Blandat om avskärmade politiker och FRA.

För att invagga er alla (i synnerhet LenaK) i falsk säkerhet, ämnar jag nu göra mig skyldig till ännu ett inlägg.

(Sneglar ängsligt över axeln för att se om den snorkige sättaren är i faggorna…jag som var så säker på att Bang tog med sig den siste till sarkofagen?!)

Min vana trogen, haver jag (med klen framgång) försökt läsa ifatt mig i bloggosfären, nåja jag har bara mig själv att skylla, när jag har hållt mig borta så länge.

Joshen (enligt min humla och nej, jag lyckas fortfarande inte länka till andras bloggar/inlägg, förklaringen är sbs.) har lagt ut en offentlig avbön för sitt enorma felsteg till röstande i senaste valet.

Givetvis kunde jag inte avhålla mig från att kommentera och lika givet, borde jag inte skriva aslånga kommentarer på någon annans blogg, men jag lär mig tydligen aldrig.

Jag är bara tacksam för Joshs – tydligen eviga – tålamod med mig!

Men mitt önsketänkande låter sig trots allt inte slås ner i kängskaften.

Jag önskar fortfarande att tillräckligt många missnöjda skulle rösta blankt, med bifogad lapp om att ingen nu existerande politiker/parti äger vårt förtroende, för att informationen om det alarmerande antalet ”ogiltiga blankröster” skulle nå våra politiker, där de sitter i sina elfenbenstorn!

Då skulle vi kanske – åtminstone på sikt – slippa dessa (i praktiken om än inte i teorin) dubbelgångare till partiledare och program!

(Som ni ser är mitt önsketänkande av formatet hybris.)

Apropå politiker och valfläsk, så vill jag berätta om en händelse från det valet som gick till historien som ”lägsta valdeltagande”, nu vet de som har varit här förr, att jag är långt ifrån nöjd med det området jag bor i och denna händelsen bättrade inte på något sätt på min uppfattning.

Detta är ett – milt sagt – ytterst ”belastat” område, andelen arbetslösa, långtidssjukskrivna, missbrukare och ickeacklimatiserade invandrare är hög…mycket hög…

Jag hade redan innan detta beramade val med stigande irritation kunnat konstatera att vi som bor här inte betraktas som läskunniga.

Vi  får till exempel endast Åhléns bokreakatalog till oss (något som f.ö. inte har ändrats) vilket gör att jag får ligga stan runt för att samla in de kataloger jag faktiskt vill ha.

Men det värsta (hittills!) var trots allt det som skedde på själva valdagen, när jag ska gå iväg med son, hänger det en för mig totalt främmande plastpåse på dörrhandtaget?

När jag tittar i den, finner jag två små franskbrödbullar, med en hälsning (och logga, så att man säkert skulle känna igen dem) från Socialdemokraterna?!

Jag trodde inte mina ögon och jag höll på att spy!

En (säkerligen kränkande av privatlivet) snabbundersökning av grannarnas påse, upplyste mig om att någon – nogsamt – tagit reda på exakt hur många personer som fanns i varje hushåll.

En ledarelefant i en porslinsbutik äger mer finkänslighet och grace än vad dessa pinsamma bullar gjorde!

Idioten som tänkte ut det där, kunde inte hittat ett bokstavligare sätt att tala om att ”det är vi som står för ert dagliga bröd, rösta på oss, annars…!

Jag kände det som om jag bodde i en bananrepublik, där större delen av innevånarna var både omyndigförklarade och analfabeter.

Tilläggas kan att jag har bott på åtskilliga ställen här i stan, men att jag aldrig förr blivit utsatt för sådana pinsamma exempel på sossarnas röstfiskeri!

Bulleländena åkte raka vägen ner i soporna.

Nu över till något som redan har tröskats och tjatats om till förbannelse av alla som har något vett i skallen.

IPRED, är illa nog…ett försök att vrida klockan tillbaka för att vissa storbolag inte ska behöva titta på krympande vinstmarginaler och – som alltid – mångas motvilja (skräck) mot ”nya” medier.

Titta bara på alla de som först hatade filmen, som ”klassade ut radion”, sedan talfilmen ”som försämrade agerandet (?!) och slutligen teven ”som slog ihjäl hela filmindustrin”.

Givetvis är sådana ”nymodigheter” som datorer, internet, nedladdningsmöjligheter och…bloggosfären, ytterst dåliga nyheter för människor av den kategorin, och ungefär lika välkomna som en inflyttande svärm termiter.

Att sedan radion fortfarande finns och att filmindustrin lever och har hälsan, trots besvärande tal och illvilliga teveapparaters förekomst, hör inte hit…nytt är och förblir lika med fel och farligt!

Men vad som verkligen skrämmer mig, är den förbaskade FRAlagen!

Oavsett vilka tillägg som görs eller dras ifrån, den är och förblir totalt förkastlig!

Jag är dödstrött på alla de som använder som ”argument” att ”de minsann har rent mjöl i påsen och alls inget att dölja”, hur kortsynta får människor tillåta sig att vara?!

Att inte se vad denna uselhet till så kallad lag öppnar dörren för, är att vara brottsligt naiv, om man är så till den milda grad rädd för vad som händer i världen, att man tycker att FRA är ett acceptabelt alternativ, ska man söka hjälp!

Jag har levt i en diktatur (Rumänien) med ”dolda” mikrofoner i väggarna, avlyssnande grannar, buggade telefoner, censur och där angiveri var legio.

Ett land där Securitate (säkerhetspolisen) omnämdes i viskningar som vi idag använder om Gestapo, KGB och Stasi och där privatlivet avskaffats till den grad att det inte bara betraktades som ”osolidariskt” utan även brottsligt.

Där en persons åsikter och tankar kunde rendera dem inte bara förlust av hem och arbete.

Utan även förpassa dem i fängelse och det därmed – bokstavligt talat – var förenat med livsfara att låta ”fel” personer ta del av ens åsikter.Eftersom det mycket lätt kunde vara en av staten utsedd angivare man talade med.

Eller en självutnämnd angivare som antingen ville uppnå egna fördelar eller – ännu värre – trodde på ”systemet”.

Varför, frågar sig kanske nu någon, levde jag och min familj med dessa mikrofoner och buggade telefoner?

Hade vi kanske något att dölja, som orent mjöl i påsen till exempel, var vi rentav ena otäcka och brottsliga typer, som därmed ”förtjänade att övervakas för allmänhetens bästa”?

Nåväl, jag ska nu avslöja det hemska brottet och de kriminella planer vi hängav oss åt, vilka givetvis gjorde att varje ord vi yttrade förtjänade att avlyssnas.

Min mor – en ökänd och hemsk ”västerlänning” gifte (om) sig med en rumän, bosatte sig (med mig) i landet och intrigerade – diaboliskt- för att hennes man skulle få lämna det kommunistiska paradiset på laglig väg (läs : medelst vansinnesmutor) och slippa bli avhoppare!

Detta var ju givetvis ytterst misstänkt, för inte skulle väl någon med sitt sunda förnuft i behåll vilja lämna det kära gamla östblocket, eller i detta fallet, den dubbla diktaturen bestående av Fader Sovjet och Ceaucescu?!

Med andra ord kan ingen som helst angiveri eller avlyssningslag (eller försök till censur!) någonsin inge mig något annat än den djupaste avsky och intensivaste motvilja för jag har med egna ögon sett vad dessa lagar leder till i förlängningen!

Jag har levt i det och med det, och dessa lagar – som ens på ”försöksstadiet” – leder till något som ens påminner mig om hur det var att leva under sådan övervakning, är och förblir omänskliga och avskyvärda.

Vill verkligen alla dessa (kortsynta, icketänkande och uppskrämda) förespråkare för eländet att vi ska skapa en egen diktatur?!

Nu är jag väl medveten om att diverse teveprogram och blaskor gjort vad de kan (och det är inte lite det!) för att avskaffa privatlivet, men det har ju – hittintills – varit rätt så självvalt – vi kan ju fortfarande välja om vi vill fläka ut oss i media.

Såvida man inte gjort tabben att bli en riktig ”kändis” (till skillnad från dokusåpedårarna och deras kamp om löpsedlarna) och därmed anses som ”fritt villebråd” året om.

Men vill vi – verkligen – slänga bort till och med möjligheten till att ha ett privatliv?!

Finns det några som helst vettiga skäl eller argument för ett sådant handlande?