Yyyyl…makterna är emot mig!

Inte nog med att jag drabbades av den ondsinta “skiv”samlingen…

I förrgår skaffade jag ett kontantkort till en av mobilerna (av kommande skäl) för att-som son så älskvärt uttryckte det-”ha tre telefoner igång som jag kan skita i att svara i”.

Idag, dyker ett sms på nya numret (som hittills ytterst få har fått) ett som var helt utan avsändare(?!) intet ont anande öppnade jag det.

I det får jag ett erbjudande från “Club Tingvalla” som erbjuder mig att köpa biljett till “Perikles” spelning på påskafton samt påpekar att jag inte får missa något som kallas för “Sommarnatta”  den sista maj?!

Vad har jag gjort för ont, för att få detta till min lur?!

Min första (och sista) tanke gick_givetvis_till den i bekantskapskretsen som excellerar i att jäklas med folk, han brukar hota med att anmäla en till diverse dokusåpor o.s.v och har_lika givet_haft oheligt roligt åt den heminvaderande pestsmittan.

Jag kastade mig (telefonledes) över honom, á la bengalisk tiger…han svär sig fri, förvisso gapskrattande över meddelandet ifråga, men fri.

Min enda kvarvarande teori (får väl sluta misstänka den gapskrattande, DÅ…) är att detta är en form av terror som mobiloperatören hänger sig åt, men varför just…dansband…och varför just nu?!

Är jag under belägring?
Har även abbonemang hos dem, sedan flera år, det har aldrig dykt upp sådana här otäckheter på   d  e  t    numret!

Sitter det någon smygläsande dansbandsälskare på “tre” som har bestämt sig för att straffa mig?

Måste jag byta operatör för att rädda vad jag nu har kvar av mitt förstånd?

Nåväl, ur djupet av min eländiga belägenhet, önskar jag-trots allt-er alla En Riktigt Glad Påsk, utan otrevliga överraskningar…

Som hastigast.

Det är blå himmel och strålande solsken ute!

Härligt!

Visserligen blåser det, märkte jag när jag sprang ner och handlade, men när gör det inte det, härnere?

Sitter och väntar på att killen från “tre” som krängde mobilt bredband ska ringa upp.

Det håller alls inte den utlovade hastigheten, segar som tusan ifall jag har oförskämdheten att ha mer än en sida öppen?!

Blä!

Funderar på att donera den ondsinta “skivsamlingen” till Nima (Nordic Dervish) för att han ska skrämma slag på sina heavymetalpolare…i synnerhet har han intressanta planer för “Rock´n Yodel” albumet.

Kan inte ge den till extrason (Phoenix) i födelsedagspresent som jag tänkt, den elaka ungen hotar med att spamma mig med videos över hur korkade  amerikaner är, om jag gör det…och det finns en gräns för hur mycket av den varan jag klarar av, vilket han mycket väl vet.

Snuft!

Extradotter, försöker skylla ifrån sitt otäcka attentat med den klena ursäkten “att hon inte tittat igenom skivhögen innan hon skickade över den”?

Fan tro´t, muttras det dolskt, från den filt jag har krupit in under, den är iofs inte mycket till skydd mot ondskefulla lpskivor, men känns rätt trevlig ändå.

Vill egentligen ut igen, i solskenet, sätta mig och fika ute på (nuvarande) favoritfiket, nej…jag tänker inte tala om vilket…

Det är alltför många ställen jag och “bästa fikakompisen” har drivits bort ifrån, för att de har blivit alltför populära, ingen av oss fixar att få slå sig fram att få beställa, köa för bord och bli hesa som kråkor, för att det inte går att föra ett vettigt samtal i oväsendet.

Men men, ingen fika beskäres mig denna dag, ska istället vara duktig och ge behandling…borde inte förbokade tider vara omförhandlingsbara p.g.a. strålande solsken?

Det tycker åtminstone jag!

Hjääälp, mitt hem är invaderat!

Inte av kontaktsökande andar utan vare sig sinne eller respekt för andras ägodelar denna gången.

Utan av, tro´t eller ej, något_betydligt_värre!

Jag visste, jag bara visste, att jag aldrig skulle ha tillåtit mig att ha så oheligt roligt åt Joshens Dansbandsinlägg, i synnerhet åt kommentarerna från alla som inte fattade att det var en parodi.

För det är så, mina damer och herrar, att dansbandsfolkets hämnd är brutal, grym och obönhörlig.

( Titta bara på vad som hände med Joshs webhotell?!)

Och nu hann ödet och hämnden ikapp mig, arma stackare…det dolde sig, illistigt, under den oskyldiga (nåja…hrm.. allt är relativt) fasaden av min extradotter, som utlovat sin dyra extramoder “en massa lpskivor”, räddade från sopcontainerns bittra öde av henne, då hon hjälpte en äldre släkting att flyttstäda.

Givetvis gladde jag mig ofantligt, det borde jag lika givet inte ha gjort…alls.

In i mitt kök, släpades en stor svart sopsäck, mer än till hälften fylld av skivor, med ett glädjeskri, kastade jag mig (i sällskap av son) över den.

Sekunden efter, ekade ett skri av helt annat slag genom environgerna.

Fylld av vanmakt och misstro, skådade jag klentroget Kikki Danielssons “Rock and yodel” i vitögat.

Darrande gick jag vidare till nästa album i högen…”Cool Candys”, jag rös intensivt och bläddrade vidare, fler “Cool Candys”, blandat med “Dannys”och ett par “Mia någonting” .

(På en av dem var en bild som var en alldeles utmärkt illustration av en gnom?!)

På gränsen till sammanbrott dök jag djupare in i högen, vi hittade flera roliga album med femtio och sextiotalsrock, livet började lite försiktigt le igen.

Det skulle det inte ha gjort, för nu slog hämnden till med full kraft, efter att lömskt ha invaggat mig i falsk säkerhet.

I rask följd drabbades jag av ett flertal “Sten och Stanleys”, “Vikingarnas kramgoda snöbollar från helvetet, försedda med diverse nummer”, “Schytts”, “James fuckin Last”, Yngve Stoor´s Hawaiiterror och så kom då det absoluta dråpslaget : två, säger t v å album med Lasse Lönndahl?!

Vid det laget, satt jag skakande under köksbordet, en spillra av mitt forna jag.

Med mina sista krafter (och röstresurser) bönföll jag son om att avlägsna kryptoniten ifråga och hotade med att inte komma fram under bordet förrän det var gjort.

Den elaka ungen gapskrattade (trots att han själv tycker lika mycket om genren som jag gör) och tyckte att det var ett onödigt jobb att flytta på skräpet.

Raskt insåg jag det lönlösa i att vädja till hans (obefintliga) barmhärtighet och inte förrän jag hade påtalat att han skulle bli tvungen att själv laga middag, samt förse mig med måltidsbricka, släpade han undan dem…en bit…

Bruten hasade jag mig in i mitt sovrum, dystert kontemplerande över hur vissas hämnd alltid når en, oavsett vilka försiktighetsåtgärder man har vidtagit.

Nu ligger det alltså en hel hög med illvilligt inställda lpskivor i mitt vardagsrum, hotfullt bidar de sin tid.

Vad tusan ska jag göra?

Hur ska jag befria mitt hem från denna förorening?

Är det någon som vill ha lite lpskivor?

Vissa av dem är till och med försedda med autograf, ifall det nu sockrar på “erbjudandet”?!

Lite hjälp, någon?

Bloggen har fyllt år, hur gick det till?

Av en ren slump (ska jag sitta här och skriva, som inte tror på att slumpen finns?!fegis!) gick det upp för mig att detta mitt klotterplank har fyllt hela 1 år…igår…

Jag måste ju säga att jag har misskött den med den äran, knappt över femtio inlägg på ett helt år, det är till att ha lagt manken till!

Om det nu var min ambition att skapa total obalans mellan antal inlägg och kommentarer samt framstå som en av decenniets större slöfockar när det gäller att skriva inlägg och dessutom etablera mig som ett okänsligt kräk, som inte ens uppmärksammar bloggens första födelsedag, i tid, har jag ju i sanning lyckats.

Bravo åt mig!

För att ytterliggare klappa mig i ryggen över detta utsökt klena resultat och min snudd på, totala blogg(o)ambition, inlägger jag följande video, för att bokstavligt talat (sjunget?) belysa de onådda höjder denna blogg har misslyckats att sträva mot.

Hade nu den stackars oskyldiga bloggen kunnat sjunga själv, hade den, som moteld, troligen anlagt denna…

Till sist, som muta till Ola, för att han och andra lokalpatrioter, inte ska komma sättandes med tjära och fjädrar.

Eftersom min totala själviskhet redan är så fast (och pinsamt uppenbart) etablerad, tänker jag inte ens utlova en skärpning, det har jag redan gjort, flera gånger rent av, med känt resultat.

Ostiga uttryck.

Utmaningarna duggar tätt i bloggosfären för tillfället, knappt hade jag väsande och muttrande formulerat “vad jag tänder på”, förrän Josh (troligen i rena glädjeyran över att åter vara i närkontakt med sin älskade humla) bestämde sig för att dra in mig i nästa utmaningshelv…flåt, utmaning.

Ostiga uttryck alltså…hm.Det första som dyker upp, är de förbannade “asså ja ba, å han ba”.

Lika outhärdliga i både skrift och tal.

Da (istället för “då”, hur jävla svårt är det att skriva/säga “å” istället för “a”?!) dårå (något jag själv bara, använder i undantagsfall, för att visa att jag tycker att något är urkorkat) och smsförkortningar som oftast är (fula och) helt ologiska, allt i en (o)salig röra.

Z-folket, “kramizzz och fjortizzzzz”, är så motbjudande att de egentligen borde stått på (delad) förstaplats!

Nästa som dyker upp, är när folk både skriver och säger “han och hon” istället för “honom och henne”, något jag obarmhärtigt (tänk artonhundratals byskollärare från helvetet) drillat samtliga mig närstående ungar och några andra i bekantskapskretsen i att lägga av med, för att slippa få nervsammanbrott.

Vilket leder oss vidare till tempusvandalerna ; “, svara, rösta, fråga” istället för “svarade, röstade frågade”, så jävla lat eller förtvivlat stressad får man inte vara, så att två fattiga bokstäver till, vänder upp och ner på hela ens tillvaro eller spräcker ens dyrbara tidsschema!

“Mej, dej och ja” är ett gammalt hatobjekt, jag säger det(med undantag för “ja”) men tycker alls inte om att vare sig läsa det eller ännu mindre skriva det, “mig, dig och jag”, heter det!

Ett av de värsta exemplaren jag någonsin haft (oturen) att stöta på, är en arbetskamrat till son…hon inte bara säger “maj , daj och saj”, hon skriver i sina sms och mail”majj, dajj och sajj”, på förfågan om varför, fick vi svaret att det var “skojjit” samt att det var “hennes skrivsignatur” ?!

Jag måste ju säga att humorn i det hela totalt undflyr mig och vad i hela helvete är en “skrivsignatur”, sådana böjningar göre sig icke besvär!

“Sa och såna” istället för “sade och sådana” är också något jag gärna slipper läsa, för att inte tala om de som skriver “o” eller ännu värre “å” istället för “och”

Dock har jag mer eller mindre gett upp den kampen, vilket översatt betyder att jag numera håller mig till att sucka när jag stöter på dessa avarter i skrift, istället för osäkra elefantbössan.

Vad mer…särskrivarna f å r mig att osäkra elefantbössan, jag blir galen på dom!

Vad ä r det för jävla larv s e r folk inte hur illa det ser ut?!

Är det i n g e n som korrläser längre?!

Kriget om “dem eller de” för att inte tala om de som skriver “dom” rätt igenom oavsett det passar in eller inte, rullar också på.

Slutligen inser jag att jag befinner mig på, mycket tunn och hal is, när vi kommer till att blanda in engelskan i dagligt tal (eller ännu värre, skrift) nu menar jag alls icke att på något sätt försvara de (verkliga eller självutnämnda) förortsungar som har “importerat” en jargong som gör att man förvirrad undrar om man är i staterna eller i Sverige, tills man hör svengelskan.

(För vidrigt tydligt exempel, gå till humlan och titta på videon.)

Men, jag vet mycket väl att jag och son, sedan måånga år gjort oss skyldiga till att friskt blanda båda språken i ny och nedan.

Förr om åren, påpekades detta bistra faktum ständigt av värre petimetrar än övertecknad (jodå, de finns, tro det eller ej) att de har slutat påpeka, är rätt skönt men samtidigt ett skrämmande tecken på hur degeneringen har fortskridit.

Varför vi gör det?

Den enda klena ursäkten vi har, är ett mångårigt (läs i stort sett livslångt) umgänge med diverse engelsmän, amerikanare och kanadensare.

Vi tar helt enkelt det ordet som kommer först, utan att tänka på vilket av språken det hör hemma i.

Sporadiska försök att hålla sig till ett språk, dör snabbt ut igen så fort ivern slår till, gamla (o)vanor är inte lättsläppta, nej.

Ännu värre var det på den tiden min mor levde, för vi gjorde precis likadant hon och jag, men med rumänskan som extraingrediens.

Vi kunde mycket väl starta på svenska, gå över till rumänska mitt i meningen och sedan avsluta den på engelska.

Något som ingen av oss var ett dugg medveten om förrän vi , i brist på respons, såg oss omkring och upptäckte ett gäng ättiksgurkor istället för vänner och partners runt bordet.

Detta hörde såpass till vanligheterna att vi redan när inbjudningar utfärdades fick höra “kan ni åtminstone försöka tala så man förstår denna gången?

Än idag behöver jag inte tala rumänska mer än några minuter, för att samma elände ska börja om, för att inte tala om hur många timmar jag “måste översätta i huvudet” innan jag öppnar min näbb.

Så, nu tycker jag att jag har varit alldeles tillräckligt “gnällig, petig och bakåtsträvande” , epitet som brukar följa även stillsamma påpekanden om att “så heter det/stavas det inte” .

Slutligen en bild på ostigaste tänkbara.

Eftersom bloggen och jag är totalt oense om det där med länkning (ja, jag vet “sbs”) så följer inga utmaningar…vilket ger mig en alldeles ypperlig möjlighet att känna mig ädel som tusan, för att jag inte plågar folk med utmaningar.

Att minnas någon.

Idag är det min mors födelsedag, det är många år sedan hon dog och just idag vill jag minnas henne med en video hon alltid hade lika roligt åt.

Varsågoda.

Ok, då!”Vad jag går igång på”.

Här satt jag, i godan ro, och var mycket nöjd med att inte ha dragits med i Mymlans utmaning…jag mös för tidigt, sabla Mia!

I första hand måste jag göra er besvikna, Mymlans och min smak stämmer till förvillelse in på varandra.

Han måste vara intelligent!

Kunna diskutera annat än bilar och sport, alltså sådana småbagateller som musik, litteratur och teater, eller_åtminstone_någonting han brinner för, som vare sig är sport eller bil relaterat.

Mina intressen är många och jag skaffar med glädje mig fler.

Ett rörligt intellekt, är livsviktigt för mig…förr om åren hävdade jag_bestämt_att jag inte hade mina älskare för att tala med…och det hade jag ju inte heller, men tillslut fick jag inse att det var liite väl andefattigt och trist att ha någon (ra) i sitt liv, ens temporärt, som man utanför sängen på sin höjd utbytte hälsningsfraser med.

Det blev alltför mattsamt.

Låtom oss se, vad mer?

Jo, eftersom jag helt klart är anhängare av doktrinen “ett gott skratt förlänger inte enbart käften utan även livet”, är sinne för humor lika viktigt som det rörliga intellektet, den som kan få mig att gapskratta (och jag honom) har enormt goda chanser att få omkull mig.

Utstrålning och en stark självkänsla/gott självförtroende, är alltid attraktivt, med det menar jag en man som tycker om sig själv och är trygg med sig själv, inte en koloss på lerfötter som har behov av att trycka till alla i sin omgivning för att hävda sig själv.

(Dessutom har hon inte lust att vara mamma åt sin man, eller förminska sig för att han inte ska känna sig hotad, sätts anm.)

Faktum är att när jag tittar tillbaka på “tidigare försyndelser”, är de så olika varandra, att det inte går att kategorisera dem utseendemässigt.

Det signifikativa för dem (sambos och andra av långvarigare art) har varit utstrålning, personlighet, sinne för humor och det man kallar för “charm”.

Slutligen, om jag inte “bara” ska gå igång utan rentav stanna kvar, måste det dessutom vara en man som både kan ge mig det utrymme jag behöver (jag har ett enormt ensamhetsbehov, i synnerhet när jag skriver) och se igenom min förbannade styrka, istället för att falla i trance över den (och tugga en massa energi, som så många andra) och därmed kunna fånga upp mig när jag är på väg att knäcka mig av att splittra mig åt för många håll under för lång tid.

(Själva “uppfångandet”, kan vara så enkelt som att få mig att stanna upp en stund och tänka/diskutera igenom hur mycket jag_egentligen_är igång med samtidigt.)

Innan ni formulerar ett samfällt protestskri för att tala om för mig att sådana män icke finnes, eller att jag ställer omöjliga krav…så kan jag tala om att det finns visst, alldeles oavsett kraven jag ställer förefaller omöjliga eller ej.

Åtminstone en…och nej, jag tänker inte tala om hans namn.

Eftersom sbsläget fortfarande råder, blir här vare sig länkning eller runtskickade utmaningar, den som känner sig manad, är välkommen att outa sig så mycket de vill.

Ännu mer osammanhängande dravel.

Har läst ikapp mig på de flesta bloggarna, det är hemskans rent vad folk har varit produktiva i min frånvaro…vilket ju inte alls spädde på mitt dåliga samvete.

För att ta några i högen, så har jag b.l.a. fått lära mig, av Civing, att vildsvin med fördel nedlägges med hjälp av ett styck stabilt fordon, fast riktigt ense är vi inte…

Klokbok, försöker lura i mig att stenar är “docila varelser” som endast yttrar en bokstav (alltså inte ens en stavelse, de snåla j*vlarna?!) i taget…som en sorts övning i tålamod då…fan tro´t.

Åtskilliga tycks ha trubbel med nätet, är inte helt säker men jag t r o r att det kan bero på att Mormor (Hekate) har sluppit loss ur romanen och nu härjar vilt på Klokboks blogg…och eftersom det är Mormor, hoppar allt och alla när hon säger “usch”, vilket hon gör ofta och gärna.

Mymlan har hängivit sig åt diverse tävlingar, som jag till all lycka undsluppit under min bloggkoma.

En skum varelse vid namn “Pi” har huserat hej vilt i bloggosfären, även honom har jag undkommit, vilket är en sabla tur, eftersom bloggen och jag fortfarande inte är överens när det gäller att länka.

Felet är säkerligen mitt, “sbs” som den gode Josh brukar uttrycka det, han är för övrigt lika rolig och arg som alltid, en lättnad det där…att ilska och ironi alltid är lika pålitliga.

Lilla Blå, har varit på kära ön och är tydligen en av dem vars nät har packat ihop.Vilket dock icke kan skyllas på östackarn.

För att återgå en stund till det zoo jag kallar “hemma” ; mitt elaka virus, är tydligen djupt och hängivet fästat vid mig och nekar bestämt underteckna några som helst skilsmässopapper, tröttsamt, är bara förnamnet!

Mina sovrumsgardiner (och gardinstången) störtdök igen igår, helt utan anledning.

Börjar bli tämligen irriterad, fallande tavlor, blinkande lampor eller ännu värre, lampor som smäller på löpande band, är förbanne mig illa nog.

Min arme vaktmästare, fick byta lysrör och glimtändare inte en men två gånger inom loppet av fjorton dagar, tredje gången jag ringde, tröttnade han och bytte ut hela armaturen…den enda förklaringen han kunde uppleta var att det måste ha blivit något fel på den.

Jag sade inte emot honom, lika lite som jag berättade för honom att jag har fått byta ut samtliga vanliga glödisar här minst två gånger om inom loppet av en månad, oavsett hur jag hade försökt förklara, är jag övertygad om att jag_snabbt som attan_hade varit både ett hem och en vaktmästare fattigare samt en madrasserad cell rikare.

Men detta med gardinerna, är det hittills mest irriterande, jag sitter i godan ro i min säng, gör icke en fluga förnär, pysslar med datorn, när hela alltet dråsar rätt ner i golvet med en öronbedövande skräll?!

Tur man har starkt hjärta!

Detta har alltså (hittills) hänt inte mindre än två gånger på bara ett par veckor och nästa sabla ande som sliter ner dem, får fanimig själv hänga upp dem igen!

Utveckling i all ära, men där går gränsen.

“Tre”, är utrikes och undervisar, sedan ska hon ännu längre bort och själv bli undervisad, det är jätteroligt för henne och jag gläds, men det betyder samtidigt att jag inte kan rymma till udden, med andra ord är det ruskigt synd om mig.

Ej heller har jag kommit någonvart med vad jag ska skriva istället för den bordlagda (datorlagda?) boken, typiskt mig att komma på att den är olämplig när jag hade mer än halva klar och resten av den (mer eller mindre) färdig i skallen, det var ju också så dags?!

Istället för att (totalt oombedd) spåna gräsliga essä och kåserititlar åt Klokbok, borde jag lägga på ännu fler kol för att hitta uppslag till nästa…men ack nej.

Hittade hos Mymlan ett (kommentar)förslag som var något i stil med ; Män jag har legat med, böcker jag har legat med, en man som ligger med en bok, en bok som ligger med en man, ja, ni fattar…

Kände mig svårt frestad ett tag, men sedan hann den bistra sanningen ikapp mig…de män jag har legat med, skulle troligen känna sig mindre trakterade…dessutom är det inte heller precis någon info jag själv har lust att utsprida vare sig bok eller bloggledes (så det är inte lönt att ni tjatar) och sedan hann ytterliggare en bitter sanning ikapp mig.

Männen i mitt liv, har inte precis varit av det litterära slag som vare sig ligger med eller läser böcker?!

Aldrig har man någon nytta av dem…

Bastards!

Min före detta (äkta) man, kunde iochförsig stundom påträffas sovande med något alster av Douglas Adams liggande, som någonsorts tipi, över fejjan…räknas det?

Släpade mig, trots feber, iväg till bokrean givetvis på natten, som brukligt är.

Mitt byte blev klent, fem böcker?!

Vad som däremot inte var klent, var köbildningen till kassan…när jag hade nedlagt mitt fembeniga byte, insåg jag med stigande fasa (och feber) att kön gick genom halva butiken och upp i trappan till andra våningen?!

Raskt stirrade jag upp en spinkig typ ur en stol, satte mig i densamma och läste i en av mina böcker tills kön antagit lite lätthanterligare proportioner.

Det var inte på något sätt den stackars personalens fel…de slet som illrar, fast glada och mycket hjälpsamma illrar, det är helt enkelt så det är under bokreanatten, det är vassa armbågar och vansinnesköer som gäller…

Slutligen tycks Fru Karin totalt ha övergivit både skutan, mig samt bloggosfären?!

Snuft!

Tillbaka (åtminstone relativt..)

Yr, hostig och febrig, kunde jag inte längre motstå de förebrående blickarna från min blogg (jodå, den kan blänga riktigt rejält!) alltså har jag släpat mig in hit igen…

Har inte ens kikat in till mina nära och kära i blogrollen, men känner hur det rycker i fingrarna…

Det är inte så mycket julen som dragit ut på tiden, som en total invasion av hemmet med åtföljande utmattning, hårt arbete (med hittills klent resultat, mutter…morr…) för utvecklande av den egna medialiteten, frekvent sällskapsliv med urgullig golden retriever och sedan någon vecka, som sagt elakt virus…listigt förklädd megautrensing med andra ord…

Under denna förskingringens tid har jag dock lyckats släpa mig till ett par konserter, sjungit “Donna Juanita” trestämmigt i mso´s cantin med två likasinnade galningar, konstaterat att min halvfärdiga bok måste skrotas (vill i n t e jagas med köttyxa av “the significant other”, som garanterat inte hade förlåtit mig-så dags att komma på det när boken var halvklar-suck!) sörjt över detta bistra faktum samt slitit mitt hår i mina (hittills lönlösa) försök att komma på vadfan jag ska skriva istället, haft med en urspårad engelsman att göra, gjort upp nya planer för sons fortsatta utbildning och är, heureka, förmodligen på väg att flytta ifrån detta helveteshål jag alltför länge bott i.

Jublar på allvar, gör jag den dag jag har ett undertecknat kontrakt på nya lägenheten i handen!

Flytten, lär bli minnesvärd…när vi flyttade hit, klagade flyttgubbarna på att nittio av kartongerna gått åt till böcker…och det var ju “några” bokinköp sedan…

Lägg därtill till stora tunga massiva möbler, i mer eller snarare mindre helt skick samt en smärre djungel av diverse växter…suck!

Mitt hem är inte lättflyttat, nej…

Fick besked om att det var dags “att få närmare kontakt med min guide” och lydde, som den läraktiga själ jag är (plats för gapskratt) så kan nu någon förklara varför jag fick Hieronymus Bosch på halsen?!

Har aldrig tyckt om honom, aldrig tyckt om hans (vedervärdiga!) tavlor…mannen måtte ha mått fruktansvärt dåligt för att måla som han gjorde!

Vill jag ha honom klampande runt i mitt hem, kanske, va Va VA?!

Jag vägrar!

Hit med någon annan!

Helst en som inte såg sig tvingad att måla gräsliga demoner att plåga sin omgivning och efterkommande med!

Apropå böcker (jo, jag vet att detta är osammanhängande, skyll på febern) är det bara jag som är grinig eller är inte årets bokreautbud rätt så klent?

Tack och lov att ivarjefall Akademibokhandeln återgår till nattöppet, man s k a stå och hänga på låset och frysa häcken av sig mitt i natten när det är bokrea.

Därför bojkottar både son och jag ett av våra tidigare stamställen, om man nu kan kalla en bokhandel för “stamställe”?

Inte bara för att de har flyttat på sig, dragit ner rejält på kvalitén i utbudet (de har f u s k Moleskines, the horror!!!) och inte ens tar emot förhandsbeställningar för rean längre, utan för att de kom med den-hittills-sämsta “ursäkten” för att inte ha nattöppet jag någonsin hört ;”det är för dyrt”…?!

Hallååå, det är-en-säger e n natt om året, vi talar om, en natt där de, om man nu ska bortse från att nattöppet är en mångårig tradition, dessutom tjänar rejält!

Antingen är de totalt intelligensbefriade eller så tror de att deras (i detta fallet före detta) kunder är det .

Dessutom har vår favoritantikvarie slagit igen portarna ett par månader tidigare än sagt…snuft…vi saknar hans boklåda svårt, både son och jag och är numera hemlösa antikvariskt sett, visserligen finns det en hel del antikvariat här i stan, men inget som kommer upp till den nivån som han höll, både i utbud och trivsamhet.

Livet är med andra ord-bokmässigt-en öken och jag känner känner febern skjuta i höjden, alltså avslutar jag nu detta osammanhängande svammel…

Ave.

God Jul.

Är rätt så stressad, alltså går jag varken in på era bloggar eller ens läser lämnade kommentarer nu, för då vet jag att jag fastnar här.

Alltså önskar jag er alla en riktigt God Jul och för säkerhets skull Gott Nytt År, eftersom jag inte vågar lova att vara tillbaka här innan årskiftet…