Till Alex Schulman, ”don´t quit your dayjob”.

Hittade, via Deepeds tveet dels fram till hans alldeles alldeles lysande inlägg och sedan till detta.

Måste ju säga att jag inte trodde mina ögon.

Jag har – kan jag ärligen erkänna – aldrig följt Alex Schulmans skriverier, inte ens när vågorna gått som högst…men en del har jag ju snappat upp på vägen, tillräckligt för att inse att det inte var ”my cup of tea”.

Undantaget var föregående inlägg men det var ju inte precis Schulman som var ”huvudpersonen” i det.

Sculman startar med att ironisera över Rick Falkvinges utseende, beteende och namn på ett så oerhört diskret och subtilt sätt, att man alldelles osökt associerar till den berömda ledarelefanten i porslinsbutiken.

En inlindningens mästare, den där Schulman.

Han beskriver de 7% som har röstat på PP på det här viset :
”Men de här som brinner för fildelning, de är ju inte kloka i huvudet. De står på barrikaderna med sin jävla fråga, som om demokratin stod på spel. De spänner blicken i oss och trycker sina pannor mot våra och stirrar på oss och väser: ”Ja. Jag fildelar. Har du något problem med det, eller?” De står i vallokalen bakom skynket med röstlapparna i hand och funderar över hur de vill att Sverige ska påverka de stora besluten i EU och så bestämmer de sig: ”Nej, jag skiter i det där om miljön och jag skiter i det där om ekonomisk kris och jag skiter i det där om framtida fred i Europa – jag vill att vi skickar svenskar ner till Bryssel som löser den här fildelningsskiten så att vi kan fortsätta att ta hem våra grejer gratis.”

Ett precis lika subtilt sätt att påminna oss om att piratpartister är de där svettiga undernärda joltdrickande typerna, som aldrig ser dagens ljus, eftersom de sitter klistrade vid sina skärmar alla dygnets vakna timmar…som hans beskrivning av Falkvinge var.

I sina försök att en gång för alla slå fast att piratpartiet det handlar enbart om ”gratis är gott det”, tar han i ända från tårna.

Han fnyser åt människors – fullt legitima – oro över var demokratin tar vägen, med alla dessa integritetskränkande lagar med orden :”struntprat struntprat struntprat”.

Påstår sig gärna diskutera men att ”det inte finns något utrymme för det” (?!) och säger sig vidare verkligen har lyssnat ”på argumentationen” men ”att det är omöjligt för att det är så nyanslös och platt”.

Ur djupet av sin visdom, meddelar han oss att  piratpartiets närvaro i Eu minsann endast och allenast handlar om fildelning och inget annat, detta vet Schulman, för han han har minsann satt sig in i (den platta och nyanslösa) ”argumentationen”.

Jag kan inte låta bli att undra vilka det är han har lyssnat på?

Vem är det som har steppat fram till honom och inte bara spänt blicken i honom utan dessutom tryckt sin panna mot hans och inlett en väsningskampanj?

Jag kan mycket väl förstå att han har upplevt ett sådant beteende som obehagligt – det skulle jag också ha gjort – och kan endast säga att jag beklagar samt försäkra att det var inte jag.

Vidare moraliseras det över det omoraliska i att ladda ner filmer…det är viktigt att påpeka hur omoraliskt detta är, kryddat med ”bekännelsen” att även Schulman själv gjort sig skyldig till nedladdning, men att han – givetvis – varje gång haft en inre moralsik väckarklocka som påmint honom om hur fel detta är.

Allt för att återigen med en ångvälts diskreta charm påminna oss om att PP och piratpartister är omoraliska tjuvaktiga typer, vars sedefördärvande böjelser nu har sett till att rötan har spritt sig ända till Eu.

Vidare får vi den numera rätt så utslitna referensen till alla de artister ”som inte vågar göra sig hörda av rädsla dessa människors vrede”, Schulman själv ”har blivit varnad för att ta striden” och talar om att när han – trots de välmenta varningarna – ändå skrivit om detta, blivit ”bombarderad med hotfulla mail”.

Det är riktigt tråkigt det där, att inte kunna eller våga uttala sig utan att bli utsatta för en massa hotfulla mail och människors vrede.

Men, om nu Schulman och alla de artister som inte vågar göra sig hörda, skulle ta och fundera ett varv till över de saknade nyanserna.

Så skulle de kanske inse att det för det första alltid har förekommit reaktioner på andra människors åsikter och uttalanden, och att det för det andra, kanske ändå kan vara  värt att trotsa dessa reaktioner och tillföra debatten det man vill ha sagt.

Är det inte så man åstadkommer nyansering, eller är jag fel på det?

Inte för mitt liv, kan jag låta bli att undra om denna rädsla inte beror på ovanan och oviljan vid att vänja sig vid att bli snabbt – och offentligt – ifrågasatt och vid att det är så sabla svårt att få ”sista ordet” nuförtiden.

Pre bloggar, twitter o.s.v. var det prasselmedias recensenter och journalister som anklagades för mobbing när de publicerade en eller annan drapa om andras verk, eller åsikter.

Vad ”gemene man” hade för åsikter, kunde lätt ignoreras antingen dessa publicerades längst in i tidningarna, i ett insändarhörn och låångt efter att ämnet gått hädan i själva tidningen, eller framfördes via obehagliga brev eller telefonsamtal.

Det senare var ju ännu lättare att ignorera, eftersom det är och förblir små och andefattigt trångsynta människor som ägnar sig åt anonyma och hotfulla påhopp på andra.

Nu, när såväl bloggar som Twitter, Friendfeed och alla de andra möjligheterna till socialt nätverkande finns, har prasselmedia och artisterna gjort gemensam sak och slutit leden.

Det finns gott mycket gott om inlägg och kommentarer över hela internet att tillgå, som är rejält nyanserade.

Som klart och tydligt förklarar att detta inte handlar om fildelning eller att ingen ska få betalt för sitt arbete, skrivna av människor av båda kön och i oerhört blandade åldrar, öppet namngivet, klart och tydligt och helt utan väsningskampanjer.

Att inga av dessa har nått Schulmans ögon eller öron, är mycket beklagligt.

(Eller är det så att han i likhet med många andra endast ser det han vill se?)

Men, beklagligt eller ej, det ändrar inte fakta – ens för en sekund – de finns där.

Slutligen oroar sig Schulman över ”vad det är som pågår i landet”.

Det gör jag med, jag är djupt oroad över att Schulman gör detta – förvisso misslyckade men dock – försök att etablera sig som politisk skribent.

Detta får mig att oroa mig ännu mer över prasselmedias framtid och över den ytterst vinklade rapportering vi kan se framemot, ifall han ämnar fortsätta på den inslagna banan.

Alltså blir både min önskan och mitt råd till Schulman : please don´t quit your dayjob utan stanna vid din läst och lämna politiken ifred, för vi är många som önskar oss mer nyansering i debatten.

Och som ett exempel på nyansering och ett vidare perspektiv, kan jag ge – inte en blogg denna gången – utan Linders krönika i SvD.