnade pojkarna framgången, men…) att det kändes främmande, naturligtvis inte riktigt; men ändå lite som om det vore vilken stor, tjusig show som helst.
Fler kunde se den, men något gick förlorat, som fanns kvar ännu på Hasselbacken. Typiskt sentimental reaktion; ”det måste förbli så, som jag lärde känna det”.
Fast det f a n n s en alldeles oöverträffad…: VÄRME, på David Bagares G.!
Ja, verkligen. Hellre en valk än ”talk på kallcentrum”, harhar.
Jo, det är många som tycker precis som du och som talar om värmen som gått förlorad.
Men hade de inte utvecklat det hela till de ”stora flotta showerna”, hade AD upphört för flera år sedan.
Det är fortfarande stort och flott, humorn finns kvar, om dock något mer rumsren, så ändå hysteriskt roligt emellanåt.
Synd, att höra Crillan göra ”this is” live ä r synnerligen minnesvärt!
”Talk på kallcentrum”….ouch! 😉
Nej, vad kul! FINNS de, ännu?
Skulle förmodat att de flesta dött i någon oaptitlig sjukdom, dessvärre.
Då kan jag alltså gå och se dem, om jag kommer till Stockholm?
Egentligen ville jag ju till Skeppsholmen denna sommar; Jazzfestivalen, den underbara. Vi får se…
”It can’t rain all the time”. Inte ens för starka personligheter som gör sitt bästa att få utvecklas som de vill.
Visst finns de!Det har ju skett en del byten, men ”kärntruppen” Crillan, Flinckis, N-A och tvilling är kvar, Lunkan vet jag inte riktigt, dansarna byts ut för varje show, Örjan (Stallings elev) och Stalling själv, är tyvärr borta sedan många år.
Tror inte att de showar i sommar, det var längesedan de jobbade ihop på somrarna, men ska höra med N-A, för säkerhets skull, ska ändå ha tag i honom.
Erm, jazzfestivalen, får nog kolla om den också finns kvar, är långt ifrån säker. 😦
*Brukar mest hålla reda på jazzfestivalen i Köpenhamn*
Chatelle.Det har du helt rätt i, tack! 🙂
(Välkommen hit) 🙂
Köpenhamn? den har jag alls ingen aning om. Men som ålderstigna jazzfans far Wilbur och jag vartsomhelst, nästan, utom till norra Finland!
Åsså kan vi h i n k a hos dansken, jip.
Hur kan du inte?!
Dessa Stockholmare i exil! 😉
Absolut, vi h i n k a r hos dansken, men undviker alla slemma ormkäftar… 😀
(Bäst så, annars blir h i n k e n lätt överfull!)